Hjällbo är i chock och sorg

Hur ska invånarna i det lilla samhället Hjällbo komma över att det var en som de kände, som uppenbarligen slog ihjäl Nancy Tavsan?

Jag har svårt att släppa tankarna på detta eftersom denna förort är så lik Björkhagen (där jag växte upp) för 50 år sedan, men framflyttad till 2000-talet och med hundrafalt fler problem. Och så jobbar min bror där som lärare i skolan i Hjällbo.

Han gjorde det inte när den misstänkte och nu häktade för mordet på Nancy Tavsan Abdulaziz Abdullah Mohamed Hussein kom dit. Det var för tio år sedan när han var tolv år. Han är nederländsk medborgare och vill helst bli kallad vid sitt smeknamn "Mandela" Hussein. Han bad att få bli kallad det i rätten.

Denne Hussein har gått i skolan i Hjällbo. I samma skola, där min bror nu arbetar. Och han har gått på samma gymnasium som Nancy Tavsan. Han var också med på den fest, som Nancy Tavsan lämnade för att gå hem. Uppenbarligen har han följt efter henne och använt en magnumbutelj, för att slå ihjäl henne.

Så drastiskt har det gått till. Det fanns blodspår en bit ifrån platsen där Nancy Tavsan föll och de tillhör antagligen gärningsmannen.

Hur kan det då ha gått så snett med denne man? Själv kan jag inte släppa tankarna på den långa artikel, som stod i GP och som går igenom den kulturkrock, som det innebär för män att komma från Somalia till ett annat land som Sverige.

Somalia är ett land där männen inte jobbar hela tiden, för det behöver de inte i ett så varmt land. De kan tugga kat och sitta och prata med kompisarna i sin klan, när inte boskapen behöver ses efter. Kvinnorna har hand om barnen.

Det är ett samhälle som krockar helt och hållet med det västerländska i Sverige, där vi aldrig har kunnat sitta och snacka särskilt länge, för här tillåter klimatet inte det.

I Sverige så kommer de till ett land där de inte har någon boskap att se efter. Där de inte behöver jobba och där kvinnorna kan vara hemma med barnen ändå. Samhället tar hand om dem. Detta har beskrivits i DN när det gäller Rinkeby.

Fruarna kastar till slut ut männen och skiljer sig. Eller låtsas skilja sig för att få mer i bidrag. Det är ett sätt att leva, som har uppfunnits av vårt samhälle för att hjälpa människor. Välfärd brukar det kallas. Men det kan inte bestå om människor ska leva så under långa perioder. Om de aldrig kommer in i vårt samhälle. Om de inte ens som vuxna efter tio år är är svenska medborgare.

Det är ingen integration. I Björkhagen var många människor också på glid, men på den tiden kunde man börja jobba när man var 15 år om man inte trivdes i skolan. Eller bli ishockeyproffs. Det blev "värstingen" i min klass i sexan. Han som var den ende som magistern örfilade en gång i vredesmod. Jo på den tiden fick man slå barn.

Naturligtvis så passade han "värstingen" inte in i skolan, men det fanns alltid vägar på den tiden att gå. Ingen var tvungen att för evigt bli beroende av samhället runt omkring. Ingen var tvungen att gå ständigt till socialen, så att det till slut blev så att människorna demonstrerade mot detta system - som kvinnorna har gjort i Hjällbo.

I Björkhagen fanns inte ens ett socialkontor. Där fanns inte heller läkare eller någon stor affär förrän i slutet av 50-talet. Vi flyttade dit 1948. Det var naturligt för de vuxna att åka 79:ans buss till stan för att jobba. Men i Hjällbo är hus och människor utslängda i naturen och ska leva där i myndigheternas system.

Det är något som har gått alldeles snett i dessa förorter. Både i Göteborg och Stockholm. "Mandela" Hussein är bara ett av de mest tragiska och hemskaste exemplen på detta.