Min bror hanterar detta genom att fly till verksamhet, till att göra konkreta saker, som att gjuta plintar till en carport. Han kom inte i går när vi hade kalas fast han hade lovat att göra det. Han ringde inte ens återbud.
När jag själv ringde upp och frågade om han var på väg, så stod han där mitt uppe i byggandet. Han måste bygga klart innan det blev regn. Han kunde inte komma. Inte ens för en timme. Inte ens för att äta lite. Nä, han måste bygga klart. Han hade inte tid att umgås med sina släktingar. Vi som tillhör hans närmaste familj.
Han har regregerat tillbaka till sin barndom och uppför sig som en liten kille nu igen. En envis jäkel, som måste försöka överleva. Som aldrig ger sig utan som låter det praktiska ta över. Det konkreta ska hålla honom över ytan.
Han höll på att bygga ett nytt hus med sin fru när hon dog för tio år sedan. Likadant gjorde vår mamma när hon dog. Hon höll på att bygga ett nytt hus med sin sambo.
Detta konkreta sysslande med trä, spik och målarfärg för att slippa se in i sig själv. För att slippa ta itu med detta svåra, som inte verkar överkomligt ett enda dugg. På torsdag ska min bror gå på begravning. För henne som senast dog i bröstcancer.
Döden finns inte. Vi lever alltid bara i olika former. Energi kan inte förstöras. Det vet alla som har studerat fysik. Men vi finns här på jorden en stund för att lära oss mer.
Men min bror orkar inte ta till sig vad det betyder att så många dör omkring honom. Han flyr till såg, hammare och vattenpass istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar