Nu såg jag på den statliga televisionens Debatt

Jag tittar aldrig annars på detta gammaldags program, men Ramona Fransson hade skrivit om det (tack Ramona) så då blev jag lite nyfiken på vad detta program kunde handla om, som debatterade min gamla arbetsplats (fast det tycktes mest handla om böcker).

Ja det var ett himla tjafsande från karlar mest. Om denna ofantliga betydelse som kulturen särskilt i DN har. Och Göran Greider berättade om sin pappa att han sprang ut i bara kallingarna för att hämta in tidningen på morgonen och läsa kulturen. Visst. Och då lärde han sig att där kunde finnas nåt av betydelse. Och han nämnde Olof Lagercrantz.

Ja Olof Lagercrantz var fortfarande chef för kulturen när jag började på Dagens Nyheter. Och som ni vet var detta årtionde 70-talet. Då allt var vänstervridet. Och egentligen den enda artikel som jag minns, att Olof Lagercrantz har skrivit, var om att så länge män låg ovanpå kvinnor när de hade sex, så var det naturligt att männen bestämde i samhället. Inte så särskilt radikalt, men debattskapande.

Alltså jag tyckte redan när jag började jobba på dåvarande Teaterredaktionen på 80-talet att de var gammalmodiga. Att de inte tog upp det som rörde sig i folkdjupen. Men visst jag har suttit på redaktionsmöten där det bestämdes att vi också skulle intervjua Lill-Babs och andra kommersiella artister. På ett särskilt och bra sätt.

Och en del bidrog jag väl till detta som reporter på redaktionen. Men det var alltid i motvind mot de renläriga marxisterna. Och en av dem tog livet av sig, som jag har berättat om i andra sammanhang. Detta tabubelagda som aldrig får diskuteras.

Men i och med att Teaterredaktionen gick upp i Kulturredaktionen så lyftes allt in i elfenbenstornet och det blev så fiiint.

Joachim Berner satt där i Debatt som gammal "Bonnierlakej" (han kallade sig själv för det) och jag hade kontakt med honom då när han var chefredaktör och frågade om jag eventuellt kunde få skriva krönikor. Han skulle fråga sade han, men det blev förstås kalla handen. Min tidigare redaktion var förlorad redan då.

Och Stefan Jonsson, redaktör nu på Kulturen, satt där och var deppad över att förlora sitt jobb. Och visst det kan man ju vara. Jag vet hur det är att vara arbetslös, vilket Stefan Jonsson säkerligen inte blir.

Men författaren Göran Hägg hade dagens poäng när han läste upp ett citat som ingen begrep vad det betydde. Varför ska man skriva obegripligt på kultursidorna? Det finns massor med fina ord, som jag också kan och ett sätt att trycka till folk är att stapla dem på varandra.

Som journalist tycker jag dock inte att det är uppgiften. Att fjärma sig från folket och att trycka till dem med språkkunskaper. Det kan vara förbehållet poeter och skribenter, som tycker att det är deras liv att kunna fiiina ord och som själva inte kan få fatt i riktigt vad de tycker. Eller som inte vågar framstå som vad de är utan måste dölja allt bakom ord. Också sina egna tankar.

Jag tycker att det är alldeles rätt att DN kultur nu skärs ned. Femtio tjänster till trettio sades det. Den redaktionen måste ha svällt något enormt. För trettio tjänster är mer än som fanns på 90-talet. Och naturligtvis går det att säga det som behövs med hjälp av färre huvuden. Självklart.

Och det Stefan Jonsson räknade upp som omvälvande debattserier var väl vad någon utifrån mest hade gjort och handlade om något som i alla fall kommer att finnas. I något annat sammanhang. Så ser det ut i samhället att det om behöver komma fram gör det. Förr eller senare.

Och så blir jag så trött på, att när de pratade om bloggare, så var det återigen samma fördomar som uppenbarade sig. Att vi bloggare vilar på vad de "stora" har tänkt på olika redaktioner, för de är auktoriteterna.

Demokrati innebär att vem som helst kan ställa sig upp och säga något, som de andra inser är sant. Det är inte förbehållet de som har studerat och blivit doktorer på olika universitet. De kan istället ha blivit så insnöade så att de inte längre kan se klart.

Människors inre är inte avskurna från förnuft eller sanning, men naturligtvis tycker kulturredaktionen på DN att det ska vara så, för då får de behålla sina positioner. Och det handlar om makt och pengar. Dessa "lidelser" som alltid står i vägen för oss själva och snedvrider det vi är.

Jag tjänar ingenting alls på att skriva här i makt eller pengar utan jag gör det av ett inre behov. För att uttrycka vad jag själv är. För att få syn på vem jag är, gentemot yttervärlden och det är (som jag skrev till Horace Engdahl häromdagen) mycket spännande.

"För min egen del handlar bloggandet om den där resan, när man mer och mer får syn på sig själv i förhållande till världen runt omkring. Och då är det på alla nivåer. Både personliga och politiska. Både konkreta och abstrakta. Det är mycket spännande att se hur interaktionen med världen där ute gör att allt förvandlas. Både jag själv och det yttre."

Susanna Alakoski var uppe till debatt eftersom hennes senaste bok hade anklagats för att vara för lättskriven. Med Susanna Alakoski är det så, att hon har ett alldeles specifikt budskap med sitt skrivande. Hon är kommunistisk feminist och jobbar ihop med Gudrun Schyman och är gift med Författarförbundets ordförande, som gick ut med att han skulle rösta med Fi i förra valet.

Hon skriver som hon gör för att påverka massorna. Och i ett politiskt syfte. Och jag håller med Fredrik Segerfeldt, som var där som liberal debattör, om att DN kultur har spelat ut sin roll.

En sekteristisk vänster är sedan länge gammalmodig och inskränkt och det är verkligen på tiden att Dagens Nyheter får en annan slags kulturbevakning. För det är inte för sent att göra om tidningen, så att den fortsättningsvis kan betyda något och återigen ligga i tiden, som den gjorde då på 70-talet.

Debatt avbröts efter 28 minuter och 3 sekunder Den version som ligger på nätet, så slutet på programmet var censurerat. Varför vet jag alltså inte.