Min uppsats från KTH år 2002

År 2002 fick jag "en mycket stor chans" enligt kulturarbetsförmedlingen. Jag fick vara med i kursen Arts Management på KTH. Det skulle ingå i ett startande av företag.

Detta var i sin tur del av att KTH behövde öppna sig också utåt, precis som andra högskolor. Det var bara en hake. Den som höll i kursen var kommunist.

På den tiden var det fortfarande "fint" att vara det, särskilt i kulturkretsar. Men min uppsats, som är på elva sidor och annars uppfyller alla formkrav blev inte godkänd. Så klart.

För mina tankar handlar om något annat än kommunistiska slagord. Jag överklagade underkännandet till de instanser som gick, men fick till slut höra att en lärare var ensam i att sätta betyg. Och var det underkänt så var det.

Detta tog alltså en hel termin att utföra, med närvaroplikt på lektionerna. Tiden var inte helt bortkastad för min del, för jag fick ju ändå tillfälle att utveckla vad jag tyckte om saker och ting. Här är inledningen på min uppsats:


Omtanke, medmänsklighet och kärlek som grund i kulturföretagande

Ordet kultur är i grunden ett positivt ord. På senare tid har ordet kultur använts på många olika sätt när vi i Sverige har talat om olika kulturer eller kulturella motsättningar i samband med att den kurdiska kvinnan Fadime Sahindal dödades av sin far. Kultur och kulturella uttryck kan användas för eller emot människor. Det är inte givet att det är något positivt. Vi lever kulturellt fortfarande i en värld där vi ser den mekanistiska orsaksvärlden, som förklaring till vår värld och hur människor uppför sig. Den värld som skapades i vetenskapsmäns huvuden under 1700-talet. Vi har fortfarande inte införlivat de förklaringsmodeller till världen och universum som Einstein eller Bohr förde fram på 1900-talet. Och vi tycker att sådana mjuka ord som omtanke, medmänsklighet och kärlek oftast inte har med företagande att göra. Företagande är enligt tradition något manligt, ett slags krigarkultur, där det gäller att erövra en marknad. Men precis som en dator är värdelös utan mjukvara är mänskligheten inte betjänt av en företagarkultur där bara teknologi, infrastruktur och kalla fakta bestämmer hur företagande ska utövas. Omtanke, medmänslighet och kärlek är i sig en naturlig komponent, särskilt i kulturföretagande.

Kulturbegreppet i positiv och negativ mening

Grunden för kultur i positiv mening är omtanke, medmänsklighet och kärlek. Kärlek då definierad som en grundläggande broderskärlek, vilken innebär en känsla av ansvar, omsorg och respekt för alla människor därför att vi är lika. Älska din nästa såsom dig själv. Det är en gyllene regel, som vi alla gärna vill omfatta. Det svåra är orden ”såsom dig själv”. Vi föds inte med denna kärlek till oss själva. Vi måste få den utifrån under våra första år. För utan förmåga till självkärlek finns ingen möjlighet att älska någon annan. Denna självkärlek är inte lika med egoism utan handlar om att respektera,vårda och ta hand om sig själv för att kunna utsträcka denna kärlek till andra. Filosofen Erich Fromm är en av de tänkare som har definierat ordet kärlek så. En vuxen som inte har denna självkärlek kan inte ta hand varken om sig själv eller t ex barn på ett adekvat sätt.

Kultur i negativ mening kan sägas vara t ex de riter med människooffer som de forna indianfolken i Mellanamerika utförde eller de människooffer som bronsåldersfolk i vår del av världen ansåg vara nödvändiga för samhällets fortlevnad. Kultur i den meningen bygger inte på kärlek utan på föreställningen om att människor måste underkasta sig makter, som måste blidkas. Den bygger på föreställningar om uppe och nere, om människors olika värde, om makter som kan vara onda eller goda. Den bygger på rädsla. Människan i sig hade i människors föreställningar ingen eller begränsad makt och måste genom offer visa att hon underkastade sig gudarnas lagar.

Vi lever enligt min mening fortfarande i en värld, där våra föreställningar huvudsakligen omfattar 1700-talsvärderingar. Vi lever efter vad Newton, Kopernikus och andra har lärt oss om vår värld. Vi har ännu inte införlivat med oss själva Einsteins eller Bohrs upptäckter om universum. Och det är så självklart för oss att vi inte ens ser det. Det går inte att upptäcka det paradigm som de flesta naturligt tycker är världen, inte utan att ta ett kliv över i en annan värld, att lämna 1700-talet och bege sig in i 2000-talet. På samma sätt var det för 1500-talsmänniskorna som inte hade införlivat med sig själva att jorden var rund eller att det fanns andra världsdelar än Europa, Afrika eller Indien. En jord som inte är centrum i universum utan en planet runt en sol, som det finns miljarder av, ger en helt annan uppfattning av människans värld. Vi påverkades också starkt under 1900-talet av de första bilderna av jorden sedd utifrån rymden.

Albert Einstein har sagt:
En människa är en del av den helhet vi kallar universum, en del som är begränsad i tid och rum. Hon upplever sig själv, sina tankar och känslor som någonting som är avskilt från resten – ett slags optisk illusion av hennes medvetande. Den illusionen är ett fängelse för oss, som begränsar oss till personliga önskningar och till tillgivenhet bara till några få människor som finns allra närmast oss. Vår uppgift måste vara att befria oss från detta fängelse genom att vidga vår krets av medkänsla att omfatta alla levande varelser och hela naturen.