Det enda som kan hindra någon från att infinna sig hos arbetsförmedlingen är väl den egna döden. Eller möjligen koma på sjukhus, så att det går att bevisa.
Det kan man se av kammarrättens dom nu när en mammas uteblivande, från att dyka upp på arbetsförmedlingen denna första dag när hon skulle ha gjort det, gör att hon inte får sjukpenning de första 14 dagarna.
Sonen hade dött, men sorg är ingen grund för sjukskrivning.
Det är strängare på arbetsförmedlingen än någonsin på en arbetsplats. Möjligen kan det jämföras med inkvisitionen. Där var det heller inte lätt att klara sig.
Faktiskt så visste jag inte att jag skulle anmäla mig ens när jag första gången blev arbetslös någon gång efter tjugo år med jobb eller så. Trodde det gick bra att gå dit lite senare. Men så var det förstås inte.
Jag struntade i hela proceduren då. Och slapp all övervakning till nästa gång jag blev arbetslös. Då hade jag lärt mig att det var värre att utebli från arbetsförmedlingen den där första dagen än att häda kungen. Ungefär.
Jag har i åratal tyckt att hela systemet med arbetsförmedlingen är fullständigt förlegat. Och jag är så överlycklig över att vår yngste son har fixat jobb nu innan han slutar skolan. Alldeles på egen hand.
Precis så var det på det gamla goda 60-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar