Maud Nycanders dokumentär Sluten avdelning

Jag såg denna SVT-dokumentär i söndags och den var nästan lite väl elementär, tycker jag, som själv har varit intagen på en sluten avdelning.

Men kanske befinner vi oss där, att vi måste visa att detta är människor, som är intagna och inte monster. Att de inte är farliga oftast för personalen utan mest för sig själva. Att de har gripits av något utanför centrum, som inte sades i programmet, men som Joseph Campbell sade om människor som är envisa och som vill realisera ett visst program.

Ifall de inte lyssnar på sitt hjärta så riskerar de ett schizofrent sammanbrott, säger han i Myternas makt. Om en människa underordnar sig ett program för livet så är inte kroppen alls intresserad av något sådant, säger han. Och världen är full av sådana människor, som har slutat lyssna på sig själva eller som enbart har lyssnat på vad omgivningen har sagt åt dem att göra.

Nu har jag ingen aning om ifall de bipolära (mano-depressiva) människor vi fick möta i programmet var sådana. Vi fick veta för lite helt enkelt. Jag har haft en väninna som var sådan också. Hon åkte in och ut på psyket och henne vet jag mer om. Hennes situation var sådan att de ville adoptera bort hennes barn, så att hon kunde få utveckla det hon var. Hon gick på litium, precis som patienterna gjorde i programmet.

Hon är fortfarande inne i sin värld, men är friskförklarad sedan länge. Jag uppfattar henne som en rädd människa. Hon hade stora möjligheter att bli mycket mer än det hon är, men hon vill inte. Hon vill leva med sina minnen och sina inre "spöken". Och det måste man väl acceptera? Att det är så här hon vill vara.

Jag ser henne som infångad i ett visst inre landskap och för att må bra behöver hon befinna sig där. Hon är överens med sig själv om det. Hemma hos mig har jag hennes klippböcker med foton och uttryck, meningar och symboliska bilder. Jag har fått detta av henne och jag ser det som en rik gåva.

Det hon framställer är det som vi alla kan möta inom oss själva när vi står inför ett genombrott. Hon tror att hon har gjort uppror mot Gud ungefär och måste straffas för det. "För gör man det har man gjort uppror mot de högsta förnuftslagarna, vilket i alla kulturer och religioner har betraktats som det värsta utslaget av mänsklig hybris. Ett flagrant kränkande av respekten för Gudsmakten - den ytttersta Överheten."

Hon trodde att hon skulle straffas med blindhet och stängas in i mörker. Men det slapp hon. Men hon är så mjuk och passiv och samtidigt så hård och krävande. För hennes "jagkärna" hade förskjutits och vidgats. Så hon kunde se och veta allt. Dock hade hon barmhärtigt nog försetts med en blind punkt så att hon mentalt, andligt och också fysiskt slapp se allt hela tiden, samtidigt. För totalvetande är outhärdligt, som hon skriver.

Hon lever nu i ett sciencefictionlikt 2000-tal med sin katt och det var två år sedan jag senast hörde ifrån henne. Som jag ser henne så är hon kluven mellan ont och gott. Precis som vår värld. Hon älskar siameser och jag hoppas att hon har en hemma.

"Vi balanserar på en knivsegg i vårt dagliga väljande, i samverkan med allsmaktens antingen goda eller onda aspekter. Inom islam kallas visst det där livslånga manövrerandet Domens bro - på vilket vårt inres stora jihad sufistiskt kan utspela sig."

Att befinna sig där orkar ingen människa med ständigt. Det som behövs är att gå över till balans och att avsvära sig ansvaret för allt som händer här i världen.