I ett turbulent samhälle uppstår våld

Internet och skriftspråket är ett svårt och krångligt sätt att kommunicera. Ingen ser ansiktsuttryck eller hör en röst. Och dessa båda sätt att se och att höra en människa är mycket väsentliga i vår mänskliga kommunikation.

Det har alltid gått i alla tider att anklaga människorna på andra sidan jorden för att vara några märkliga typer, som dyrkar underliga gudar. Ända fram till Vietnamkriget, när det gick att se på TV, att vietnameserna var underlägsna i förhållande till amerikanarna, men att de ändå gjorde allt för att försvara sitt land.

Att USA överhuvudtaget brydde sig om Vietnam berodde på att det fanns en dominoteori, som gick ut på att kommunismen skulle ta över världen om tillräckligt många länder föll som dominobrickor, eftersom de var beroende av varandra.

Kommunismen är en tro, precis som till exempel katolicism. En tro med politiska förtecken, som ska skapa paradiset på jorden. Att tro är att ge bort en bit av sin själ, vilken sorts tro det än är. Och dessa trosuppfattningar kan vara kryckor för oss en stund av våra liv. Vi behöver dem som unga för att skapa oss övergripande bilder av världen, men till slut måste vi göra oss av med dem.

Det är patetiskt med någon i min ålder, som fortfarande håller fast vid sin ungdoms tro. Särskilt den politiska. Världen förändras med stormsteg och allt är annorlunda. Det ser inte ut i Sverige som det gjorde på 1970-talet.

På den tiden var Sverige ett mycket enkelt och homogent land, där socialdemokratin hade makten och en kvinnoorganisation som Grupp 8 uppstod. Och då var allt, som framfördes också där välkommet av samhället. För kvinnorna behövde gå ut i arbetslivet, för att vi skulle kunna hålla vår levnadsstandard uppe. Som samhälle. Också de som hade varit hemmafruar på gården i Björkhagen på 50-talet och 60-talet gjorde det.

De insåg att de kunde tjäna en hacka för de fick höga löner, precis som männen. Själv tjänade jag lika bra som sekreterare i min ungdom, som jag senare skulle göra som journalist. Och arbetskraften var eftertraktad av arbetsgivarna. Arbetslöshet fanns inte. Det var ända fram till 90-talet något, som bara en ytterst liten grupp råkade ut för.

Det där är nu snart fyrtio år sedan, men de politiska -ismerna har inte förändrats. Jag blir förskräckt över att kvinnorna inte har gått vidare sedan dess, utan bara tagit till sig det som då var nytt och fräscht, men som nu har blivit ensidig propaganda.

Vi lever inte alls i samma samhälle som då, men medier kör samma slags rapportering om de fattiga och ensamma mödrarna och hur hemskt det är. Och hur otäcka alla män är. Om man läser tidningar, ser på TV eller lyssnar på nyheterna på radio kan man lätt få intrycket av ett samhälle i totalt sönderfall. Och att alla kvinnor är utsatta.

I verkligheten stämmer inte det där. Våldet kan se ut att ha eskalerat i samhället, men alla undersökningar visar att det inte gör det. Försök till mord eller dråp ligger kring åttahundra fall per år i Sverige. Och mord ligger kring drygt två per hundratusen invånare.

Våra siffror är mycket låga om man till exempel jämför med det land, som jag har en del gener ifrån: Guatemala. Där ligger siffran på mord omkring fyrtiofem per hundratusen och år. USA har sex fall med mord per hundratusen och år. Och lägst i världen ligger Marocko med endast en halv person mördad per hundratusen och år.

Men vi kanske inte vill leva i ett land som Marocko, med en diktatorisk kungamakt och utan pressfrihet. Naturligtvis blir det väldigt lugnt då. Ungefär som det var i det forna Sovjet, där rädsla höll folket lugnt. För hemliga polisen kunde hämta en medborgare, som inte verkade vara en "kamrat" längre.

Våld i ett samhälle speglar vad som pågår i det. Och naturligtvis ligger Irak skyhögt i denna statistik, nästan nittio mord per hundratusen och år.

I ett turbulent samhälle under utveckling stiger våldssiffrorna. Det är självklart. Och i jämförelse med Finland och Norge så har Sverige sedan länge haft en politik, som säger att hit är alla välkomna. Och vi har också tagit emot mer flyktingar från Irak än vad USA och Kanada har gjort tillsammans.

I ett land, där människor upplever att det finns många svårigheter uppstår rädsla och jag ser det som att rädslan gör, att många behöver någon att skylla på. En syndabock. Det är ett allmänt känt fenomen och gör att extremistpartier får grogrund i ett samhälle.

Den här splittringen i samhället pågår och kommer att ge utslag i det val vi har nästa år. Skulle inte förvåna mig ett dugg om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Min gamla styvpappa sa att han funderade på att rösta på dem. Inte för att han gillade dem, men som ett slags uppror mot hur det fungerar.

Kan en 88-åring tänka så, han som har sett hela utvecklingen av Sverige från 30-talet och framåt så gör förstås även andra det. Självklart är det så. Och en politik som åstadkommer att "vi" och "dom andra" flyttar in i landet, så att vi ser en fiende i våra medmänniskor är inte bra för oss som nation.

Jag får hoppas att det hat jag själv har sett på internet bara är ett ytligt uttryck, som inte alls stämmer när människor kommer samman, för annars är vi som land illa ute. Då har vi flyttat det där som fanns förut - innan TV - inom våra egna gränser och gjort grannen till något underligt som man inte kan leva med - för de dyrkar så konstiga gudar.