Denna upp-och-nedvända-värld beskrivs just nu. Men naturligtvis är det så. Det som drabbar yngre, som stress och psykiska sjukdomar har ju övervunnits när ålderdomen sätter in.
Jag som blir pensionär i år har gått igenom det där. Det är så skönt. Det finns en aristokratisk utveckling av livet. Den där man har sett och upplevt och dragit sina slutsatser.
Om man nu har överlevt. Det är en slags nedräkning, som pågår och under tiden dör dom andra runt dig.
Det tar hårt i ungdom och medelålder, men jag börjar förstå min pappa, som när min svägerska dog i bröstcancer på begravningskaffet efteråt hade så roligt att någon frågade: vet han att det är en begravning.
Jo, det är klart han visste, men han hade redan begravt så många. Det var rutin för honom. Och visst var det sorgligt att hon dog Gunilla bara 49 år gammal och hennes barn ville inte gå ut ur kyrkan. De bara grät, men min bror tröstade dem så de kom till slut också till kaffet efteråt.
Ofta skrattar människor rätt mycket på begravningskaffet. Antagligen för att de är glada för att de lever fortfarande. Jag tyckte det var hemskt när jag var 22 och min mamma hade dött. Men nu förstår jag det bättre.
För livet försvinner aldrig. Vi dör inte egentligen. Vi ses igen. Det är inte någon religion eller tro. Det är en kunskap.
PS. Min pappa levde själv i fem år till efter att han hade begravt sin sonhustru. Då gick vi på hans begravning. DS.
Ann Helena!
SvaraRaderaJa, visst är det lite konstigt att de yngre verkar bli allt sjukare, men de äldre är piggare och friskare än någonsin tidigare.
Visst är det tråkigt när människor omkring en går bort, men de finns ju trots allt kvar i hjärtat på oss som är kvar. Det är livets gång att vi alla en dag ska dö, men det hjälper inte att gräva ner sig i sorgen efter de som lämnat oss. Det är bättre att glädjas åt de goda minnena och se framåt.
Medborgare X: Du har så rätt... du har också begripit vad livet handlar om...
SvaraRadera