torsdag 18 mars 2010

Dödsångest är alltid intressant

Detta diskuterades i det där långtråkiga programmet de brukar ha på morgnarna i SVT. Istället för nyheter och annat intressant.

Men nu tände det till lite när Alex Schulman bekände sin dödsångest, sitt motstånd mot att inte finnas. Jag slölyssnade bara eftersom jag var sysselsatt med att ta reda på viktigare saker, som att till sist försöka få ut min morbrors journaler från Karolinska sjukhuset i Huddinge, mer om det en annan gång.

Jo, han gillar inte tanken på intigheten Alex. Och så kan man ju se det. Jag gick in i hans själ och tittade efter och han är materialist. Det är därför. Om man tror att allt som finns är materia så blir man sin kropp och ingenting mer. Där står den stora brytningen i vår tid och har stått länge.

Brytningen mellan andlighet och det fysiska. När man inte kan omfatta bäggedera så tror man att tankarna finns i hjärnan. Och att om hjärnan dör så finns inte människan.

Bredvid honom satt en kvinna, som inte hade dödsångest, för hennes föräldrar hade bägge lett och vinkat adjö ungefär när de dog. Fast de inte var troende. Har tappat bort hennes namn, men ni får gärna påminna mig.

Själv kan jag känna av bägge de där tillstånden. Visst är det sorgligt att tänka sig att just jag inte ska gå omkring här i all evighet. Men samtidigt vore det mot livets egen gång. När man är så här gammal som jag, så är den egna döden inom räckhåll. Och det spelar faktiskt ingen roll. Paradoxalt nog.

För mig är det alldeles självklart att döden inte finns. Inte på riktigt. Visst kroppen dör. Så är det. Men inte är jag min kropp heller. Så dumt.

Och som jag har berättat någon annanstans så blinkar universum på kvantnivå hela tiden ut och in kring nollpunktsfältet. Alltså så omskapas hela tiden grunden för vår existens. Död-Liv-Död-Liv. Precis så är det med oss själva också. Eller borde vara.

Det som är fullständigt obegripligt för sådana som Alex Sculman f 1976 eller för yngre människor är att man kan bli nöjd med livet och vad det har gett. Att man kan vara färdig. Och att det då är helt okej att knalla vidare.

Förresten så kommer jag nog att få ut min morbrors journaler, för en kusin till mig, hans son har lovat att skriva att han inte motsätter sig det. Så bra. Då har jag nog uppfyllt alla kraven från landstinget tror jag. När jag tidigare har bevisat att min morbror är min morbror och att min mamma är min mamma.

4 kommentarer:

  1. Ibland tar det tid att se sammanhangen. Jag var själv 35 innan "jag vaknade" och förstod mer. Men ibland glömmer jag korta stunder och blir sm Schulman, fast jag i botten är fullständigt trygg med det som är.

    Livet är. Alltid.

    SvaraRadera
  2. Så roligt att höra ifrån dig Jerry. Du har verkligen fattat. Så bra. Som du vet så var det min mammas död som fick mig att inse mer. Det var väl meningen med den, fast jag hellre skulle ha haft henne kvar än i dag.

    Själv kan jag få ångest (eller snarare ett anfall av oro) över mycket mindre saker än döden, som att jag har skrivit fel på nåt ord eller så. Det är petimätern i mig.

    Som min mellanson sa: man vill ju inte dö. Nä det vill man inte när man är 20plus som han är. Naturligtvis inte. Alla har vi kommit hit av någon anledning och man vill ju fylla denna uppgift så bra som möjligt innan det är dags att dra.

    Därför har jag bestämt mig för att dö när jag är 94, på sommaren, för vinterbegravningar är så hemska. Det är vad jag har bestämt, sedan får vi se hur det blir... :)

    Men i grunden är jag trygg precis som du beskriver det. Det är klart att vi alltid finns.

    SvaraRadera
  3. 94, det var inte dåligt... (;-)

    Jag tar en dag i taget och vågar inte tänka i sådana banor överhuvudtaget. Är så tacksam för varje dag som går och jag får vara med.

    SvaraRadera
  4. Jerry: Har en morbor som har fyllt 96 så möjligheten finns...

    SvaraRadera