Kvinnors förmåga till jämställdhet

"Unni Drougge är en cougar. Feminist givetvis, eftersom det gagnar henne att vara det. Men jämställdhetsförespråkare, knappast. Vi måste orka se att det oftast är så det ser ut. Nu tycker ju jag att Drougge har rätt att göra precis vad hon vill med sitt liv – jag minns själv när jag mötte henne i min ungdom, hon etablerad chef och uppdragsgivare, jag nyetablerad i min branch och i beroendeställning. Redan då var hon tydlig med vad hon ville, flirtade och bjöd med mig på en sen tillställning på Café Opera. Inget fel med det, tänker jag. Varför skulle det vara det?"

Det här har jag tagit från en blogg som jag läser. Vem är det som skriver den? Jag vet inte vet ni?

"Både Unni Drougge, Mara Lee och Maja Lundgren återspeglar ju en kvinnosyn som är hämtad direkt från vad man nu vill kalla det, flärdlitteratur, chiklitteratur eller Harlequinroman. För mig är det skrämmande att det är dessa ideal som nu speglar samtidens sätt att leva. "
Annika Marusarz

Detta hittade jag på en annan blogg. Det är alltså en kommentar skriven av Annika Marusarz, som är frilansskribent.

"Som sagt, jag vet inte om Unni blev misshandlad en gång eller dagligen i sju års tid, men jag finner det ganska bisarrt att en ständigt slagen kvinna skulle låta sig framställas som ”världens lyckligaste kvinna”. Och jag är så erbarmligt trött på den ensidiga bilden av oss kvinnor som ständigt goda, ständiga utsatta, ständigt förtryckta och ständiga offer. Som jag ser det är detta den största otjänst man kan göra sig själv som kvinna. Att spä på myten om den goda modern, den väna kvinnan som aldrig begår brott eller ljuger är kontraproduktivt för jämställdheten. Om vi någon gång ska uppnå verklig jämställdhet där ingen diskrimineras på grund av sitt kön (varken på arbetsplatserna eller i hemmen) så måste kvinnor ta ansvar för sina egna misslyckanden och tillkortakommanden."

Och det här på en tredje blogg. Den vet jag vem det är. För den blogginnehavaren är inte hemlig. Vet ni?