Det är fult att blogga

Den där barndomskompisen till Jan Guillou, som jag träffade häromveckan, hade moraliska invändningar mot att blogga. Han frågade mig varför jag bloggade och när jag tänkte efter ett ögonblick för att svara så sade han: Om du vill berätta det förstås?

Som om det vore en hemlighet, som jag stackars svaga kvinna ville bevara för mig själv. För det var inte riktigt moraliskt okej att blogga. I hans värld. Det var något som försiggick i mörka vrår i ensamhet och inte något, som jag kunde prata om.

Och mot slutet av kvällen frågade han mig: Men är det inte ett problem att det blir så mycket fel i bloggar? Då var jag lite trött så jag svarade bara: Det brukar rätta till sig i längden.

Jag borde förstås ha sagt att gammelmedier sprider minst lika mycket och värre fel. När gammelmedier gör det, så litar människor på att anställda, avlönade, utbildade och tränade journalister ska berätta det som är sant, relevant och kanske till och med objektivt.

Och medan diskussionen fortsätter bland bloggarna, så stannar den ofta av efter en artikel i gammelmedierna och människor får aldrig veta att det var fel, som stod den gången i tidningen.

Som när min äldste son råkade ut för en raketolycka i samband med nyår och Expressen ringde upp mig och sade: Ja vi har åkt hela vägen från stan och står utanför ditt hus kan vi få komma in och prata?

Nä dom stod inte utanför mitt hus, men antagligen vid någon närliggande väg och dom ville väl se om det rörde sig i något hus, om någon tittade ut då, när den kvinnliga journalisten sade så (nä det var inte Liza Marklund).

Kvällstidningarna har alltid haft som policy att skriva, även om de inte vet hur historien hänger ihop. Och det gjorde den här journalisten också när jag inte ville prata med henne i rollen som sörjande mamma. Hon skrev ihop en historia efter formulär 1A, att min son hade gått fram och tittat när raketen inte tände och fått den i ansiktet.

Eftersom han råkade ut för en av de största bomber som går att köpa i en affär, så hade han varit död nu då. Men han lever fortfarande. Han slog sönder sitt ansikte när han ramlade nedför en rulltrappa. Han träffades av tryckvågen från raketen och ramlade handlöst och slog sönder sig. Men han överlevde.

Och den gången kunde jag se till att sanningen kom fram, eftersom jag själv var anställd som journalist på DN och jag sade att journalisterna där kunde prata med min son om detta. Men för det mesta flyter allt bara förbi och människor får aldrig veta att det som stod i tidningen var inte sant. Särskilt när det gäller vanliga människor och vad som har hänt dem.

Kvällspressen förvandlar ofta människor till roller i en pjäs. Och det som har hänt ska passa in i något fördomsfullt mönster.

Senast jag råkade ut för det var när Aftonbladet skulle skriva om de bloggare, som hade fått Liza Marklund på fall i januari i år. Då var kontexten att här var gräsrötterna, som hade rest sig mot makthavaren Liza Marklund. Det var en vinkel, som den kvällstidningen gillade. För bloggare kunde inte vara något annat än små människor, med små röster, som trots allt hade blivit hörda i det här sammanhanget. Av Aftonbladet. Tänka sig.