Självmord ett samhällsproblem

Jag hade aldrig hört talas om skådespelaren Emil Forselius innan han hamnade i rubrikerna för att han hade tagit sitt liv. Ser aldrig på deckare nämligen om jag kan slippa, så Wallanderfilmerna har jag aldrig sett.

Det är väldigt bra att Expressen skriver så mycket om detta tycker jag (åtta sidor i går). Det är det enda sättet att komma till rätta med problemet. Att tiga medför alltid motsatsen. Då begravs problemet med var och en som tar livet av sig. Och vi som samhälle kan aldrig komma till rätta med detta att vi ibland tycker att det är bättre "att jag aldrig hade fötts".

Just de orden sade en släkting till mig i förra veckan, när hon berättade om sin depression och hur hennes läkare till sist hade sagt till henne: Men du riskerar att dö om du inte tar den här medicinen.

Jag känner igen allt, för själv har jag också suttit hos min läkare för sju år sedan och sagt att det vore lika bra att jag dog för då skulle min familj få det bättre. Jag grät då.

Och att jag talade högt om detta och sökte hjälp var naturligtvis början på en förändring. Jag har skrivit om allt detta i min utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad, som börjar när jag blev sjukskriven i januari 2003.

För ingen av oss vill egentligen dö, men ibland känns livet som en stor och lång uppförsbacke. Och visst är det sant att det kan kännas som en bra utväg att ta livet av sig. Och Emil Forselius råkade bland annat ut för att kollegan Johanna Sällström, som också spelade i Wallanderfilmerna, tog livet av sig.

Självmord kan smitta och bli till epidemier. Det är känt sedan gammalt när Den unge Werthers lidanden, Goethes roman, gav upphov till något sådant och det sägs att det medförde att hundratals hopplöst förälskade ungdomar tog livet av sig. På 1700-talet.

Det är möjligt att gå in i de där mörka landskapen, där det kan tyckas som till och med något romantiskt att bli så förtvivlad över att kärleken till en annan människa verkar ouppnåelig. Och därmed ta konsekvenserna genom att ta sitt liv.

För det finns ju ingen annan utväg då till slut. Så kan det se ut. Det är alltid en chimär. En förvillning av det egna sinnet. Vår inbillningskraft är mycket stark. Denna psykiska påverkan av oss själva kan också orsaka en kemisk förändring i kroppen.

I Sverige har självmorden minskat sedan 1970-talet. Detta är en påtagligt kraftig minskning med omkring 40 procent. Dock så tar fortfarande omkring 1 400 till 1 500 personer sitt liv varje år. Bland de unga finns dock inte samma slags minskning, vilket visar att det handlar om inre föreställningar. Att livet tycks så svårt att det inte längre är möjligt att leva.

Och ungdomar har inte samma erfarenhet som någon som jag hade. Jag visste att det inte handlade om att jag själv var en dålig människa, för jag hade fått tillräckligt med belöningar både från samhället och min omgivning, men nu fungerade ingenting som vanligt då jag hade blivit medelålders.

Då gäller det att inse att inte något egentligen är ditt eget fel. För alla trauman du någonsin varit utsatt för i ditt liv kommer upp till ytan. Vrede och sorg blir följden av att inte längre få tillhöra. Och till sist depression.

Detta är en kemisk påverkan på hjärnan, som gör att man känner så. Det går att häva. Själv har jag aldrig ätit doktorns piller utan enbart johannesört, som finns på apoteket receptfritt. Jag äter det fortfarande ibland när jag känner den där välkända melankolin komma krypande.