onsdag 10 mars 2010

Åsa Linderborg försvarar DN kultur

Hon skriver över två sidor i papperstidningen Aftonbladet om TYSTNADEN kring den nedskärning, som nu drabbar DN kultur när personalen dras ned med fyrtio procent och frilansbudgeten halveras.

Hon menar att Sverige är unikt med sina kulturredaktioner på alla tidningar och att DN kultur nu bestraffas för att det sägs att redaktionen är ett "apart vänsterfäste som stjäl positiv energi från den övriga tidningen".

Enligt Åsa Linderborg är det som identifieras som "vänster" ofta istället att betrakta som "grundläggande humaniora: man tar inga sanningar för givna, man bryter och bänder alla åsikter mot varandra och man försvarar samhälleliga värden som vägrar låta sig börsnoteras".

Hon är rädd att det nu kommer att bli tio-i-topp-listor på vilka böcker "man borde läsa" och att kultursidorna nu blir en "sammanfattande vägvisare till vårens ´snackisar´".

Hon menar vidare att humaniora och demokrati inte är en ensak för Bonnierkoncernen, utan angår oss alla. Men DN tiger still säger hon förutom Lars Linder. Och hon menar att Maria Schottenius nu sorgset stiger åt sidan istället för att avgå i protest.

Ja att Lasse Linder ställer sig upp och bekymrat säger något är väl inte så konstigt. Han har absolut ingenting att förlora på det. Själv är han tillräckligt gammal för att ha sitt på det torra vad som än händer. Han är född 1934 och har jobbat så länge jag minns på redaktionen. Han var jobbarkompis med mig och stod för de där värdena som kommunister alltid har stått för.

Mitt sista meningsutbyte med honom handlade om vem som hade gjort mest i andra världskriget. Mmm var det nu Stalin eller Churchill. Ni kanske förstår vad han tyckte.

Det är sant att det är ett vänsterfäste, rent av kommunistiskt, marxistiskt precis som många andra sådana borgar i den sk eliten inom kulturen och att de som har suttit där i sin tur har valt ut de som fick finnas där.

Själv såg jag massor med chefer och medarbetare passera under de tio år jag jobbade på dåvarande teaterredaktionen, som hade hand om alla kulturområden utom böcker, som av tradition ansågs mycket finare än annat.

Många mobbades bort från avdelningen. Det spelade ingen roll hur kunnig man var. Det handlade om rätt inställning och rätt tro. På den kommunistisk-marxistiska segern. Något tillspetsat uttryckt.

Jag älskade alla ämnen, som jag skrev om som reporter: teater, film, dans och musik plus att jag också var nyhetsjournalist. Men det var alltid redaktionen man fick slåss med om man ville göra något som gick utanför ramarna. Det fanns ju så mycket vi var satta att bevaka, som vi måste skriva om.

Där fanns inte alls det där som du påstår: ett fritt meningsutbyte, utan allt gick efter en agenda och gör helt uppenbart så fortfarande. Det är tydligt för alla utom de blinda, som fortfarande befinner sig instängda i detta vänstervridna kulturlandskap.

Och det fria fungerande offentliga samtalet har flyttat till sådana här ställen som min blogg. Läs och beskåda den nya sortens journalistik Åsa Linderborg. Här är jag totalt fri att skriva om precis vad jag vill. Och det gör jag också.

För självcensur är en anställd journalists första plikt. Det finns ingen yttrandefrihet för sådana. Det gäller att stämma av, att ingå i kollektivet, att inte gå för långt bort från vad de andra sysslar med. Och den som gör det blir snabbt rättad in i ledet.

Visst är det så att Maria Schottenius kunde ha valt att avgå i protest. Men det gjorde hon inte. Kanske insåg hon att hennes tid helt enkelt var förbi. Och hennes röst tystas inte alls. Hon ska fortsätta att skriva som kolumnist.

Christina Jutterström sade en gång till mig, när hon var chefredaktör, att hon inte förstod sig på kultur. Nä hon kom ju från en nyhetsredaktion som sysslade mest med politik och hon var upplärd av Bengt Dennis, chefredaktör innan henne, som bara brydde sig om ekonomi.

Kulturen handlar i grunden om människors liv och tankar, om det vi står på i vår vardag och i våra liv, men när detta pressas in i en övergripande överrocksideologi, så förlorar den sin styrka. Och det är precis vad som har hänt med kulturen på DN. Och det har inte hänt nu. Det hände för flera årtionden sedan.

Någon gång måste detta brytas och det är vad som sker i kristider. För maktstrukturen är till slut så inarbetad och stark så att det under lång tid blir omöjligt att åstadkomma förändringar. Vilket också hänger samman med, att det är i stort sett samma människor, som sitter där och pressar in denna kultur i väggarna. Mönstren blir så starka att de drabbar också nya medarbetare, som ett osynligt arv.

Det är verkligen på tiden att kulturen på DN flyttar fram till 2000-talet istället för att leva sitt instängda ideologiliv beroende av tankar, som tänktes på 1800-talet.

8 kommentarer:

  1. Lysande!

    Det är tur vi har internet så sveriges få sanna journalister åtminstone kan få skriva sanningen utan ersättning. Och att vi som orkar och vill, själva kan få leta fram, och ta del av lite som händer i världen, medan tidningarna skriver om prinsessbröllop.

    SvaraRadera
  2. Hejsan,
    gillar din blogg och läser den varje dag.
    Läste att du bott på Björkhagen, har en bekant som bott där, på Ystadvägen. Hon har berättat mycket om tiden när hon bodde där.
    Mvh Mammmamojan

    SvaraRadera
  3. Tack Daddy! Fast jag gillar prinsessbröllop också... :) Och dig förstås!

    SvaraRadera
  4. Hej Mammamojan! Tack för din kommentar. Jo Björkhagen fick vägar uppkallade efter Skånes städer bodde själv på Höganäsvägen 4 högst upp till vänster, kan beskriva varenda sten i grannskapet... nästan. Lägenheten är en tvåa med matrum och klädkammare, mycket modernt på den tiden.

    SvaraRadera
  5. Hej igen,
    Gunilla har skrivit om Björkhagen i sin blogg, bifogar en länk.

    http://blogg.aftonbladet.se/27068/2009/01/1082491
    Mvh Mammamojan

    SvaraRadera
  6. Tack för länken! Läste om "skattgömman" så dumma vuxna var redan på den tiden... :)

    SvaraRadera
  7. Utöver Ann Helenas initierade sammanfattning om DN Kulturs uppgång och (förhoppningsvis) fall kan tilläggas en sak: nämligen rädsla hos författare och konstnärer för att stöta sig med den redaktion som dominerat kulturdebatten alltför länge.Även om man blivit förnedrad i recensioner och andra artiklar så har man inte vågat gå i svaromål. Så tystas en debatt med självcensur.
    Läs min artikel på newsmill.se: "Svensk kulturjournalistik har ruttnat inifrån".Länk:

    http://www.newsmill.se/node/19981

    SvaraRadera
  8. Pia "Vilda" Nordin21 mars 2010 11:34

    Du har här precis uttryckt vad jag själv tycker och tänker och befarat (insett) utan egen erfarenhet av en tidningsredaktion eller kultur dito.
    Tack för att du klädde mina tankar i erfaren och lättförståelig skrud av ord.

    SvaraRadera