måndag 1 mars 2010

Embryoadoption kan det vara något?

Mamman Marianne Holm hade ett biologiskt barn, men sedan tyckte hon att hon skulle ha syskon till detta barn och då vore det väl bra att slippa ha med en pappa i bilden?

Hon bodde i Singapore och där var det omöjligt med embryoadoption, men hon lyckades hitta en klinik i Malaysia, som gjorde det trots att hon var ensamstående. Själv kunde hon inte få fram några egna ägg, så det räckte inte med spermadonation. Hon var helt enkelt för gammal. Hon var då drygt 40 år.

Tekniken att ta fram embryon åt annars barnlösa par, gör att det ibland blir sådana över. Och hon skulle kunna få några av dessa. För det fanns ett par som hade donerat sina embryon till kliniken.

Visst vad bra tänkte hon. Då fick hon själv bära sina barn och hon kunde få koll på, att de var friska innan hon satte in dem i livmodern - åtminstone hade de inte Downs syndrom. Allt som allt så skulle det kosta omkring 50 000 svenska kronor.

Hennes längtan efter barn var så stark att hon inte brydde sig om då i det läget att hon inte kunde få reda på mer om barnens föräldrar, annat än att mannen var fransman och att kvinnan var vietnamesiska plus hur gamla de var.

Barnen skulle aldrig kunna söka upp sina biologiska föräldrar. För kliniken hade lovat de biologiska föräldrarna anonymitet. Men i stundens biologiska längtans hetta så brydde sig den blivande mamman inte om detta. Hon bestämde könet på dem och valde alltså ut ett par embryon åt sig. Och har nu tvillingar, en pojke och en flicka.

I Sverige är embryoadoption förbjudet. Men experten Kenny Rodriguez Wallberg (kvinnlig läkare) ansåg i detta program hos Malou i TV4:s Efter Tio - repris i förmiddags - att det finns alla åsikter om detta när det diskuteras och att tekniken för detta har funnits i något decennium och i andra delar av världen är det tillåtet. Och denna medicinska expert berättade också att miljön för dessa barn också påverkar deras gener - både i livmodern och senare i livet.

Detta förfarande skulle också kunna göra att tex jag skulle kunna få nya barn. Fast jag är 60plus. Om jag tyckte så och ville betala för det. Den äldsta mamman i världen är drygt 70. En indisk mamma.

Marianne Holm låter som en genomrationell mamma, som bara använder den medicinska teknik som finns, men ändå tänkte hon inte alls på konsekvenserna för sina ännu så länge små barn.

Hon tog inte med de etiska och moraliska konsekvenserna så långt jag hörde. Utan tänkte bara på hur det praktiskt skulle kunna ordnas så att hon fick fler barn genom att betala för dem. Hon var så inne i det här med att hon kunde/måste få barn, att det dominerade hela hennes värld. Ingen pappa behövdes.

Hur kommer dessa barn att betrakta sitt ursprung när de blir stora? De är framställda i en teknisk maskin och inplanterade i sin mamma, som betalade för dem. Kommer de att vilja veta något mer om sitt ursprung? Kommer de att sakna något icke uttalat, något försvunnet? Ingen vet förstås.

Men är det försvarbart för en ensamstående kvinna att till varje pris vilja ha barn? Ska läkarvetenskapen användas fullt ut? Och ska detta med embryoadoption bli tillåtet också i Sverige? Det är tillåtet bland annat i Storbritannien, Ryssland och USA.

PS. Hennes tvillingar heter Ella och Max och ser vietnamesiska ut och de är drygt 2 år i dag. DS.

4 kommentarer:

  1. Vi exprementerar med livet utan att tänka på konsekvenserna. De sociala ingenjörerna hövdar bestämt att talesättet blod är tjockare än vatten är en myt men finns det egentligen några belägg för att det är så.
    susanna

    SvaraRadera
  2. Susanna: Nä själv tror jag absolut att blod är tjockare än vatten... det kändes när vi träffade ett helt hus fullt av släktingar, som vi aldrig hade sett tidigare min lillasyster och jag. Så märkligt välbekanta de alla var...

    SvaraRadera
  3. Om jag nu lagt en massa inlägg ber jag om ursäkt, blogspot samarbetar lite dåligt idag.

    Detta är förstås ett gammalt inlägg och kanske förvånar dig ett svar nu, men google är fantastiskt.

    Oftast ser man kanske mer hur embryoadoption är ett alternativ för den som är äldre, men många av oss som faktiskt går den vägen har andra problem som gör att vi inte kan få genetiska barn.

    Anonymiteten är något som länder ser olika på, Sveriges, Finlands och Storbrittaniens inställning är i den frågan ganska ovanliga. Danmark gjorde så sent som 06/07 ett övervägande där man återigen bestämde sig för att det var etiskt oriktigt att övergå till id-release. När jag själv övergick från insemination (med id-release) till IVF (med anonym) var frågan för mig om det var en så stor faktor att jag borde avstå (och i så fall även från att adoptera eftersom det är mest troligt att mitt barn övergivits på ett sådant sätt att de biologiska föräldrarna inte kan spåras. I den frågan kan man förstås tänka mycket olika. Vid nuvarande övergång till embryodonation finns inga alternativ till anonym donation. Samma fråga igen.

    Det praktiska är lättare att formulera, och frågas oftare efter av andra. Det är också väldigt personligt mellan mig och mina evt barn. Men vill du se ett mer känslomässigt beslut så rekommenderar jag: http://fertilitychallenged.wordpress.com/2010/10/03/i-ett-annat-land/

    Bloggen är min, men tyvärr verkar blogspot inte acceptera wordpress-identiteten idag

    SvaraRadera
  4. KaKi: Nä det gick bra med ditt inlägg. För min egen del så vill jag absolut inte ha någon embryoadoption. Jag som nyss har uppfostrat mina egna tre barn. För första gången sedan jag var 21 år har jag enbart mig själv att försörja och ta hand om. Och själv tycker jag nog att man behöver sin släkt, men den kanske kan vara annat än biologisk. Det är möjligt.

    SvaraRadera