Kockan är strax efter sex och det ljusnar, dimma ligger över nejden, och allt är tyst. Vi har överlevt ännu en vinternatt i den stränga kylan. Det har varit ner till minus 15 i natt. Natten innan var det minus 18 grader.
Sitter med sockor på fötterna, men fryser för att golven är så kalla. Det går som strålar upp i benen fast jag har en liten rund matta under mig, som ska hjälpa mig att hålla värmen. Måste hämta tofflorna också.
Så nu blir det nog bättre om en stund. Vi har ved lite överallt i huset. Sambon högg i går och bar in. Den köpta björkveden är slut, men vi har kubbar lite överallt på tomten, som går att hugga. De är ganska torra för vi har inte sågat upp dem i år.
Jag förstår hur min mormor och morfar hade det för hundra år sedan. Då de levde på ett liknande vis. Vi har inte kommit mycket längre i vårt samhälle.
Min mormor och morfar hade ingenting av moderna bekvämligheter. Vi skulle kunna ha det, men har inte råd. Vi måste själva arbeta för att få det varmt i huset. Med kroppen eller med att betala. Så är villkoren. Så är det bestämt.
Mormor och morfar som hade råd att uppfostra tio barn. Det har inte jag haft. Men tre har jag orkat med. Nu kommer jag att bara behöva försörja mig själv. Det känns märkligt.
Yngste sonen ska gå ut skolan och börja jobba i sommar. Han har jobb. Jag har inte behövt att ta hand bara om mig själv sedan jag var tjugo år. Vid tjugoett fick jag mitt första barn. I mer än fyrtio år har jag försörjt och bekymrat mig om barn. Nu är det slut med det.
Så skönt det ska bli. Mig själv kan jag försörja. Det har jag alltid kunnat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar