Till skillnad från vissa, som antingen tycker att det är fint att ha varit på psyket, men ändå inte har varit det eller en del som fejkar för att "avslöja" psykvården inifrån, så tillhör jag dem som har erfarenhet från att ha blivit inspärrad på psyket.
Det var en reaktion på en svår och jobbig livssituation när jag var 27 år. Jag vet att det handlade om att ta reda på vad livet handlade om på djupet och att jag samtidigt var rädd för att gå vidare i livet.
Min mamma hade dött då fem år tidigare och jag fortsatte att vara den duktiga storasystern, den som tog hand om mammas kvarlämnade kafé, tog hand om min egen son, såg till att utbilda mig mer, så att jag kunde försörja oss, jobbade som sekreterare i ett par år innan jag kom in på journalisthögskolan.
Den sommaren när jag blev tvångsintagen på Långbro var det min första paus i livet någonsin. Och allt vällde fram inom mig. Jag ville verkligen veta vad livet nu skulle handla om på riktigt.
Men det blev för mycket att klara av på egen hand och jag forslades iväg av fyra stadiga poliser i en bil till Långbro efter att Södersjukhusets läkare hade sagt att hon inte kunde ha mig där, bland de vanliga patienterna.
Jag minns allting ända tills jag blev inlagd och fastspänd i en säng. Då pratade en läkare med mig, berättade de efteråt, men jag hade flytt min kropp. Var borta. Ända tills nästa morgon då jag gick upp och duschade som vanligt.
Under den natten befann jag mig i inre landskap, som hela tiden förföljde mig med skräck. Och jag begrep inte hur jag skulle kunna överleva.
Men lärde mig till slut att det gick genom att bara låta skräcken komma och passera rakt igenom mig. Då löstes den mirakulöst upp. Men en ny skräckvåg följde strax. Så fortgick den natten.
På morgonen var jag tillbaka igen i den här världen, men när man väl har blivit inlagd på psyket, så blir man kvar där ett tag. Åtminstone var det så 1973. Jag hade gjort mitt första år på journalisthögskolan och jag skulle göra min praktik på samhällsredaktionen på radion den hösten.
Jag kom aldrig för jag var ju inspärrad. De försökte få tag på mig, skickade till och med telegram, men jag dök ändå inte upp.
Men till slut så fick de veta var jag var och jag började min praktik då på radion ett par veckor försenad. En annan medlem på redaktionen hade också gjort en resa in på psyket nästan samtidigt.
Så är det att befinna sig i gränslandet till det okända. Man riskerar att trilla igenom in i något annat. På DN var en av mina bästa arbetskamrater också av en sådan sort. En av de där, som ville ta reda på hur världen fungerade. Som ville utforska.
Jag har aldrig mer varit på psyket efter den första gången. Det räckte. Men den gången blev det nödvändigt. För att få en slags omhändertagen paus i livet, som jag inte kunde ha fått på något annat sätt. Och få bearbeta snabbt som tusan allt som jag ditills hade upplevt i mitt liv.
Det krävdes, för att få fatt i tråden, den röda tråden, som jag följer än i denna dag.
Det är så bra att du berättar och talar om detta öppet. Viktigt!
SvaraRaderaJerry: Tack ska du ha... :) Det är inte så märkvärdigt faktiskt. Fast en del försöker göra det till något sådant. Alla människor behöver pauser ibland och vägledning, inre eller yttre...
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaHej Ann Helena,
SvaraRaderaJa, i dag kanske man skulle säga att du hade tur som kom in på psyket. En del tvingas begå vedervärdiga handlingar för att få hjälp, som de skriker efter. Tur att det gick så bra och sjysst av arbetsgivaren att ta det på allvar. För på den tiden, precis som du säger, var det inte alltför positivt att ha problem med huvudet, då var man att betraktas som lite galen.
Ramona: Vi tiger alltför mycket om detta att människor ibland får problem pga livssituationen och särskilt mycket tigande är det förstås i den andra halvan av befolkningen.. där man ska vara stor, stark och klara allt själv. Lite sån var jag också i min ungdom.
SvaraRaderaJo, jag fick antagligen bra behandling för att jag hade hög utbildning och jag tror att jag var med och ändrade synen en aning på psyket om hur det skulle vara.
Det allra bästa vore väl om samhället funkade så att vi alla hade hjälp omkring oss och inte behövde institutioner, men just då hade jag inte det. Allt handlade om sorg och övergivenhet. Ett tema vi verkar ha i vår släkt.
Nja arbetsgivare var det inte riktigt eftersom det var praktik som ingick i journalistutbildningen. Men i mediebranschen mår ofta folk illa för de har så utsatta jobb. Därför har det behövts sådana "skyddade verkstäder" som de stora tidningarna och etermedierna. Det bästa vore dock om vi inte behövde detta utan kunde stå fria, som ju internet håller på att göra möjligt.
Och så tiger vi om självmord. Min jobbarkompis Mauritz Edström tog ju livet av sig och när jag skrev om det i bloggen, så fick jag förstås upprörda kommentarer, men där håller det också på att ändra sig.
Tack för att du delar med dig! =)
SvaraRaderaKänns så tabubelagt än idag att man varit på "psyket" eller har en terapeut eller liknande, folk tänker (eller man tror att folk tänker) att det är ngt fel på en.
Fast man kanske helt enkelt bara mår dåligt.
Det är inte lätt att vara människa faktiskt och alla som faller ska kunna få stöd utan att behöva skämmas för det.
Kram!
det verkar som om du var frisk hela tiden - din vistelse på stället ifråga verkade vara mycket kortvarig... alla människor har individuella upplevelser - man kan inte jämföra två människor med varandra - jo till en viss del - min inte i alla bitar - jag såg som hastigast igår att du haft en ordväxling - på din blogg -med någon som jag tror hette 'tristan' och som brukar skriva på maja lundgrens blogg - jag blev lite förvånad - uppriktigt sagt ...
SvaraRadera