Hon berättar om den gården i Villaliv, som verkar ha blivit en Fi-tidning sedan Ingrid Carlqvist tvingades bort från den. Nu intervjuas Gudrun Schyman om sin älskade gård på "idylliska Österlen". Hon flyttade från Stockholm, för att bo där med sin man på 80-talet och de sålde den igen, när de skildes.
Men sedan fick Gudrun Schyman möjlighet att köpa tillbaka den igen i slutet av 1990-talet. Hon hade tur säger hon.
Det hon hoppar över är att hon flyttade år 1987 till Ängsviksgården här ute på Värmdö. Det var en bostadsrättsförening, som ett 20-tal vuxna hade jobbat i omkring fem år, för att köpa och ställa i ordning.
Gudrun Schyman behövde hjälp med barnen, så att hon kunde lämna sitt jobb som socialsekreterare och ta sig in i riksdagen och till partitoppen i vänsterpartiet. Hon lyckades med det och blev också partiledare, innan det upptäcktes att hon hade fuskat med skatten och blev tvungen att avgå 2003.
Det Gudrun Schyman också hoppar över är att hon flyttade in på Ängsviksgården, när det fanns bestämmelser i bostadsrättsföreningens stadgar som sade, att de som flyttade bara fick tillbaka den summa pengar de hade lagt ut på sina lägenheter plus en liten uppräkning med konsumentprisindex.
Men när hon flyttade därifrån, så fick hon marknadspris för sin lägenhet. Hon hade varit med och ändrat stadgarna i "sitt kollektivhus", som hon alltid kallade bostadsrättsföreningen. Hon utnyttjade alltså det långa arbete, som de första tjugo hade lagt ned på att förhandla med kommunen, köpa huset och sedan bygga om det under något år. De lade också ned mycket eget arbete för att färdigställa lägenheterna. För att få ned kostnaderna.
Gudrun Schyman uppförde sig alltså värre än den värsta moderat, när hon utnyttjade den värdestegring, som hade varit på lägenheterna, en följd av ideellt arbete hos andra människor. Hon flyttade från Ängsviksgården in i en kontorslokal i Gamla stan och lyckades få den klassad som bostad. Ännu ett klipp. Hennes handlande stämmer med, att hon aldrig har levt efter den ideologi, som hon säger sig företräda.
Så det var kanske inte så märkligt att hon hade råd att köpa tillbaka Klockaregården då i Skåne i slutet av 90-talet, när alla andra gick på knäna efter att landet hade brakat ihop i 90-talskrisen.
Chefredaktören för Villaliv Eva Falkmarken är född 1961 och bor i Klagstorp i Skåne. På den officiella bilden av henne i tidningen ser hon ut som om hon har fastnat i 70-talet. Precis så där iklädd en hemmagjord poncho gick jag omkring på den tiden. Mest klädd i svart och med kortklippt hår. Typiskt Grupp 8 utseende.
Och Eva Falkmarken skriver att det inte längre "stormar" kring Gudrun Schyman, men att hon fortsätter att vara "en frisk fläkt i politiken". Men varför hoppar hon över hur Gudrun Schyman hade ekonomisk möjlighet att köpa tillbaka Klockaregården? På egen hand? Hon som hade varit ensam mamma. De som alltid är så fattiga.
tisdag 9 mars 2010
Niclas fick sin Laila
Det var ett stort bröllop i veckan i kändisvärlden. Niclas Wahlgren fick sin Laila Bagge. Jag önskar dem all lycka. Mamma Christina Schollin bor här ute på Värmdö och hon ser ut som hon gjorde för 20 år sedan. Ungefär. Skickligt.
Jag har sett Pernilla Wahlgren här ute, för hon var gäst hos grannen ibland när barnen var små. För här bodde Niclas förra sambo och hans son, som är lika gammal som min yngste.
Vi försökte få dem att leka ihop, men de var båda små och egna barn, som inte begrep varför just de skulle umgås.
Men mina barn gillade att vara hos dem, för de hade pool då på den tiden, när det var riktiga värmesomrar. Barnen hade tur för nuförtiden har det inte varit lika heta badsomrar.
Jag har intervjuat mamma Christina Schollin en gång för lokaltidningen. Det var roligt. Jag är lika förtjust i änglar som hon är. Och hon berättade för mig, att hon och maken Hans Wahlgren av en slump hade köpt det där huset där hon och maken fortfarande bor.
Det är en fin och bra släkt och Niclas Wahlgren gör sitt bästa för att ta udden av de "släktbråk" som kvällspressen alltid tycker ska finnas jämsides med sådana här lyckliga tilldragelser.
Jag har sett Pernilla Wahlgren här ute, för hon var gäst hos grannen ibland när barnen var små. För här bodde Niclas förra sambo och hans son, som är lika gammal som min yngste.
Vi försökte få dem att leka ihop, men de var båda små och egna barn, som inte begrep varför just de skulle umgås.
Men mina barn gillade att vara hos dem, för de hade pool då på den tiden, när det var riktiga värmesomrar. Barnen hade tur för nuförtiden har det inte varit lika heta badsomrar.
Jag har intervjuat mamma Christina Schollin en gång för lokaltidningen. Det var roligt. Jag är lika förtjust i änglar som hon är. Och hon berättade för mig, att hon och maken Hans Wahlgren av en slump hade köpt det där huset där hon och maken fortfarande bor.
Det är en fin och bra släkt och Niclas Wahlgren gör sitt bästa för att ta udden av de "släktbråk" som kvällspressen alltid tycker ska finnas jämsides med sådana här lyckliga tilldragelser.
måndag 8 mars 2010
Det är något sjukt med kvinnodebatten
Nu senast såg jag att Rapport har tagit del av en rapport från riksdagens utredningstjänst (så påpassligt) som visar att hela 25 procent av alla ensamma mammor är fattiga.
De lever på 60 procent av medianinkomsten. Och vad är då denna underbara siffra? Nä det framgår förstås inte. Men medianinkomsten ligger kring 200 000 kronor och det tjänar ingen deltidsarbetande mamma. Väl?
Jo det behövs inte mer än att jobba ett tag deltid så ramlar det in sådana summor. Jag känner en mamma som gott och väl drar in detta. Ensamstående och hon har två pappor till sina barn. Men hon har gjort sig av med båda. Så de får betala då till henne.
Och sedan har hon fyra barnbidrag, för hon har skaffat sig barnen så tätt att hon får det. Fyra barnbidrag och tre bidragsförskott som nu barnens pappor betalar. Det blir en nätt summa på nästan 8 000 rent i månaden.
Mmm 8 000? Hur mycket måste man inte jobba för att tjäna in detta? Och så har ju papporna hand om barnen förstås. Också. Men hon har huvudansvaret.
Nu har hon sålt sitt hus - kostade för mycket - för att hon vill flytta till lägenhet, så att hon får ännu mer pengar över. Måste ju resa lite och så. Träffa den nya mannen, som hon har mött nu och som inte bor på samma ställe som hon.
Barnen? Va i helsike några fler släktingar har dom väl? De får väl ta hand om dom.
PS. Medianinkomster för kvinnor i hennes område 20-64 år var 244 900 kronor, det vill säga betydligt högre än den medianinkomst som jag nämnde ovan. Det stämmer nog rätt bra. Medianinkomst är överhuvudtaget ett märkligt sätt att föra statistik på eftersom det betyder att det handlar om den inkomst som ligger i mitten. DS.
De lever på 60 procent av medianinkomsten. Och vad är då denna underbara siffra? Nä det framgår förstås inte. Men medianinkomsten ligger kring 200 000 kronor och det tjänar ingen deltidsarbetande mamma. Väl?
Jo det behövs inte mer än att jobba ett tag deltid så ramlar det in sådana summor. Jag känner en mamma som gott och väl drar in detta. Ensamstående och hon har två pappor till sina barn. Men hon har gjort sig av med båda. Så de får betala då till henne.
Och sedan har hon fyra barnbidrag, för hon har skaffat sig barnen så tätt att hon får det. Fyra barnbidrag och tre bidragsförskott som nu barnens pappor betalar. Det blir en nätt summa på nästan 8 000 rent i månaden.
Mmm 8 000? Hur mycket måste man inte jobba för att tjäna in detta? Och så har ju papporna hand om barnen förstås. Också. Men hon har huvudansvaret.
Nu har hon sålt sitt hus - kostade för mycket - för att hon vill flytta till lägenhet, så att hon får ännu mer pengar över. Måste ju resa lite och så. Träffa den nya mannen, som hon har mött nu och som inte bor på samma ställe som hon.
Barnen? Va i helsike några fler släktingar har dom väl? De får väl ta hand om dom.
PS. Medianinkomster för kvinnor i hennes område 20-64 år var 244 900 kronor, det vill säga betydligt högre än den medianinkomst som jag nämnde ovan. Det stämmer nog rätt bra. Medianinkomst är överhuvudtaget ett märkligt sätt att föra statistik på eftersom det betyder att det handlar om den inkomst som ligger i mitten. DS.
Maja Lundgren upprätthåller tonen
Nu läste jag igenom vad för smörja som Maja Lundgrens anhang skvallrar om mig på hennes blogg. Fy sjutton värre får man leta efter.
Jag tänker inte referera det. Bara säga att om man vill missuppfatta och skvallra elakt om en människa så går det alldeles utmärkt att göra det på Maja Lundgrens blogg. Och om man vill ljuga som Tristan gör så går också det utmärkt.
Vilka äckliga skvallerpottor ni är! Fy bubblan, under föregivande av att ni för någon slags högtravande diskussion.
Vilket hemskt elände att Bonnier har dig i sitt stall Maja. För du är uppenbarligen ingen bra människa alls. Jag förstår verkligen diskussionen som var och fortfarande står på internet under ditt namn.
Det ni sysslar med påminner starkt om en diskussion i Dantes Inferno, men det är väl därifrån ni kommer alla elaka skvallrare. Usch tror jag måste gå och duscha. Känner mig besudlad.
Kommentera gärna detta på min blogg, men det vågar ni väl inte era fegisar. Fy fan, säger jag. Era krypande, lismande, inställsamma kryp.
Sanningslidelse sade du, att du drevs av i intervjun med Lasse Bengtsson på TV4. Pyttsan! En lidelse att förvränga sanningen präglar både dig och ditt anhang.
Jag tänker inte referera det. Bara säga att om man vill missuppfatta och skvallra elakt om en människa så går det alldeles utmärkt att göra det på Maja Lundgrens blogg. Och om man vill ljuga som Tristan gör så går också det utmärkt.
Vilka äckliga skvallerpottor ni är! Fy bubblan, under föregivande av att ni för någon slags högtravande diskussion.
Vilket hemskt elände att Bonnier har dig i sitt stall Maja. För du är uppenbarligen ingen bra människa alls. Jag förstår verkligen diskussionen som var och fortfarande står på internet under ditt namn.
Det ni sysslar med påminner starkt om en diskussion i Dantes Inferno, men det är väl därifrån ni kommer alla elaka skvallrare. Usch tror jag måste gå och duscha. Känner mig besudlad.
Kommentera gärna detta på min blogg, men det vågar ni väl inte era fegisar. Fy fan, säger jag. Era krypande, lismande, inställsamma kryp.
Sanningslidelse sade du, att du drevs av i intervjun med Lasse Bengtsson på TV4. Pyttsan! En lidelse att förvränga sanningen präglar både dig och ditt anhang.
Isbrytaren Oden undersöker plankton
Det här används forskningspengar till under en svår isvinter. Forskaren Lars-Anders Hansson har upptäckt att plankton gör som människor, skyddar sig mot uv-strålning från solen.
En alldeles enastående fantastisk upptäckt, som man inte kunde ha gjort någon annanstans. Naturligtvis. Tillsammans med honom är också forskaren Samuel Hylander och Oden behövs för det kan vara minus 20 här ner i Antarktis och isen kan vara flera meter tjock.
Ja här där vi bor på Värmdö var det senast i förrgår minus 18 grader och jag har för mig att det var en del båtar, som fastnade i isen här utanför i Östersjön. Inklusive några Finlandsfärjor. Oden hade nog behövts här istället denna isvinter.
Hela trippen betalas av Vetenskapsrådet, ett statligt råd, som betalar för forskning av högsta klass. De ger stöd till "grundläggande forskning av högsta vetenskapliga kvalitet".
Exakt. Det är ju enormt viktigt att få veta att plankton också kan skydda sig mot solen. Så Oden måste tas dit. Naturligtvis. Hade det inte varit enklare att ringa till Antarktis och fråga? Det lär ju finnas omkring ett tusental forskare där stationerade på världsdelen. Den är ju inte direkt obebodd.
Och plankton hade ju Samuel Hylander redan studerat här i Sverige, men det är förstås lattjo att åka till Antarktis på skattebetalarnas bekostnad.
Nu fortsätter forskarna till Chile dit de väntas om några dagar. Och det lär ju vara så hemska stormar där längs kusten, så allt är ordentligt surrat nu på Oden.
Men när isbrytaren Oden är tillbaka fick vi inte veta. Till nästa vinter kanske? Vi får väl hoppas på det. Polarforskningssekretariatet kanske kan tänka sig att släppa ifrån sig isbrytaren nu när vi vet att vi har vintrar också här.
För forskarna som påstod att vi aldrig mer skulle få några vintrar ljög eller manipulerade siffrorna för att få pengar till sina egna små forskningsområden.
En alldeles enastående fantastisk upptäckt, som man inte kunde ha gjort någon annanstans. Naturligtvis. Tillsammans med honom är också forskaren Samuel Hylander och Oden behövs för det kan vara minus 20 här ner i Antarktis och isen kan vara flera meter tjock.
Ja här där vi bor på Värmdö var det senast i förrgår minus 18 grader och jag har för mig att det var en del båtar, som fastnade i isen här utanför i Östersjön. Inklusive några Finlandsfärjor. Oden hade nog behövts här istället denna isvinter.
Hela trippen betalas av Vetenskapsrådet, ett statligt råd, som betalar för forskning av högsta klass. De ger stöd till "grundläggande forskning av högsta vetenskapliga kvalitet".
Exakt. Det är ju enormt viktigt att få veta att plankton också kan skydda sig mot solen. Så Oden måste tas dit. Naturligtvis. Hade det inte varit enklare att ringa till Antarktis och fråga? Det lär ju finnas omkring ett tusental forskare där stationerade på världsdelen. Den är ju inte direkt obebodd.
Och plankton hade ju Samuel Hylander redan studerat här i Sverige, men det är förstås lattjo att åka till Antarktis på skattebetalarnas bekostnad.
Nu fortsätter forskarna till Chile dit de väntas om några dagar. Och det lär ju vara så hemska stormar där längs kusten, så allt är ordentligt surrat nu på Oden.
Men när isbrytaren Oden är tillbaka fick vi inte veta. Till nästa vinter kanske? Vi får väl hoppas på det. Polarforskningssekretariatet kanske kan tänka sig att släppa ifrån sig isbrytaren nu när vi vet att vi har vintrar också här.
För forskarna som påstod att vi aldrig mer skulle få några vintrar ljög eller manipulerade siffrorna för att få pengar till sina egna små forskningsområden.
Idag får jag veta vem jag är
Det känns lite så. För jag ska få ett personbevis där det står vem som är min mamma och min pappa. Detta ingår i min utforskning av min släkt.
Jag behöver detta personbevis, för att bevisa att jag är min mors dotter och så har jag en släktutredning, som visar att mamma är släkt med sin bror.
Så lite känner vi varandra på den nivån, att jag måste bevisa detta, för att få veta något mer om min morbrors sjukdom. Den som kommer från indianerna och som kallas stenmage.
Två släktingar till, som lever, har den antagligen. En av mina kusiner och ett kusinbarnbarn.
Vi började skoja om att jag kanske får veta, att jag inte alls är min mors dotter, för det finns så många bortlämnade barn i min släkt, så mycket övergivenhet och sorg.
Av de fem systrar som föddes av min mormor så övergav tre av dem barn. På olika sätt.
Allt det där håller jag på att gräva upp på nytt. För historierna känns välbekanta när jag stöter på dem. Kanske har min mamma berättat när jag var liten, men jag har glömt som barn gör.
Från början var det ett skämt att jag inte kanske var min mammas barn, men sedan började jag fundera. Vad skulle det betyda?
Nog skulle det rasera allt som jag dittills hade vuxit upp med. Alla föreställningar som jag hade byggt omkring mig och den jag är. Eller skulle det?
Nej, jag vet i grunden vem jag är. Känn dig själv stod det på Apollotemplet i Delfi. Det är en djup visdom i dessa ord, som många människor i dag inte begriper.
Men den yttersta grunden för vårt liv finns där. Vi behöver veta vilka vi är. I grunden. Också utan allt det yttre. Utan våra band till andra.
Människor har i alla tider förstått och insett vilka de är, men vi går ständigt fel. Och 1900-talet var en tid när människor gick fel en gång till i form av hela länder.
En del är fortfarande bortkollrade av alla återvändsgränder, som upptäcktes då.
Som gjorde att man tog det sjuka och studerade det i detalj och detta fick bestämma vilken väg mänskligheten skulle gå. I två världskrig fick människor lära sig att det nog inte var rätt väg det här.
Men för oss som inte har haft de bittra läxorna i vårt land, så begriper många inte vad som skedde. Än i denna dag.
Jag behöver detta personbevis, för att bevisa att jag är min mors dotter och så har jag en släktutredning, som visar att mamma är släkt med sin bror.
Så lite känner vi varandra på den nivån, att jag måste bevisa detta, för att få veta något mer om min morbrors sjukdom. Den som kommer från indianerna och som kallas stenmage.
Två släktingar till, som lever, har den antagligen. En av mina kusiner och ett kusinbarnbarn.
Vi började skoja om att jag kanske får veta, att jag inte alls är min mors dotter, för det finns så många bortlämnade barn i min släkt, så mycket övergivenhet och sorg.
Av de fem systrar som föddes av min mormor så övergav tre av dem barn. På olika sätt.
Allt det där håller jag på att gräva upp på nytt. För historierna känns välbekanta när jag stöter på dem. Kanske har min mamma berättat när jag var liten, men jag har glömt som barn gör.
Från början var det ett skämt att jag inte kanske var min mammas barn, men sedan började jag fundera. Vad skulle det betyda?
Nog skulle det rasera allt som jag dittills hade vuxit upp med. Alla föreställningar som jag hade byggt omkring mig och den jag är. Eller skulle det?
Nej, jag vet i grunden vem jag är. Känn dig själv stod det på Apollotemplet i Delfi. Det är en djup visdom i dessa ord, som många människor i dag inte begriper.
Men den yttersta grunden för vårt liv finns där. Vi behöver veta vilka vi är. I grunden. Också utan allt det yttre. Utan våra band till andra.
Människor har i alla tider förstått och insett vilka de är, men vi går ständigt fel. Och 1900-talet var en tid när människor gick fel en gång till i form av hela länder.
En del är fortfarande bortkollrade av alla återvändsgränder, som upptäcktes då.
Som gjorde att man tog det sjuka och studerade det i detalj och detta fick bestämma vilken väg mänskligheten skulle gå. I två världskrig fick människor lära sig att det nog inte var rätt väg det här.
Men för oss som inte har haft de bittra läxorna i vårt land, så begriper många inte vad som skedde. Än i denna dag.
Var och en ett eget hushåll
För marknaden och våra politiker så är det absolut bättre med ensamhushåll och ensamma mammor. För vad skulle de annars ta hand om?
Om vi bor allihop i våra egna små lägenheter, så får de desto mer att bestämma om. Och vårt BNP når nya och oanade höjder.
Och ifall vi alla är osams, så att inte män och kvinnor någonsin kan komma överens om hur vi ska uppfostra våra barn. Eller ens står ut med att se varandra. Så mycket bättre, för då behöver vi verkligen en social omsorg från vaggan till graven.
Politikerna blir de maktfullkomliga hjältarna som fixar allt det där.
Och om mammorna, så fort det är möjligt lägger beslag på barnen och förtalar deras pappor, så att de alieneras från dem, så fortsätter detta snart i all evighet.
Vi alla blir effektiva maskiner, som förbrukar mer och mer av de resurser, som finns här i världen och som aldrig umgås med andra människor, utan hålls isär från dem. För vi har inte tid att bara ses.
Och inget av de egenskaper, som vi har var och en av oss kan användas, för att berika oss själva och omvärlden med något annat än det som är godkänt av politiker och som genererar mera kapital och BNP.
Genom historien har utvecklingen alltid gått i sådana vågor. Med alienation från oss själva till något annat. När den glimrande ytan har tagit över allt och det inte längre går att upprätthålla en mänsklig gemenskap, så slår vi i botten.
Vi måste ständigt berätta för oss själva vad det betyder att vara människa. Det är alltid nödvändigt att uppfinna livet och mänskligheten på nytt. Särskilt en propagandadag som i dag.
Om vi bor allihop i våra egna små lägenheter, så får de desto mer att bestämma om. Och vårt BNP når nya och oanade höjder.
Och ifall vi alla är osams, så att inte män och kvinnor någonsin kan komma överens om hur vi ska uppfostra våra barn. Eller ens står ut med att se varandra. Så mycket bättre, för då behöver vi verkligen en social omsorg från vaggan till graven.
Politikerna blir de maktfullkomliga hjältarna som fixar allt det där.
Och om mammorna, så fort det är möjligt lägger beslag på barnen och förtalar deras pappor, så att de alieneras från dem, så fortsätter detta snart i all evighet.
Vi alla blir effektiva maskiner, som förbrukar mer och mer av de resurser, som finns här i världen och som aldrig umgås med andra människor, utan hålls isär från dem. För vi har inte tid att bara ses.
Och inget av de egenskaper, som vi har var och en av oss kan användas, för att berika oss själva och omvärlden med något annat än det som är godkänt av politiker och som genererar mera kapital och BNP.
Genom historien har utvecklingen alltid gått i sådana vågor. Med alienation från oss själva till något annat. När den glimrande ytan har tagit över allt och det inte längre går att upprätthålla en mänsklig gemenskap, så slår vi i botten.
Vi måste ständigt berätta för oss själva vad det betyder att vara människa. Det är alltid nödvändigt att uppfinna livet och mänskligheten på nytt. Särskilt en propagandadag som i dag.
söndag 7 mars 2010
Jag gillar mors dag bättre
Bättre än Internationella kvinnodagen. Ska vi inte ha en mansdag också? Fars dag finns ju. Varför behöver inte också männen en dag?
Tänk vilket slit det är att vara man. De har fortfarande största försörjningsbördan i familjen och kan ofta inte vara hemma med barnen, för de tjänar för mycket, så då drabbar det familjen. De måste kämpa sig fram i alla lägen, men inte för mycket för då kan de ju beskyllas för att vara manschauvinister och ta för sig för mycket.
De drabbas av olyckor på sina ofta farliga arbetsplatser och hinner aldrig njuta riktigt av någon pension ifall de överlever. För riktigt så länge som kvinnorna lever de inte. Det skiljer drygt fyra år i genomsnitt utom i Norrbotten förstås för där lever männen ännu kortare än i övriga Sverige.
Män tar livet av sig mer än kvinnor och i Norrlands inland är frekvensen högre. Åttio procent av alla som dör i bilolyckor är män. Omkring åttiofem procent av alla som drunknar är män. Omkring sjuttio procent av de som omkommer i bränder än män.
Skador bland män är den vanligaste dödsorsaken före 65 års ålder. När en forskare fick frågan varför det var så så visste han inte. För ingen hade brytt sig om att ta reda på det.
Tesen var att det ingick i den patriarkala strukturen, att män helt enkelt var uppfostrade till att vara stora och starka (även när de inte var det) och ta risker.
Jag tror att män behöver en internationell dag mycket mer än vad kvinnor gör. Vi bryr oss inte om dem helt enkelt. De är halva befolkningen och det ses som att dessa kan vi offra. Men i den officiella föreställningen ska kvinnor ha allt det som män har, men utan de risker som männen nu tar.
För kvinnor är ju så små och klena inte kan de göra allt det som männen gör. Men bra betalt ska de ha för det. Och sitta i bolagsstyrelserna. Självklart.
Tänk vilket slit det är att vara man. De har fortfarande största försörjningsbördan i familjen och kan ofta inte vara hemma med barnen, för de tjänar för mycket, så då drabbar det familjen. De måste kämpa sig fram i alla lägen, men inte för mycket för då kan de ju beskyllas för att vara manschauvinister och ta för sig för mycket.
De drabbas av olyckor på sina ofta farliga arbetsplatser och hinner aldrig njuta riktigt av någon pension ifall de överlever. För riktigt så länge som kvinnorna lever de inte. Det skiljer drygt fyra år i genomsnitt utom i Norrbotten förstås för där lever männen ännu kortare än i övriga Sverige.
Män tar livet av sig mer än kvinnor och i Norrlands inland är frekvensen högre. Åttio procent av alla som dör i bilolyckor är män. Omkring åttiofem procent av alla som drunknar är män. Omkring sjuttio procent av de som omkommer i bränder än män.
Skador bland män är den vanligaste dödsorsaken före 65 års ålder. När en forskare fick frågan varför det var så så visste han inte. För ingen hade brytt sig om att ta reda på det.
Tesen var att det ingick i den patriarkala strukturen, att män helt enkelt var uppfostrade till att vara stora och starka (även när de inte var det) och ta risker.
Jag tror att män behöver en internationell dag mycket mer än vad kvinnor gör. Vi bryr oss inte om dem helt enkelt. De är halva befolkningen och det ses som att dessa kan vi offra. Men i den officiella föreställningen ska kvinnor ha allt det som män har, men utan de risker som männen nu tar.
För kvinnor är ju så små och klena inte kan de göra allt det som männen gör. Men bra betalt ska de ha för det. Och sitta i bolagsstyrelserna. Självklart.
Att ha varit inspärrad på psyket
Till skillnad från vissa, som antingen tycker att det är fint att ha varit på psyket, men ändå inte har varit det eller en del som fejkar för att "avslöja" psykvården inifrån, så tillhör jag dem som har erfarenhet från att ha blivit inspärrad på psyket.
Det var en reaktion på en svår och jobbig livssituation när jag var 27 år. Jag vet att det handlade om att ta reda på vad livet handlade om på djupet och att jag samtidigt var rädd för att gå vidare i livet.
Min mamma hade dött då fem år tidigare och jag fortsatte att vara den duktiga storasystern, den som tog hand om mammas kvarlämnade kafé, tog hand om min egen son, såg till att utbilda mig mer, så att jag kunde försörja oss, jobbade som sekreterare i ett par år innan jag kom in på journalisthögskolan.
Den sommaren när jag blev tvångsintagen på Långbro var det min första paus i livet någonsin. Och allt vällde fram inom mig. Jag ville verkligen veta vad livet nu skulle handla om på riktigt.
Men det blev för mycket att klara av på egen hand och jag forslades iväg av fyra stadiga poliser i en bil till Långbro efter att Södersjukhusets läkare hade sagt att hon inte kunde ha mig där, bland de vanliga patienterna.
Jag minns allting ända tills jag blev inlagd och fastspänd i en säng. Då pratade en läkare med mig, berättade de efteråt, men jag hade flytt min kropp. Var borta. Ända tills nästa morgon då jag gick upp och duschade som vanligt.
Under den natten befann jag mig i inre landskap, som hela tiden förföljde mig med skräck. Och jag begrep inte hur jag skulle kunna överleva.
Men lärde mig till slut att det gick genom att bara låta skräcken komma och passera rakt igenom mig. Då löstes den mirakulöst upp. Men en ny skräckvåg följde strax. Så fortgick den natten.
På morgonen var jag tillbaka igen i den här världen, men när man väl har blivit inlagd på psyket, så blir man kvar där ett tag. Åtminstone var det så 1973. Jag hade gjort mitt första år på journalisthögskolan och jag skulle göra min praktik på samhällsredaktionen på radion den hösten.
Jag kom aldrig för jag var ju inspärrad. De försökte få tag på mig, skickade till och med telegram, men jag dök ändå inte upp.
Men till slut så fick de veta var jag var och jag började min praktik då på radion ett par veckor försenad. En annan medlem på redaktionen hade också gjort en resa in på psyket nästan samtidigt.
Så är det att befinna sig i gränslandet till det okända. Man riskerar att trilla igenom in i något annat. På DN var en av mina bästa arbetskamrater också av en sådan sort. En av de där, som ville ta reda på hur världen fungerade. Som ville utforska.
Jag har aldrig mer varit på psyket efter den första gången. Det räckte. Men den gången blev det nödvändigt. För att få en slags omhändertagen paus i livet, som jag inte kunde ha fått på något annat sätt. Och få bearbeta snabbt som tusan allt som jag ditills hade upplevt i mitt liv.
Det krävdes, för att få fatt i tråden, den röda tråden, som jag följer än i denna dag.
Det var en reaktion på en svår och jobbig livssituation när jag var 27 år. Jag vet att det handlade om att ta reda på vad livet handlade om på djupet och att jag samtidigt var rädd för att gå vidare i livet.
Min mamma hade dött då fem år tidigare och jag fortsatte att vara den duktiga storasystern, den som tog hand om mammas kvarlämnade kafé, tog hand om min egen son, såg till att utbilda mig mer, så att jag kunde försörja oss, jobbade som sekreterare i ett par år innan jag kom in på journalisthögskolan.
Den sommaren när jag blev tvångsintagen på Långbro var det min första paus i livet någonsin. Och allt vällde fram inom mig. Jag ville verkligen veta vad livet nu skulle handla om på riktigt.
Men det blev för mycket att klara av på egen hand och jag forslades iväg av fyra stadiga poliser i en bil till Långbro efter att Södersjukhusets läkare hade sagt att hon inte kunde ha mig där, bland de vanliga patienterna.
Jag minns allting ända tills jag blev inlagd och fastspänd i en säng. Då pratade en läkare med mig, berättade de efteråt, men jag hade flytt min kropp. Var borta. Ända tills nästa morgon då jag gick upp och duschade som vanligt.
Under den natten befann jag mig i inre landskap, som hela tiden förföljde mig med skräck. Och jag begrep inte hur jag skulle kunna överleva.
Men lärde mig till slut att det gick genom att bara låta skräcken komma och passera rakt igenom mig. Då löstes den mirakulöst upp. Men en ny skräckvåg följde strax. Så fortgick den natten.
På morgonen var jag tillbaka igen i den här världen, men när man väl har blivit inlagd på psyket, så blir man kvar där ett tag. Åtminstone var det så 1973. Jag hade gjort mitt första år på journalisthögskolan och jag skulle göra min praktik på samhällsredaktionen på radion den hösten.
Jag kom aldrig för jag var ju inspärrad. De försökte få tag på mig, skickade till och med telegram, men jag dök ändå inte upp.
Men till slut så fick de veta var jag var och jag började min praktik då på radion ett par veckor försenad. En annan medlem på redaktionen hade också gjort en resa in på psyket nästan samtidigt.
Så är det att befinna sig i gränslandet till det okända. Man riskerar att trilla igenom in i något annat. På DN var en av mina bästa arbetskamrater också av en sådan sort. En av de där, som ville ta reda på hur världen fungerade. Som ville utforska.
Jag har aldrig mer varit på psyket efter den första gången. Det räckte. Men den gången blev det nödvändigt. För att få en slags omhändertagen paus i livet, som jag inte kunde ha fått på något annat sätt. Och få bearbeta snabbt som tusan allt som jag ditills hade upplevt i mitt liv.
Det krävdes, för att få fatt i tråden, den röda tråden, som jag följer än i denna dag.
Morgonbetraktelse
Kockan är strax efter sex och det ljusnar, dimma ligger över nejden, och allt är tyst. Vi har överlevt ännu en vinternatt i den stränga kylan. Det har varit ner till minus 15 i natt. Natten innan var det minus 18 grader.
Sitter med sockor på fötterna, men fryser för att golven är så kalla. Det går som strålar upp i benen fast jag har en liten rund matta under mig, som ska hjälpa mig att hålla värmen. Måste hämta tofflorna också.
Så nu blir det nog bättre om en stund. Vi har ved lite överallt i huset. Sambon högg i går och bar in. Den köpta björkveden är slut, men vi har kubbar lite överallt på tomten, som går att hugga. De är ganska torra för vi har inte sågat upp dem i år.
Jag förstår hur min mormor och morfar hade det för hundra år sedan. Då de levde på ett liknande vis. Vi har inte kommit mycket längre i vårt samhälle.
Min mormor och morfar hade ingenting av moderna bekvämligheter. Vi skulle kunna ha det, men har inte råd. Vi måste själva arbeta för att få det varmt i huset. Med kroppen eller med att betala. Så är villkoren. Så är det bestämt.
Mormor och morfar som hade råd att uppfostra tio barn. Det har inte jag haft. Men tre har jag orkat med. Nu kommer jag att bara behöva försörja mig själv. Det känns märkligt.
Yngste sonen ska gå ut skolan och börja jobba i sommar. Han har jobb. Jag har inte behövt att ta hand bara om mig själv sedan jag var tjugo år. Vid tjugoett fick jag mitt första barn. I mer än fyrtio år har jag försörjt och bekymrat mig om barn. Nu är det slut med det.
Så skönt det ska bli. Mig själv kan jag försörja. Det har jag alltid kunnat.
Sitter med sockor på fötterna, men fryser för att golven är så kalla. Det går som strålar upp i benen fast jag har en liten rund matta under mig, som ska hjälpa mig att hålla värmen. Måste hämta tofflorna också.
Så nu blir det nog bättre om en stund. Vi har ved lite överallt i huset. Sambon högg i går och bar in. Den köpta björkveden är slut, men vi har kubbar lite överallt på tomten, som går att hugga. De är ganska torra för vi har inte sågat upp dem i år.
Jag förstår hur min mormor och morfar hade det för hundra år sedan. Då de levde på ett liknande vis. Vi har inte kommit mycket längre i vårt samhälle.
Min mormor och morfar hade ingenting av moderna bekvämligheter. Vi skulle kunna ha det, men har inte råd. Vi måste själva arbeta för att få det varmt i huset. Med kroppen eller med att betala. Så är villkoren. Så är det bestämt.
Mormor och morfar som hade råd att uppfostra tio barn. Det har inte jag haft. Men tre har jag orkat med. Nu kommer jag att bara behöva försörja mig själv. Det känns märkligt.
Yngste sonen ska gå ut skolan och börja jobba i sommar. Han har jobb. Jag har inte behövt att ta hand bara om mig själv sedan jag var tjugo år. Vid tjugoett fick jag mitt första barn. I mer än fyrtio år har jag försörjt och bekymrat mig om barn. Nu är det slut med det.
Så skönt det ska bli. Mig själv kan jag försörja. Det har jag alltid kunnat.
lördag 6 mars 2010
Offret Maja Lundgren
Medkännande pappagestalten Lasse Bengtsson lotsade författaren Maja Lundgren genom en direktsänd intervju i morse på TV4. Hon framstod som den massakrerade författaren, som helt enkelt har tagits av daga av kulturetablissemanget. Detta hände för tre år sedan efter hennes skandalbok Myggor och Tigrar.
Hon gör nu en liten och försiktig återkomst med sina nya bok Mäktig Tussilago, som handlar om Oskar som får ett sammanbrott. Den är väldigt initierat skriven, sade Lasse Bengtsson och fiskade efter om den handlade om henne själv. Nä, hon har aldrig varit intagen eller psykotisk, men hon har gått i terapi och alltid faktiskt blivit friskförklarad.
Dock känner hon till gränstillstånd och kan höra röster i huvudet. Repliker som kommer. Och hon har sagt att tidens trauma har valt henne till spelplats. Hon är en hyperkänslig författare tyckte Lasse Bengtsson. Är det inte svårt? Då försökte Maja Lundgren spotta upp sig och sade att det är härligt och att ett rikt inre liv är en tillgång för en författare.
Men dock kan hon inte längre gå på middagsbjudningar för hon hör så mycket mellan raderna, eller hos undertexten, som Lasse Bengtsson kallade det. Dolda budskap och hon tycker nog att myggor är värre än tigrar. Små stick, som osynliggör, subtila saker. Det som kallas glastaket i feminismen.
Ja och så var det det där med brottningarna mellan sömn och vaka, som hon har upplevt. Ett slags ångesttillstånd, som är ett hypnagogt tillstånd... alltså när man inte sover, men heller inte är vaken. Som om en mara sitter på bröstet.. eller en katt.
Stackars Maja Lundgren. Hon såg verkligen skör och förtvivlad ut mest hela tiden, fast hon stundtals försökte skoja bort allt. Men när de kom in på camorraförfattaren Robert Saviano, så ansåg hon att det inte gick att jämföra med henne, för han skulle aldrig kunna leva ett normalt liv, utan vara jagad hela livet. Och något dödshot var inte hon utsatt för. Trodde hon, sade hon och avslutade intervjun med att blinka med båda ögonen och dra ihop ansiktet i en grimas.
Ja hon och förlaget vill väl tas till nåder igen i kulturkretsarna och få lite recensioner, trots att hon säger att hon inte bryr sig om recensenter och sådant. Men det bidrar ju ändå till att nya boken säljs. Så fungerar vårt Sverige.
Själv tycker hon att det är fantastiskt att hon kan ha direktkontakt med läsarna genom sin blogg. Ja, visst vore det, i fall den handlade om någonting och inte bara var "en tebjudning" där ingenting uttalas klart. Som någon har kallat den. Och ifall det var något verkligt som det pratades om och allt inte bara försvann in i den hypnagoga dimman ständigt och jämt.
Som sagt inte lätt att vara Maja Lundgren. Stackars lilla katta. De får ofta rivet skinn. Och det varken hon eller Lasse Bengtsson kunde upptäcka var att de ingick i de gamla rollerna vi har för män och kvinnor. Han som medkännande pappagestalt och hon som den lilla flickan, som behövde skyddas.
Hon gör nu en liten och försiktig återkomst med sina nya bok Mäktig Tussilago, som handlar om Oskar som får ett sammanbrott. Den är väldigt initierat skriven, sade Lasse Bengtsson och fiskade efter om den handlade om henne själv. Nä, hon har aldrig varit intagen eller psykotisk, men hon har gått i terapi och alltid faktiskt blivit friskförklarad.
Dock känner hon till gränstillstånd och kan höra röster i huvudet. Repliker som kommer. Och hon har sagt att tidens trauma har valt henne till spelplats. Hon är en hyperkänslig författare tyckte Lasse Bengtsson. Är det inte svårt? Då försökte Maja Lundgren spotta upp sig och sade att det är härligt och att ett rikt inre liv är en tillgång för en författare.
Men dock kan hon inte längre gå på middagsbjudningar för hon hör så mycket mellan raderna, eller hos undertexten, som Lasse Bengtsson kallade det. Dolda budskap och hon tycker nog att myggor är värre än tigrar. Små stick, som osynliggör, subtila saker. Det som kallas glastaket i feminismen.
Ja och så var det det där med brottningarna mellan sömn och vaka, som hon har upplevt. Ett slags ångesttillstånd, som är ett hypnagogt tillstånd... alltså när man inte sover, men heller inte är vaken. Som om en mara sitter på bröstet.. eller en katt.
Stackars Maja Lundgren. Hon såg verkligen skör och förtvivlad ut mest hela tiden, fast hon stundtals försökte skoja bort allt. Men när de kom in på camorraförfattaren Robert Saviano, så ansåg hon att det inte gick att jämföra med henne, för han skulle aldrig kunna leva ett normalt liv, utan vara jagad hela livet. Och något dödshot var inte hon utsatt för. Trodde hon, sade hon och avslutade intervjun med att blinka med båda ögonen och dra ihop ansiktet i en grimas.
Ja hon och förlaget vill väl tas till nåder igen i kulturkretsarna och få lite recensioner, trots att hon säger att hon inte bryr sig om recensenter och sådant. Men det bidrar ju ändå till att nya boken säljs. Så fungerar vårt Sverige.
Själv tycker hon att det är fantastiskt att hon kan ha direktkontakt med läsarna genom sin blogg. Ja, visst vore det, i fall den handlade om någonting och inte bara var "en tebjudning" där ingenting uttalas klart. Som någon har kallat den. Och ifall det var något verkligt som det pratades om och allt inte bara försvann in i den hypnagoga dimman ständigt och jämt.
Som sagt inte lätt att vara Maja Lundgren. Stackars lilla katta. De får ofta rivet skinn. Och det varken hon eller Lasse Bengtsson kunde upptäcka var att de ingick i de gamla rollerna vi har för män och kvinnor. Han som medkännande pappagestalt och hon som den lilla flickan, som behövde skyddas.
fredag 5 mars 2010
John F Kennedys kärleksbrev till svenska Gunilla
John F Kennedy var utsedd till att bli USA:s president av sin pappa Joe och Jacqueline Kennedy var utsedd till att bli hans maka. De passade politiskt sett tillsammans, båda var katoliker och Jacqueline Kennedy kom på pappret från en fin fransk släkt, som kanske till och med var släkt med franska kungahuset.
Åtminstone var det släktens myt om sig själv. I verkligheten var det inte lika fint, vilket jag skrev om för ett tag sedan.
Egentligen var John F Kennedy kär i en svenska då när han skulle gifta sig med Jacqueline och den affären fortsatte och han ville till och med skilja sig från Jacqueline, men det avstyrde förstås hans pappa Joe.
Nu har kärleksbreven sålts i USA för den vackra summan av drygt 800 000 kronor. Det sägs att de är från John F Kennedy till Gunilla von Post, vilket jag har svårt att tro. Han skickade knappt ett vykort till sin fru ens. Men ifall de nu är påhittade så har Gunilla tjänat en bra slant på detta. Fast de kanske är äkta...?
Jag skriver så här i min nya kommande bok om Jacqueline Kennedy och om denna affär:
"Jackie visste inte att Jack hade blivit behandlad för en könssjukdom redan 1940 och att han hade haft upprepade besvär sedan dess. Han blev så bekymrad över att Jackie fick missfall att han frågade en läkare om det kunde bero på honom. Det kunde ha varit sjukdomen klamydia, som gjorde att hon hade svårt att behålla ett foster i livmodern. Jack hade haft gonorré och det kunde ha överförts till Jackie och gett klamydia. Inget av detta visste hans fru. Han berättade ingenting om sin sexuella hälsa för henne.
Resten av det året var John F Kennedy borta nästan hela tiden från sin maka eftersom han försökte få demokraternas nominering, som nästa presidentkandidat 1956. Jacqueline Kennedy kände sig försummad och dessutom hade hon fått reda på, att han hade träffat en svenska, när han var ensam under sommaren på Rivieran i Frankrike. Hon hette Gunilla von Post och det var inte första gången de träffades. Han hade till och med besökt henne i Sverige. Jacqueline visste inte att han hade sagt till henne att han skulle ta ut skilsmässa och att han ville gifta sig med henne, att äktenskapet bara var ett konvenansgiftermål och han skulle tala med sin pappa. Jack Kennedy gjorde faktiskt det, men Joe ville förstås inte lyssna. Han tyckte att hans son Jack hade blivit galen och ifall han skilde sig så snart skulle det förstöra alla hans chanser att bli president.
Hade Jackie vetat om vad som pågick bakom hennes rygg vet ingen vad hon hade gjort. Gunilla von Post tillhörde den sorts kvinnor, som Jack drogs till rent fysiskt. Hon var blond och med en kurvig kropp. Jackie var rena motsatsen till hans kroppsliga idealbild av kvinnor, mager utan byst och mer lik en mannekäng i kroppen. Jacks sätt att reagera var kanske det sista försöket att hoppa av det, som ödet hade förberett honom för: att bli president. Han hade inte själv bestämt detta. Det var hans fars och släkts val. Jackie blev deprimerad över deras dåliga samliv och i början av 1956 var skilsmässa nära. Inget verkade fungera mellan dem och de kunde tydligen inte ens få barn tillsammans.
Joe Kennedy visste att en skilsmässa skulle förstöra Jacks chanser till presidentposten och enligt vad pressen skrev erbjöd han Jacqueline en miljon dollar ifall hon beslöt sig för att stanna kvar som maka. Hon kommenterade det lite sötsurt:
- Varför inte tio miljoner dollar, frågade jag Joe, när Time publicerade uppgiften.
En miljon var inte mycket ifall äktenskapet skulle betyda att hans son blev president. Joe var helt och hållet på Jacquelines sida och absolut emot en skilsmässa. Det skulle förstöra hans sons chanser att bli presidentkandidat och senare president och för Joe Kennedy hade det inte varit underligt att erbjuda henne pengar för att stanna. Så gick det till här i världen. Pengar kunde köpa allt.
Men hon fick snart en annan anledning till att stanna kvar hos sin man. Hon var gravid igen. Så upprepade sig historien. Precis som hennes mamma hade stannat hos hennes pappa, när hon blev gravid med Jackie, så gjorde Jackies graviditet att hon stannade hos sin man. Hon hade gått in i sitt äktenskap med öppna ögon, men ändå blev det svårt för henne att anpassa sig. Inom sig trodde hon aldrig på riktigt, att någon kunde älska henne för den hon var.
Hon hade vuxit upp utan att få den helhjärtade kärleken från någon av sina föräldrar. Varken hennes mamma eller pappa hade funnits till för henne, så mycket som hon skulle ha behövt. Detta hade satt djupa känslomässiga spår i henne, så djupa att hon tyckte att hon fick finna sig i att Jack inte älskade henne på det romantiska uppvaktande sätt, som hon skulle ha velat. Men nu när hon blev gravid, så ville hon göra allt för att den blivande babyn skulle få ett harmoniskt hem. Hon ville ge barnet allt det som hon själv inte hade fått. Hon skulle bli en bättre mor än hennes egen mamma hade varit för henne och hennes lillasyster. Hon tänkte kompensera för sin egen barndom genom att gå igenom en tillräckligt fantastisk omhändertagande barndom med sina egna barn.
Samtidigt visste hon att Jack Kennedy också var skadad av sin barndom på ett liknande sätt. Han hade heller aldrig fått sina föräldrars kärlek helt och fullt. Det fanns helt enkelt för många syskon att ta hand om och när han var sjuk och klen som liten och tillbringade mycket tid på sjukhus, kom hans mamma aldrig och hälsade på honom. Hon levde sitt eget liv och skötte om de många barnen, ungefär som om hon vore chef för ett företag med anställda. Hon organiserade barnens tillvaro med små skrivna lappar överallt, men så mycket kramar och nära omtanke fanns inte i sällskap med henne. Jack var en bortkommen liten kille någonstans, som aldrig hade fått tillräckligt med närhet eller kärlek från någon enda vuxen. De båda makarna Kennedy var båda skadade barn någonstans inombords, som hade känt igen varandras sårbarhet och känslighet. Det var en bräcklig och instabil grund för ett äktenskap."
Åtminstone var det släktens myt om sig själv. I verkligheten var det inte lika fint, vilket jag skrev om för ett tag sedan.
Egentligen var John F Kennedy kär i en svenska då när han skulle gifta sig med Jacqueline och den affären fortsatte och han ville till och med skilja sig från Jacqueline, men det avstyrde förstås hans pappa Joe.
Nu har kärleksbreven sålts i USA för den vackra summan av drygt 800 000 kronor. Det sägs att de är från John F Kennedy till Gunilla von Post, vilket jag har svårt att tro. Han skickade knappt ett vykort till sin fru ens. Men ifall de nu är påhittade så har Gunilla tjänat en bra slant på detta. Fast de kanske är äkta...?
Jag skriver så här i min nya kommande bok om Jacqueline Kennedy och om denna affär:
"Jackie visste inte att Jack hade blivit behandlad för en könssjukdom redan 1940 och att han hade haft upprepade besvär sedan dess. Han blev så bekymrad över att Jackie fick missfall att han frågade en läkare om det kunde bero på honom. Det kunde ha varit sjukdomen klamydia, som gjorde att hon hade svårt att behålla ett foster i livmodern. Jack hade haft gonorré och det kunde ha överförts till Jackie och gett klamydia. Inget av detta visste hans fru. Han berättade ingenting om sin sexuella hälsa för henne.
Resten av det året var John F Kennedy borta nästan hela tiden från sin maka eftersom han försökte få demokraternas nominering, som nästa presidentkandidat 1956. Jacqueline Kennedy kände sig försummad och dessutom hade hon fått reda på, att han hade träffat en svenska, när han var ensam under sommaren på Rivieran i Frankrike. Hon hette Gunilla von Post och det var inte första gången de träffades. Han hade till och med besökt henne i Sverige. Jacqueline visste inte att han hade sagt till henne att han skulle ta ut skilsmässa och att han ville gifta sig med henne, att äktenskapet bara var ett konvenansgiftermål och han skulle tala med sin pappa. Jack Kennedy gjorde faktiskt det, men Joe ville förstås inte lyssna. Han tyckte att hans son Jack hade blivit galen och ifall han skilde sig så snart skulle det förstöra alla hans chanser att bli president.
Hade Jackie vetat om vad som pågick bakom hennes rygg vet ingen vad hon hade gjort. Gunilla von Post tillhörde den sorts kvinnor, som Jack drogs till rent fysiskt. Hon var blond och med en kurvig kropp. Jackie var rena motsatsen till hans kroppsliga idealbild av kvinnor, mager utan byst och mer lik en mannekäng i kroppen. Jacks sätt att reagera var kanske det sista försöket att hoppa av det, som ödet hade förberett honom för: att bli president. Han hade inte själv bestämt detta. Det var hans fars och släkts val. Jackie blev deprimerad över deras dåliga samliv och i början av 1956 var skilsmässa nära. Inget verkade fungera mellan dem och de kunde tydligen inte ens få barn tillsammans.
Joe Kennedy visste att en skilsmässa skulle förstöra Jacks chanser till presidentposten och enligt vad pressen skrev erbjöd han Jacqueline en miljon dollar ifall hon beslöt sig för att stanna kvar som maka. Hon kommenterade det lite sötsurt:
- Varför inte tio miljoner dollar, frågade jag Joe, när Time publicerade uppgiften.
En miljon var inte mycket ifall äktenskapet skulle betyda att hans son blev president. Joe var helt och hållet på Jacquelines sida och absolut emot en skilsmässa. Det skulle förstöra hans sons chanser att bli presidentkandidat och senare president och för Joe Kennedy hade det inte varit underligt att erbjuda henne pengar för att stanna. Så gick det till här i världen. Pengar kunde köpa allt.
Men hon fick snart en annan anledning till att stanna kvar hos sin man. Hon var gravid igen. Så upprepade sig historien. Precis som hennes mamma hade stannat hos hennes pappa, när hon blev gravid med Jackie, så gjorde Jackies graviditet att hon stannade hos sin man. Hon hade gått in i sitt äktenskap med öppna ögon, men ändå blev det svårt för henne att anpassa sig. Inom sig trodde hon aldrig på riktigt, att någon kunde älska henne för den hon var.
Hon hade vuxit upp utan att få den helhjärtade kärleken från någon av sina föräldrar. Varken hennes mamma eller pappa hade funnits till för henne, så mycket som hon skulle ha behövt. Detta hade satt djupa känslomässiga spår i henne, så djupa att hon tyckte att hon fick finna sig i att Jack inte älskade henne på det romantiska uppvaktande sätt, som hon skulle ha velat. Men nu när hon blev gravid, så ville hon göra allt för att den blivande babyn skulle få ett harmoniskt hem. Hon ville ge barnet allt det som hon själv inte hade fått. Hon skulle bli en bättre mor än hennes egen mamma hade varit för henne och hennes lillasyster. Hon tänkte kompensera för sin egen barndom genom att gå igenom en tillräckligt fantastisk omhändertagande barndom med sina egna barn.
Samtidigt visste hon att Jack Kennedy också var skadad av sin barndom på ett liknande sätt. Han hade heller aldrig fått sina föräldrars kärlek helt och fullt. Det fanns helt enkelt för många syskon att ta hand om och när han var sjuk och klen som liten och tillbringade mycket tid på sjukhus, kom hans mamma aldrig och hälsade på honom. Hon levde sitt eget liv och skötte om de många barnen, ungefär som om hon vore chef för ett företag med anställda. Hon organiserade barnens tillvaro med små skrivna lappar överallt, men så mycket kramar och nära omtanke fanns inte i sällskap med henne. Jack var en bortkommen liten kille någonstans, som aldrig hade fått tillräckligt med närhet eller kärlek från någon enda vuxen. De båda makarna Kennedy var båda skadade barn någonstans inombords, som hade känt igen varandras sårbarhet och känslighet. Det var en bräcklig och instabil grund för ett äktenskap."
Självmord ett samhällsproblem
Jag hade aldrig hört talas om skådespelaren Emil Forselius innan han hamnade i rubrikerna för att han hade tagit sitt liv. Ser aldrig på deckare nämligen om jag kan slippa, så Wallanderfilmerna har jag aldrig sett.
Det är väldigt bra att Expressen skriver så mycket om detta tycker jag (åtta sidor i går). Det är det enda sättet att komma till rätta med problemet. Att tiga medför alltid motsatsen. Då begravs problemet med var och en som tar livet av sig. Och vi som samhälle kan aldrig komma till rätta med detta att vi ibland tycker att det är bättre "att jag aldrig hade fötts".
Just de orden sade en släkting till mig i förra veckan, när hon berättade om sin depression och hur hennes läkare till sist hade sagt till henne: Men du riskerar att dö om du inte tar den här medicinen.
Jag känner igen allt, för själv har jag också suttit hos min läkare för sju år sedan och sagt att det vore lika bra att jag dog för då skulle min familj få det bättre. Jag grät då.
Och att jag talade högt om detta och sökte hjälp var naturligtvis början på en förändring. Jag har skrivit om allt detta i min utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad, som börjar när jag blev sjukskriven i januari 2003.
För ingen av oss vill egentligen dö, men ibland känns livet som en stor och lång uppförsbacke. Och visst är det sant att det kan kännas som en bra utväg att ta livet av sig. Och Emil Forselius råkade bland annat ut för att kollegan Johanna Sällström, som också spelade i Wallanderfilmerna, tog livet av sig.
Självmord kan smitta och bli till epidemier. Det är känt sedan gammalt när Den unge Werthers lidanden, Goethes roman, gav upphov till något sådant och det sägs att det medförde att hundratals hopplöst förälskade ungdomar tog livet av sig. På 1700-talet.
Det är möjligt att gå in i de där mörka landskapen, där det kan tyckas som till och med något romantiskt att bli så förtvivlad över att kärleken till en annan människa verkar ouppnåelig. Och därmed ta konsekvenserna genom att ta sitt liv.
För det finns ju ingen annan utväg då till slut. Så kan det se ut. Det är alltid en chimär. En förvillning av det egna sinnet. Vår inbillningskraft är mycket stark. Denna psykiska påverkan av oss själva kan också orsaka en kemisk förändring i kroppen.
I Sverige har självmorden minskat sedan 1970-talet. Detta är en påtagligt kraftig minskning med omkring 40 procent. Dock så tar fortfarande omkring 1 400 till 1 500 personer sitt liv varje år. Bland de unga finns dock inte samma slags minskning, vilket visar att det handlar om inre föreställningar. Att livet tycks så svårt att det inte längre är möjligt att leva.
Och ungdomar har inte samma erfarenhet som någon som jag hade. Jag visste att det inte handlade om att jag själv var en dålig människa, för jag hade fått tillräckligt med belöningar både från samhället och min omgivning, men nu fungerade ingenting som vanligt då jag hade blivit medelålders.
Då gäller det att inse att inte något egentligen är ditt eget fel. För alla trauman du någonsin varit utsatt för i ditt liv kommer upp till ytan. Vrede och sorg blir följden av att inte längre få tillhöra. Och till sist depression.
Detta är en kemisk påverkan på hjärnan, som gör att man känner så. Det går att häva. Själv har jag aldrig ätit doktorns piller utan enbart johannesört, som finns på apoteket receptfritt. Jag äter det fortfarande ibland när jag känner den där välkända melankolin komma krypande.
Det är väldigt bra att Expressen skriver så mycket om detta tycker jag (åtta sidor i går). Det är det enda sättet att komma till rätta med problemet. Att tiga medför alltid motsatsen. Då begravs problemet med var och en som tar livet av sig. Och vi som samhälle kan aldrig komma till rätta med detta att vi ibland tycker att det är bättre "att jag aldrig hade fötts".
Just de orden sade en släkting till mig i förra veckan, när hon berättade om sin depression och hur hennes läkare till sist hade sagt till henne: Men du riskerar att dö om du inte tar den här medicinen.
Jag känner igen allt, för själv har jag också suttit hos min läkare för sju år sedan och sagt att det vore lika bra att jag dog för då skulle min familj få det bättre. Jag grät då.
Och att jag talade högt om detta och sökte hjälp var naturligtvis början på en förändring. Jag har skrivit om allt detta i min utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad, som börjar när jag blev sjukskriven i januari 2003.
För ingen av oss vill egentligen dö, men ibland känns livet som en stor och lång uppförsbacke. Och visst är det sant att det kan kännas som en bra utväg att ta livet av sig. Och Emil Forselius råkade bland annat ut för att kollegan Johanna Sällström, som också spelade i Wallanderfilmerna, tog livet av sig.
Självmord kan smitta och bli till epidemier. Det är känt sedan gammalt när Den unge Werthers lidanden, Goethes roman, gav upphov till något sådant och det sägs att det medförde att hundratals hopplöst förälskade ungdomar tog livet av sig. På 1700-talet.
Det är möjligt att gå in i de där mörka landskapen, där det kan tyckas som till och med något romantiskt att bli så förtvivlad över att kärleken till en annan människa verkar ouppnåelig. Och därmed ta konsekvenserna genom att ta sitt liv.
För det finns ju ingen annan utväg då till slut. Så kan det se ut. Det är alltid en chimär. En förvillning av det egna sinnet. Vår inbillningskraft är mycket stark. Denna psykiska påverkan av oss själva kan också orsaka en kemisk förändring i kroppen.
I Sverige har självmorden minskat sedan 1970-talet. Detta är en påtagligt kraftig minskning med omkring 40 procent. Dock så tar fortfarande omkring 1 400 till 1 500 personer sitt liv varje år. Bland de unga finns dock inte samma slags minskning, vilket visar att det handlar om inre föreställningar. Att livet tycks så svårt att det inte längre är möjligt att leva.
Och ungdomar har inte samma erfarenhet som någon som jag hade. Jag visste att det inte handlade om att jag själv var en dålig människa, för jag hade fått tillräckligt med belöningar både från samhället och min omgivning, men nu fungerade ingenting som vanligt då jag hade blivit medelålders.
Då gäller det att inse att inte något egentligen är ditt eget fel. För alla trauman du någonsin varit utsatt för i ditt liv kommer upp till ytan. Vrede och sorg blir följden av att inte längre få tillhöra. Och till sist depression.
Detta är en kemisk påverkan på hjärnan, som gör att man känner så. Det går att häva. Själv har jag aldrig ätit doktorns piller utan enbart johannesört, som finns på apoteket receptfritt. Jag äter det fortfarande ibland när jag känner den där välkända melankolin komma krypande.
torsdag 4 mars 2010
Sverige har en isbrytare
Alla forskare, som ska bevisa att det aldrig mer blir några vintrar är nere vid Antarktis med den andra isbrytaren Oden. För vi har ingen "normal" vinter.
Så då finns bara Ymer kvar, som just nu stävar mot Kapellskär för att undsätta alla båtar, ett 40-tal som sitter fast i packisen. Fem av dem är färjor eller lastfartyg.
Alltså visst blir det lite löjligt när forskarvärlden har övertygat Sjöfartsverket - eller vem är ansvarig för isbrytarna - att det aldrig mer kommer att vara någon is kring kusterna vid Sverige så vi har ett antal små isbrytare, som också har fastnat vid isen, där ute.
För det blåser och vinden har packat isen mot kusten. Ingen kommer in. Ska bli intressant att se om de ens kommer in i morgon bitti när Ymer lär vara framme. Kanske får de gå tillbaka till Åland eller Finland.
Detta är ingen särskilt onormal vinter. Det var inte länge sedan det var en liknande.
Man kan till och med ringa eller mejla till Oden, men tyvärr befinner isbrytaren sig på andra sidan jordklotet när den egentligen borde vara här. Men detta är ju ingen "normal" vinter. Det säger Tommy Gardebring vid Sjöfartsverket.
Så då finns bara Ymer kvar, som just nu stävar mot Kapellskär för att undsätta alla båtar, ett 40-tal som sitter fast i packisen. Fem av dem är färjor eller lastfartyg.
Alltså visst blir det lite löjligt när forskarvärlden har övertygat Sjöfartsverket - eller vem är ansvarig för isbrytarna - att det aldrig mer kommer att vara någon is kring kusterna vid Sverige så vi har ett antal små isbrytare, som också har fastnat vid isen, där ute.
För det blåser och vinden har packat isen mot kusten. Ingen kommer in. Ska bli intressant att se om de ens kommer in i morgon bitti när Ymer lär vara framme. Kanske får de gå tillbaka till Åland eller Finland.
Detta är ingen särskilt onormal vinter. Det var inte länge sedan det var en liknande.
Man kan till och med ringa eller mejla till Oden, men tyvärr befinner isbrytaren sig på andra sidan jordklotet när den egentligen borde vara här. Men detta är ju ingen "normal" vinter. Det säger Tommy Gardebring vid Sjöfartsverket.
Kungahuset i blåsväder
Deras hovpredikant har chikanerats å det grövsta i skandalpressen. Det skriver Resumé om i en artikel, där de berättar om Realtid, som har skrivit om kyrkoherde Hans Rhodin.
Kyrkoherden har kunnat förmedla lägenheter till vänner och bekanta. Och Realtid har också avslöjat att kyrkoherden i fråga är homosexuell och nyligen har tagit ut sin tredje skilsmässa.
Han säger upprört att han har blivit förtalad i kommentarerna till artiklarna och att inte ens hans tre barn visste att han och hans fru hade tagit ut skilsmässa.
Ja hur ska det gå? Denne kyrkoherde är kronprinsessans konfirmationspräst. Och är han inte påtänkt nu som präst också när hon gifter sig? Kronprinsessan har fyra favoritpräster, som hon har valt ut. Nu då hon ska gifta sig samma datum som mamma och pappa.
Jag kan avslöja att jag också gifte mig denna berömda dag då 1976 den 19 juni... och vi satt på Operakällaren när kungaparet vinkade från balkongen på slottet. Pappa bjöd på en flådig lunch där. Men tyvärr dög inte brudgummen så länge, så jag skilde mig 1980. Numera är jag enbart sambo, känns tryggare.
Men tillbaka till den stora skandalen. Hans Rhodin hälsas alltså välkommen ut men påstår att det där är bara ett påstående och att han har blivit attackerad som påstådd homosexuell. Polisanmält och anmält till JK är det i varje fall.
Och hur ska det gå för kungahuset med en sådan präst? Han har också konfirmerat prinsessan Madeleine och sägs vara påtänkt som vigande präst där också. När hon får sin Jonas. Men tiden får väl utvisa.
För övrigt gillar jag kungen och drottningen och tycker att de ska vara kvar. Det blir inte bättre med president. Det tycker jag verkligen inte. Ska bli kul med prinsessbröllop i sommar. Minst lika roligt som OS.
Kyrkoherden har kunnat förmedla lägenheter till vänner och bekanta. Och Realtid har också avslöjat att kyrkoherden i fråga är homosexuell och nyligen har tagit ut sin tredje skilsmässa.
Han säger upprört att han har blivit förtalad i kommentarerna till artiklarna och att inte ens hans tre barn visste att han och hans fru hade tagit ut skilsmässa.
Ja hur ska det gå? Denne kyrkoherde är kronprinsessans konfirmationspräst. Och är han inte påtänkt nu som präst också när hon gifter sig? Kronprinsessan har fyra favoritpräster, som hon har valt ut. Nu då hon ska gifta sig samma datum som mamma och pappa.
Jag kan avslöja att jag också gifte mig denna berömda dag då 1976 den 19 juni... och vi satt på Operakällaren när kungaparet vinkade från balkongen på slottet. Pappa bjöd på en flådig lunch där. Men tyvärr dög inte brudgummen så länge, så jag skilde mig 1980. Numera är jag enbart sambo, känns tryggare.
Men tillbaka till den stora skandalen. Hans Rhodin hälsas alltså välkommen ut men påstår att det där är bara ett påstående och att han har blivit attackerad som påstådd homosexuell. Polisanmält och anmält till JK är det i varje fall.
Och hur ska det gå för kungahuset med en sådan präst? Han har också konfirmerat prinsessan Madeleine och sägs vara påtänkt som vigande präst där också. När hon får sin Jonas. Men tiden får väl utvisa.
För övrigt gillar jag kungen och drottningen och tycker att de ska vara kvar. Det blir inte bättre med president. Det tycker jag verkligen inte. Ska bli kul med prinsessbröllop i sommar. Minst lika roligt som OS.
Blod är tjockare än vatten
Det är alldeles uppenbart nu när jag stöter på släktingar tack vare internet och att jag själv tar reda på saker och att jag pratar med dem. Jag borde väl ha gjort det redan för drygt fyrtio år sedan när min mamma dog. Men då var allt för svårt.
Jag själv var 22 år när detta hände och fullt upptagen med att försöka skaffa mig ett eget liv. I backspegeln kan jag dock se hur mycket jag har gjort hela tiden, för att försöka få ihop mina olika släkter, mina egna olika anlag och gener och förstås den miljöpåverkan, som jag och alla andra som är födda på 40-talet har utsatts för i vårt särskilda land Sverige.
Kanske har det jag skrivit gjort att ett kusinbarnbarn nu får ett namn på det onda hon har haft i sin mage. Läkarna trodde det var cancer, precis som med en av mina kusiner, som fick höra det för länge sedan. Men när inte hon var död efter två år så förstod läkarna att det var nog inte var cancer trots allt.
Hon lever fortfarande, men äter medicin mot denna konstaterade sjukdom, som indianer kan ha. Och detta kusinbarnbarn hoppas jag också blir hjälpt av det jag hitills har tagit reda på. Hon skulle till läkare snart berättade hennes pappa för mig i går.
Vi hade aldrig talats vid, men pratade någon timme nu i telefon. Så blod är nog trots allt tjockare än vatten. Och jag skriver vidare på min nya bok I Ormbärarens tid. Ormbäraren är en stjärnbild, som finns på himlen och som solen går igenom i början av december.
Men den stjärnbilden räknas inte in i zodiaken, för då blir det ju tretton stjärnbilder och inte de jämna tolv med vardera trettio grader, som vi nu kan se på natthimlen. Och min nya bok handlar om släktens berättelse om att vi nog härstammar delvis från Spanien och någon indian.
Den är inte alls färdig, utan kommer att skrivas under minst något halvår till. Man vet aldrig med böcker. De har en förmåga att gå sin egen väg efter ett tag. Och författaren får hänga med på resan. Det blir som ett spännande äventyr om man inte i förväg har bestämt sig för vad som ska hända.
Jag själv var 22 år när detta hände och fullt upptagen med att försöka skaffa mig ett eget liv. I backspegeln kan jag dock se hur mycket jag har gjort hela tiden, för att försöka få ihop mina olika släkter, mina egna olika anlag och gener och förstås den miljöpåverkan, som jag och alla andra som är födda på 40-talet har utsatts för i vårt särskilda land Sverige.
Kanske har det jag skrivit gjort att ett kusinbarnbarn nu får ett namn på det onda hon har haft i sin mage. Läkarna trodde det var cancer, precis som med en av mina kusiner, som fick höra det för länge sedan. Men när inte hon var död efter två år så förstod läkarna att det var nog inte var cancer trots allt.
Hon lever fortfarande, men äter medicin mot denna konstaterade sjukdom, som indianer kan ha. Och detta kusinbarnbarn hoppas jag också blir hjälpt av det jag hitills har tagit reda på. Hon skulle till läkare snart berättade hennes pappa för mig i går.
Vi hade aldrig talats vid, men pratade någon timme nu i telefon. Så blod är nog trots allt tjockare än vatten. Och jag skriver vidare på min nya bok I Ormbärarens tid. Ormbäraren är en stjärnbild, som finns på himlen och som solen går igenom i början av december.
Men den stjärnbilden räknas inte in i zodiaken, för då blir det ju tretton stjärnbilder och inte de jämna tolv med vardera trettio grader, som vi nu kan se på natthimlen. Och min nya bok handlar om släktens berättelse om att vi nog härstammar delvis från Spanien och någon indian.
Den är inte alls färdig, utan kommer att skrivas under minst något halvår till. Man vet aldrig med böcker. De har en förmåga att gå sin egen väg efter ett tag. Och författaren får hänga med på resan. Det blir som ett spännande äventyr om man inte i förväg har bestämt sig för vad som ska hända.
onsdag 3 mars 2010
Journalisters medellön är 32 000 i månaden
Är det en bra lön? Nej det tycker inte jag. Med tanke på den utbildning och det jobb som behövs. Men skillnaderna är stora.
Om vi tar några kändisar så ser det ut så här: Amelia Adamo 3 183 300 kr. Hon är stolt över sin lön säger hon till tidningen Journalisten.
För henne handlar jobbet om pengar helt uppenbart. För hennes grundlön är 1,75 miljoner och ovanpå detta får hon bonus på vinsten från Amelia och Tara plus M.
Jan Scherman VD på TV4 har 4 710 300 kronor. Han skäms inte för lönen och heller inte för makten.
Jonathan Falck chefred på Göteborgs-Posten tjänar 2 179 100 kronor. Hans lön skiljer sig inte så mycket från andra chefredaktörers löner konstaterar han.
Undrar vad Björn Wiman kommer att få som blir ny chef på DN kultur?
Spelar det någon roll vad man har i lön. Nja över 50 000 tycker jag knappt det. Om man inte har tio barn eller så att försörja. För mig har aldrig pengar spelat den rollen och heller inte makten.
Helena Giertta chefred på Journalisten tjänar 525 900 kronor. Medan Liv Bäckström chefredaktör på Kommunalarbetaren har 808 400 kronor i årslön.
Och så Göran Greider chefredaktör på Dala-Demokraten han har 866 300 i lön per år.
De statistiska uppgifterna har jag tagit ur tidningen Journalistens pappersupplaga.
22.11.2012
Som en jämförelse kan ni se de nya sifferuppgifterna från Dagens Media. Amelia Adamo tjänar 4 010 600 kronor 2011. Jan Scherman tjänar 6 459 900 kronor år 2011.
7.2.2016
Här kan ni se en uppdatering av vad journalister tjänar plus vad våra kändisar i TV hade för inkomster år 2014.
25.3.2016
Här kan ni se en bra tabell för att jämföra löner för olika journalister. Publicerad i fackförbundstidningen Journalisten. Det gäller lönerna under 2015 efter lönerevision. Spannet går från drygt 20 000 i månaden till nästan 100 000 kronor per månad. Overkliga löner bägge tycker jag för jobbet. Med den långa utbildningen som krävs. Om de nu inte bara har hoppat in från gatan.
Om vi tar några kändisar så ser det ut så här: Amelia Adamo 3 183 300 kr. Hon är stolt över sin lön säger hon till tidningen Journalisten.
För henne handlar jobbet om pengar helt uppenbart. För hennes grundlön är 1,75 miljoner och ovanpå detta får hon bonus på vinsten från Amelia och Tara plus M.
Jan Scherman VD på TV4 har 4 710 300 kronor. Han skäms inte för lönen och heller inte för makten.
Jonathan Falck chefred på Göteborgs-Posten tjänar 2 179 100 kronor. Hans lön skiljer sig inte så mycket från andra chefredaktörers löner konstaterar han.
Undrar vad Björn Wiman kommer att få som blir ny chef på DN kultur?
Spelar det någon roll vad man har i lön. Nja över 50 000 tycker jag knappt det. Om man inte har tio barn eller så att försörja. För mig har aldrig pengar spelat den rollen och heller inte makten.
Helena Giertta chefred på Journalisten tjänar 525 900 kronor. Medan Liv Bäckström chefredaktör på Kommunalarbetaren har 808 400 kronor i årslön.
Och så Göran Greider chefredaktör på Dala-Demokraten han har 866 300 i lön per år.
De statistiska uppgifterna har jag tagit ur tidningen Journalistens pappersupplaga.
22.11.2012
Som en jämförelse kan ni se de nya sifferuppgifterna från Dagens Media. Amelia Adamo tjänar 4 010 600 kronor 2011. Jan Scherman tjänar 6 459 900 kronor år 2011.
7.2.2016
Här kan ni se en uppdatering av vad journalister tjänar plus vad våra kändisar i TV hade för inkomster år 2014.
25.3.2016
Här kan ni se en bra tabell för att jämföra löner för olika journalister. Publicerad i fackförbundstidningen Journalisten. Det gäller lönerna under 2015 efter lönerevision. Spannet går från drygt 20 000 i månaden till nästan 100 000 kronor per månad. Overkliga löner bägge tycker jag för jobbet. Med den långa utbildningen som krävs. Om de nu inte bara har hoppat in från gatan.
Se det jättelika isberget
När det ger sig av från Antarktis och hur en trevlig forskare står upp och säger att detta är något helt naturligt, som sker med ungefär 50-100 års mellanrum.
Va helt naturligt! Det skulle ingen ha vågat säga ens för ett halvår sedan och om någon vetenskapsman hade sagt det, så skulle det inte ha tagits med i de klimatvarningar, som duggade tätt som ett regn om hösten över oss.
Och också nu måste förstås reportern ta med att detta isberg - stort som Luxemburg - kan komma att ändra havsströmmar när det smälter längre norrut och därmed påverka klimatet. Om några årtionden eller så, tror jag hon sa, rätta mig om jag har fel. Orkar inte lyssna en gång till.
Okej. Och samtidigt kan inte forskare ens spå vädret ett dygn framåt knappt.
Ibland påminner forskning verkligen om de där galningarna, som brukar rusa fram och tillbaka på film, när något inträffar som de absolut inte har räknat med. För de har grävt ned sig i siffror och ser inte bilden för alla pixlar...
Va helt naturligt! Det skulle ingen ha vågat säga ens för ett halvår sedan och om någon vetenskapsman hade sagt det, så skulle det inte ha tagits med i de klimatvarningar, som duggade tätt som ett regn om hösten över oss.
Och också nu måste förstås reportern ta med att detta isberg - stort som Luxemburg - kan komma att ändra havsströmmar när det smälter längre norrut och därmed påverka klimatet. Om några årtionden eller så, tror jag hon sa, rätta mig om jag har fel. Orkar inte lyssna en gång till.
Okej. Och samtidigt kan inte forskare ens spå vädret ett dygn framåt knappt.
Ibland påminner forskning verkligen om de där galningarna, som brukar rusa fram och tillbaka på film, när något inträffar som de absolut inte har räknat med. För de har grävt ned sig i siffror och ser inte bilden för alla pixlar...
tisdag 2 mars 2010
Sonens död ingen orsak att utebli
Det enda som kan hindra någon från att infinna sig hos arbetsförmedlingen är väl den egna döden. Eller möjligen koma på sjukhus, så att det går att bevisa.
Det kan man se av kammarrättens dom nu när en mammas uteblivande, från att dyka upp på arbetsförmedlingen denna första dag när hon skulle ha gjort det, gör att hon inte får sjukpenning de första 14 dagarna.
Sonen hade dött, men sorg är ingen grund för sjukskrivning.
Det är strängare på arbetsförmedlingen än någonsin på en arbetsplats. Möjligen kan det jämföras med inkvisitionen. Där var det heller inte lätt att klara sig.
Faktiskt så visste jag inte att jag skulle anmäla mig ens när jag första gången blev arbetslös någon gång efter tjugo år med jobb eller så. Trodde det gick bra att gå dit lite senare. Men så var det förstås inte.
Jag struntade i hela proceduren då. Och slapp all övervakning till nästa gång jag blev arbetslös. Då hade jag lärt mig att det var värre att utebli från arbetsförmedlingen den där första dagen än att häda kungen. Ungefär.
Jag har i åratal tyckt att hela systemet med arbetsförmedlingen är fullständigt förlegat. Och jag är så överlycklig över att vår yngste son har fixat jobb nu innan han slutar skolan. Alldeles på egen hand.
Precis så var det på det gamla goda 60-talet.
Det kan man se av kammarrättens dom nu när en mammas uteblivande, från att dyka upp på arbetsförmedlingen denna första dag när hon skulle ha gjort det, gör att hon inte får sjukpenning de första 14 dagarna.
Sonen hade dött, men sorg är ingen grund för sjukskrivning.
Det är strängare på arbetsförmedlingen än någonsin på en arbetsplats. Möjligen kan det jämföras med inkvisitionen. Där var det heller inte lätt att klara sig.
Faktiskt så visste jag inte att jag skulle anmäla mig ens när jag första gången blev arbetslös någon gång efter tjugo år med jobb eller så. Trodde det gick bra att gå dit lite senare. Men så var det förstås inte.
Jag struntade i hela proceduren då. Och slapp all övervakning till nästa gång jag blev arbetslös. Då hade jag lärt mig att det var värre att utebli från arbetsförmedlingen den där första dagen än att häda kungen. Ungefär.
Jag har i åratal tyckt att hela systemet med arbetsförmedlingen är fullständigt förlegat. Och jag är så överlycklig över att vår yngste son har fixat jobb nu innan han slutar skolan. Alldeles på egen hand.
Precis så var det på det gamla goda 60-talet.
RUT ska bort
Avdraget för hushållsnära tjänster alltså. Det lovar de rödgröna nu inför valet. Det är Lars Ohly som styr detta mest, för han har kategoriskt motsatt sig att detta avdrag för hushållsnära tjänster får vara kvar.
Istället ska pensionärerna nu få sänkta skatter säger de rödgröna. Samma sorts skatt som även de arbetande har. För nu har de träffat pensionärsorganisationerna. De är så starka eftersom de innehåller omkring 1,6 miloner väljare. En halv miljon till är förtidspensionärer. Så då måste de röd-gröna lova något.
Nu är det som vanligt att allt är inte svart-vitt och även borgarna har lovat kompensation för pensionärerna "när krisen är över".
Ja jag har släktingar som är delvis beroende av det där avdraget i sina jobb och själv tycker jag att skatten på el är mycket värre, än att jag tvingas att betala mer i skatt som pensionär.
Det är lite kattrakande hit och dit, som vanligt. Och kanske stannar allt på plus minus noll.
För mig är det avgörande att det sitter kommunister med i partierna på den röd-gröna kanten.
Ska vi när Sovjet har trillat ihop för mer än tjugo år sedan och bara Kuba och Nordkorea återstår som kommunistländer vara så långt efter i utvecklingen, att vi låter kommunister bestämma hur det ska se ut i landet?
Istället ska pensionärerna nu få sänkta skatter säger de rödgröna. Samma sorts skatt som även de arbetande har. För nu har de träffat pensionärsorganisationerna. De är så starka eftersom de innehåller omkring 1,6 miloner väljare. En halv miljon till är förtidspensionärer. Så då måste de röd-gröna lova något.
Nu är det som vanligt att allt är inte svart-vitt och även borgarna har lovat kompensation för pensionärerna "när krisen är över".
Ja jag har släktingar som är delvis beroende av det där avdraget i sina jobb och själv tycker jag att skatten på el är mycket värre, än att jag tvingas att betala mer i skatt som pensionär.
Det är lite kattrakande hit och dit, som vanligt. Och kanske stannar allt på plus minus noll.
För mig är det avgörande att det sitter kommunister med i partierna på den röd-gröna kanten.
Ska vi när Sovjet har trillat ihop för mer än tjugo år sedan och bara Kuba och Nordkorea återstår som kommunistländer vara så långt efter i utvecklingen, att vi låter kommunister bestämma hur det ska se ut i landet?
Nu ska vi höra talas om Gud
Varför gör Sveriges Television en fyra timmar lång serie om Gud? Det är den stora frågan tycker jag, som kommer i skymundan av varför just Jonas Gardell ska göra detta. Är han expert på något vis? Nä, men kändis är han.
Hans bror Mattias Gardell är experten professor i jämförande religionskunskap i Uppsala. Den post, som Nathan Söderblom en gång hade, men han var väl biskop? Nej han var till och med ärkebiskop. Mattias Gardell som förra året fick Leninpriset och gick ut och försvarade sig. Han var frihetlig socialist. Inget annat.
Om jag får gissa så är den här programserien mot den kristna kyrkan. Det antyder åtminstone trailern för programmet med en skrikande kvinnlig präst stående i en ekande kyrka. Och det är väl också komikern Gardell? Alltså han spelar henne. Men han är också säkert emot denna kristna kyrka.
Hela frågan om att tro ska antagligen avdramatiseras genom att vi kan se på våra trosföreställningar med humor? Inte så väldigt svår gissning.
Vi behöver ingen Gud, men visst behöver vi något att stå på i vår vardag. En blandning av vetande om naturlagar, att man fryser ihjäl om man går ut nu (försökte hämta tidningen men gav upp för jäkla kallt) och mer inre vetande om att jag älskar min familj tex.
Vi sätter upp ett slags gudar för oss hela tiden och de som är inneslutna i en absolut tro har försvunnit in i barndomen enligt mitt sätt att se. De vet att de alltid kan lita på Gud vad som än händer.
Och på så vis kan en människa vända ut och in på sitt liv och tro att hon eller han kommer till himlen och får sitta vid Gud Faders sida och styra över de andra. Eller att de belönas med hundra oskulder ifall de bombar ihjäl sig själva och ett antal fiender.
Och föreställningen om att denna jord ska gå under och ge vika för något helt nytt är stark i dessa 2012-tider då flera gamla profetior påstås gå samman och förutspå samma sak. Tiden tar slut då 21 december 2012 för mayaindianernas kalender fortsätter inte.
Helt klart är att vi behöver som människor gå vidare till ett nytt sätt att betrakta oss själva. Att vi inte längre behöver ingå varken i djurens samhälle eller i gudarnas samhälle. Vi människor är något annat. Vi kan stå på djurens nivå om vi vill, men vi kan också se precis som Gud gör på världen och oss själva.
För vem är Gud? Det måste väl vara någon vi själva har hittat på? Något som finns inuti oss alla? En förmåga att se på ett annat sätt än hundar och katter gör? En slags medvetenhet, som vi kan använda eller strunta i, beroende på.
Men att tro på en allsmäktig Gud är att underkasta sig en makt, som man i det läget också försöker trycka på andra. Inte kul.
Och nu ska alltså komikern, narren och naturligtvis riksbögen Jonas Gardell berätta om Gud. Jaha.
Och frihetlig socialist? Är inte det också en tro?
Hans bror Mattias Gardell är experten professor i jämförande religionskunskap i Uppsala. Den post, som Nathan Söderblom en gång hade, men han var väl biskop? Nej han var till och med ärkebiskop. Mattias Gardell som förra året fick Leninpriset och gick ut och försvarade sig. Han var frihetlig socialist. Inget annat.
Om jag får gissa så är den här programserien mot den kristna kyrkan. Det antyder åtminstone trailern för programmet med en skrikande kvinnlig präst stående i en ekande kyrka. Och det är väl också komikern Gardell? Alltså han spelar henne. Men han är också säkert emot denna kristna kyrka.
Hela frågan om att tro ska antagligen avdramatiseras genom att vi kan se på våra trosföreställningar med humor? Inte så väldigt svår gissning.
Vi behöver ingen Gud, men visst behöver vi något att stå på i vår vardag. En blandning av vetande om naturlagar, att man fryser ihjäl om man går ut nu (försökte hämta tidningen men gav upp för jäkla kallt) och mer inre vetande om att jag älskar min familj tex.
Vi sätter upp ett slags gudar för oss hela tiden och de som är inneslutna i en absolut tro har försvunnit in i barndomen enligt mitt sätt att se. De vet att de alltid kan lita på Gud vad som än händer.
Och på så vis kan en människa vända ut och in på sitt liv och tro att hon eller han kommer till himlen och får sitta vid Gud Faders sida och styra över de andra. Eller att de belönas med hundra oskulder ifall de bombar ihjäl sig själva och ett antal fiender.
Och föreställningen om att denna jord ska gå under och ge vika för något helt nytt är stark i dessa 2012-tider då flera gamla profetior påstås gå samman och förutspå samma sak. Tiden tar slut då 21 december 2012 för mayaindianernas kalender fortsätter inte.
Helt klart är att vi behöver som människor gå vidare till ett nytt sätt att betrakta oss själva. Att vi inte längre behöver ingå varken i djurens samhälle eller i gudarnas samhälle. Vi människor är något annat. Vi kan stå på djurens nivå om vi vill, men vi kan också se precis som Gud gör på världen och oss själva.
För vem är Gud? Det måste väl vara någon vi själva har hittat på? Något som finns inuti oss alla? En förmåga att se på ett annat sätt än hundar och katter gör? En slags medvetenhet, som vi kan använda eller strunta i, beroende på.
Men att tro på en allsmäktig Gud är att underkasta sig en makt, som man i det läget också försöker trycka på andra. Inte kul.
Och nu ska alltså komikern, narren och naturligtvis riksbögen Jonas Gardell berätta om Gud. Jaha.
Och frihetlig socialist? Är inte det också en tro?
måndag 1 mars 2010
Embryoadoption kan det vara något?
Mamman Marianne Holm hade ett biologiskt barn, men sedan tyckte hon att hon skulle ha syskon till detta barn och då vore det väl bra att slippa ha med en pappa i bilden?
Hon bodde i Singapore och där var det omöjligt med embryoadoption, men hon lyckades hitta en klinik i Malaysia, som gjorde det trots att hon var ensamstående. Själv kunde hon inte få fram några egna ägg, så det räckte inte med spermadonation. Hon var helt enkelt för gammal. Hon var då drygt 40 år.
Tekniken att ta fram embryon åt annars barnlösa par, gör att det ibland blir sådana över. Och hon skulle kunna få några av dessa. För det fanns ett par som hade donerat sina embryon till kliniken.
Visst vad bra tänkte hon. Då fick hon själv bära sina barn och hon kunde få koll på, att de var friska innan hon satte in dem i livmodern - åtminstone hade de inte Downs syndrom. Allt som allt så skulle det kosta omkring 50 000 svenska kronor.
Hennes längtan efter barn var så stark att hon inte brydde sig om då i det läget att hon inte kunde få reda på mer om barnens föräldrar, annat än att mannen var fransman och att kvinnan var vietnamesiska plus hur gamla de var.
Barnen skulle aldrig kunna söka upp sina biologiska föräldrar. För kliniken hade lovat de biologiska föräldrarna anonymitet. Men i stundens biologiska längtans hetta så brydde sig den blivande mamman inte om detta. Hon bestämde könet på dem och valde alltså ut ett par embryon åt sig. Och har nu tvillingar, en pojke och en flicka.
I Sverige är embryoadoption förbjudet. Men experten Kenny Rodriguez Wallberg (kvinnlig läkare) ansåg i detta program hos Malou i TV4:s Efter Tio - repris i förmiddags - att det finns alla åsikter om detta när det diskuteras och att tekniken för detta har funnits i något decennium och i andra delar av världen är det tillåtet. Och denna medicinska expert berättade också att miljön för dessa barn också påverkar deras gener - både i livmodern och senare i livet.
Detta förfarande skulle också kunna göra att tex jag skulle kunna få nya barn. Fast jag är 60plus. Om jag tyckte så och ville betala för det. Den äldsta mamman i världen är drygt 70. En indisk mamma.
Marianne Holm låter som en genomrationell mamma, som bara använder den medicinska teknik som finns, men ändå tänkte hon inte alls på konsekvenserna för sina ännu så länge små barn.
Hon tog inte med de etiska och moraliska konsekvenserna så långt jag hörde. Utan tänkte bara på hur det praktiskt skulle kunna ordnas så att hon fick fler barn genom att betala för dem. Hon var så inne i det här med att hon kunde/måste få barn, att det dominerade hela hennes värld. Ingen pappa behövdes.
Hur kommer dessa barn att betrakta sitt ursprung när de blir stora? De är framställda i en teknisk maskin och inplanterade i sin mamma, som betalade för dem. Kommer de att vilja veta något mer om sitt ursprung? Kommer de att sakna något icke uttalat, något försvunnet? Ingen vet förstås.
Men är det försvarbart för en ensamstående kvinna att till varje pris vilja ha barn? Ska läkarvetenskapen användas fullt ut? Och ska detta med embryoadoption bli tillåtet också i Sverige? Det är tillåtet bland annat i Storbritannien, Ryssland och USA.
PS. Hennes tvillingar heter Ella och Max och ser vietnamesiska ut och de är drygt 2 år i dag. DS.
Hon bodde i Singapore och där var det omöjligt med embryoadoption, men hon lyckades hitta en klinik i Malaysia, som gjorde det trots att hon var ensamstående. Själv kunde hon inte få fram några egna ägg, så det räckte inte med spermadonation. Hon var helt enkelt för gammal. Hon var då drygt 40 år.
Tekniken att ta fram embryon åt annars barnlösa par, gör att det ibland blir sådana över. Och hon skulle kunna få några av dessa. För det fanns ett par som hade donerat sina embryon till kliniken.
Visst vad bra tänkte hon. Då fick hon själv bära sina barn och hon kunde få koll på, att de var friska innan hon satte in dem i livmodern - åtminstone hade de inte Downs syndrom. Allt som allt så skulle det kosta omkring 50 000 svenska kronor.
Hennes längtan efter barn var så stark att hon inte brydde sig om då i det läget att hon inte kunde få reda på mer om barnens föräldrar, annat än att mannen var fransman och att kvinnan var vietnamesiska plus hur gamla de var.
Barnen skulle aldrig kunna söka upp sina biologiska föräldrar. För kliniken hade lovat de biologiska föräldrarna anonymitet. Men i stundens biologiska längtans hetta så brydde sig den blivande mamman inte om detta. Hon bestämde könet på dem och valde alltså ut ett par embryon åt sig. Och har nu tvillingar, en pojke och en flicka.
I Sverige är embryoadoption förbjudet. Men experten Kenny Rodriguez Wallberg (kvinnlig läkare) ansåg i detta program hos Malou i TV4:s Efter Tio - repris i förmiddags - att det finns alla åsikter om detta när det diskuteras och att tekniken för detta har funnits i något decennium och i andra delar av världen är det tillåtet. Och denna medicinska expert berättade också att miljön för dessa barn också påverkar deras gener - både i livmodern och senare i livet.
Detta förfarande skulle också kunna göra att tex jag skulle kunna få nya barn. Fast jag är 60plus. Om jag tyckte så och ville betala för det. Den äldsta mamman i världen är drygt 70. En indisk mamma.
Marianne Holm låter som en genomrationell mamma, som bara använder den medicinska teknik som finns, men ändå tänkte hon inte alls på konsekvenserna för sina ännu så länge små barn.
Hon tog inte med de etiska och moraliska konsekvenserna så långt jag hörde. Utan tänkte bara på hur det praktiskt skulle kunna ordnas så att hon fick fler barn genom att betala för dem. Hon var så inne i det här med att hon kunde/måste få barn, att det dominerade hela hennes värld. Ingen pappa behövdes.
Hur kommer dessa barn att betrakta sitt ursprung när de blir stora? De är framställda i en teknisk maskin och inplanterade i sin mamma, som betalade för dem. Kommer de att vilja veta något mer om sitt ursprung? Kommer de att sakna något icke uttalat, något försvunnet? Ingen vet förstås.
Men är det försvarbart för en ensamstående kvinna att till varje pris vilja ha barn? Ska läkarvetenskapen användas fullt ut? Och ska detta med embryoadoption bli tillåtet också i Sverige? Det är tillåtet bland annat i Storbritannien, Ryssland och USA.
PS. Hennes tvillingar heter Ella och Max och ser vietnamesiska ut och de är drygt 2 år i dag. DS.
söndag 28 februari 2010
Medaljligan i OS i Vancouver
Country Total
UNITED STATES UNITED STATES 9 14 13 36
GERMANY GERMANY 10 12 7 29
CANADA CANADA 13 7 5 25
NORWAY NORWAY 8 8 6 22
AUSTRIA AUSTRIA 4 6 6 16
RUSSIAN FEDERATION 3 5 7 15
KOREA KOREA 6 6 2 14
CHINA CHINA 5 2 4 11
FRANCE FRANCE 2 3 6 11
SWEDEN SWEDEN 5 2 3 10
Så här ser medaljligan ut i OS i dag. Sverige på tionde plats med tio medaljer. En medalj per en miljon invånare.
Rätt bra resultat och nu ligger USA först igen med sammanlagt 36 medaljer, men om man slår ut det per miljon invånare blir det bara drygt en medalj per en miljon invånare det också.
Nä fel, fel, fel det blir bara 0,1 medalj per en miljon invånare i Staterna (upplyser Medborgare X mig om) så då är vi alltså tio ggr bättre än USA!
Och Norge är världsbäst i detta vinter-OS om man räknar på det viset. Alla gånger. Heja Norge!
PS. Det sägs att vi ska ta medaljer i kväll också i femmilen. Vi får väl se... DS.
PSPS. Och just nu körs detta uthållighetsprov för vikingar och andra... Marcus Hellner ligger rätt långt bak i första klungan.. Johan Olsson håller ställningarna längst fram av svenskarna nu 2 mil in på femmilen, när en del byter skidor.. Northug från Norge är uppenbarligen hungrig. Men än är det absolut inte avgjort... DSDS.
DSDSDS. Tjugosju stycken in mot skidbytet i skidstadion och hur ska det gå? Fortfarande alla fyra svenskarna i toppklungan. Daniel Richardsson ligger som 26:a och Marcus Hellner ligger i täten. Hur ska det gå? DSDSDS.
DSDSDSDS. Tre svenskar bytte skidor efter fyra mil, en mil kvar nu. Hur ska det gå? DSDSDSDS.
JOHAN OLSSON FICK BRONSMEDALJ EFTER EN BRA SPURT! ELVA MEDALJER FÖR SVERIGE!
UNITED STATES UNITED STATES 9 14 13 36
GERMANY GERMANY 10 12 7 29
CANADA CANADA 13 7 5 25
NORWAY NORWAY 8 8 6 22
AUSTRIA AUSTRIA 4 6 6 16
RUSSIAN FEDERATION 3 5 7 15
KOREA KOREA 6 6 2 14
CHINA CHINA 5 2 4 11
FRANCE FRANCE 2 3 6 11
SWEDEN SWEDEN 5 2 3 10
Så här ser medaljligan ut i OS i dag. Sverige på tionde plats med tio medaljer. En medalj per en miljon invånare.
Rätt bra resultat och nu ligger USA först igen med sammanlagt 36 medaljer, men om man slår ut det per miljon invånare blir det bara drygt en medalj per en miljon invånare det också.
Nä fel, fel, fel det blir bara 0,1 medalj per en miljon invånare i Staterna (upplyser Medborgare X mig om) så då är vi alltså tio ggr bättre än USA!
Och Norge är världsbäst i detta vinter-OS om man räknar på det viset. Alla gånger. Heja Norge!
PS. Det sägs att vi ska ta medaljer i kväll också i femmilen. Vi får väl se... DS.
PSPS. Och just nu körs detta uthållighetsprov för vikingar och andra... Marcus Hellner ligger rätt långt bak i första klungan.. Johan Olsson håller ställningarna längst fram av svenskarna nu 2 mil in på femmilen, när en del byter skidor.. Northug från Norge är uppenbarligen hungrig. Men än är det absolut inte avgjort... DSDS.
DSDSDS. Tjugosju stycken in mot skidbytet i skidstadion och hur ska det gå? Fortfarande alla fyra svenskarna i toppklungan. Daniel Richardsson ligger som 26:a och Marcus Hellner ligger i täten. Hur ska det gå? DSDSDS.
DSDSDSDS. Tre svenskar bytte skidor efter fyra mil, en mil kvar nu. Hur ska det gå? DSDSDSDS.
JOHAN OLSSON FICK BRONSMEDALJ EFTER EN BRA SPURT! ELVA MEDALJER FÖR SVERIGE!
Vi har våra rötter hos en indian i Guatemala
Eller har vi det? Hur ska jag kunna ta reda på detta? Jo, jag håller på att undersöka det där med att vi härstammar (till någon procent) från en indian, som sägs ha kommit från Guatemala, slav, som togs med över Atlanten av spanjorer, som träffade en spanjorska och gifte sig med henne och de rymde i sin tur till Sverige.
En omvänd Kinta Kunte-historia. Ni vet den där boken, som heter Rötter skriven av Alex Haley och hur han följer spåren tillbaka till Afrika. I vårt fall skulle vi då följa bakåt i våra förfäders spår tillbaka till Guatemala för 400 år sedan.
Än så länge har jag inte kommit så långt bakåt i tiden, men det sägs att detta genetiska arv har slagit igenom i en indiansk sjukdom, som både en av mina morbröder och en kusin har fått: stenmage.
För min morbrors del trodde läkarna att det var cancer och de tog bort hela magen på honom, så han kunde bara äta flytande eller barnmat resten av livet. Min morbror dog 1993.
Min kusin har också fått denna diagnos. Läkarna trodde där också att hon hade magcancer, men när hon levde efter två år så sade de att det måste ha varit något annat. Hon lever alltså än och har berättat att denna sorts ärftlighet kan gå vidare i "tjugofem nedstigande led" och om vi räknar bakåt då så hamnar vi på 1500-talet ungefär.
Prover har skickats till USA och där har bekräftats att detta är en sjukdom som indianer har. För vår släkt kan det vara bra att veta, för vi själva, våra barn och barnbarn kan också drabbas av den.
Jag jobbar vidare med att ta reda på allt om detta. Och det blir en bok så småningom med titeln I Ormbärarens tid.
Ormbäraren är en stjärnbild på himlen, som solen passerar igenom i början av december varje år. Men denna stjärnbild räknas inte in i zodiaken för då skulle den inte bli så jämn och fin, som den nu är. Med 30 grader i varje stjärnbild.
Men varje år i december står solen där och som av en händelse är jag född just då.
En omvänd Kinta Kunte-historia. Ni vet den där boken, som heter Rötter skriven av Alex Haley och hur han följer spåren tillbaka till Afrika. I vårt fall skulle vi då följa bakåt i våra förfäders spår tillbaka till Guatemala för 400 år sedan.
Än så länge har jag inte kommit så långt bakåt i tiden, men det sägs att detta genetiska arv har slagit igenom i en indiansk sjukdom, som både en av mina morbröder och en kusin har fått: stenmage.
För min morbrors del trodde läkarna att det var cancer och de tog bort hela magen på honom, så han kunde bara äta flytande eller barnmat resten av livet. Min morbror dog 1993.
Min kusin har också fått denna diagnos. Läkarna trodde där också att hon hade magcancer, men när hon levde efter två år så sade de att det måste ha varit något annat. Hon lever alltså än och har berättat att denna sorts ärftlighet kan gå vidare i "tjugofem nedstigande led" och om vi räknar bakåt då så hamnar vi på 1500-talet ungefär.
Prover har skickats till USA och där har bekräftats att detta är en sjukdom som indianer har. För vår släkt kan det vara bra att veta, för vi själva, våra barn och barnbarn kan också drabbas av den.
Jag jobbar vidare med att ta reda på allt om detta. Och det blir en bok så småningom med titeln I Ormbärarens tid.
Ormbäraren är en stjärnbild på himlen, som solen passerar igenom i början av december varje år. Men denna stjärnbild räknas inte in i zodiaken för då skulle den inte bli så jämn och fin, som den nu är. Med 30 grader i varje stjärnbild.
Men varje år i december står solen där och som av en händelse är jag född just då.
lördag 27 februari 2010
Femton timmars strömavbrott
Vi gjorde ett besök i 1800-talet i går. Vårt känsliga samhälle beroende av ström försvann i går morse.
Bilar och bandvagnar stod här överallt på Norra Värmdö, där vi bor och det såg ut som en amerikansk actionrulle när de klättrade upp och ned i stolpar.
Mörkret kom, men de fortsatte att jobba med kranar och med vagnarna på larvfötter. Snövesslor kallas de väl också för de kan gå överallt och det gjorde de också igår.
När vi gick till sängs syntes de fortfarande där ute med sina blinkande fordon. Kändes bra att de jobbade på. Unga killar med norrlandsdialekt.
Så vid två vaknade jag av att hela huset var fullt av lysande lampor. Allt fungerade igen. Bara TV:n verkar ha tagit stryk av att bli så abrupt avstängd. Får se om vi får igång den.
Jag eldade hela dagen i huset för att hålla värmen uppe och smälte snö så vi skulle ha till spolvatten i toan och till lite handtvätt.
Köpevatten fick bli te och kaffe och vedspisen från 50-talet gjorde om igen nytta. Verandan fungerade som kylskåp och mjölken står där ute fortfarande. Ska ta in den strax till morgonkaffet.
PS. Regeringen vill ha timvis elavläsning för att vi konsumenter ska bli medvetna om vad det kostar. Ja först måste vi ha ström för att kunna bli medvetna om detta.
Och strömmen kostar inte så mycket i sig, men skattetilläggen gör det. Vi betalade omkring 2 000 i skatt för elen i januari. Mer än vi tidigare betalade i fastighetsskatt/månad. Och elen kostar mer än räntan för våra banklån. Varför då? DS
Bilar och bandvagnar stod här överallt på Norra Värmdö, där vi bor och det såg ut som en amerikansk actionrulle när de klättrade upp och ned i stolpar.
Mörkret kom, men de fortsatte att jobba med kranar och med vagnarna på larvfötter. Snövesslor kallas de väl också för de kan gå överallt och det gjorde de också igår.
När vi gick till sängs syntes de fortfarande där ute med sina blinkande fordon. Kändes bra att de jobbade på. Unga killar med norrlandsdialekt.
Så vid två vaknade jag av att hela huset var fullt av lysande lampor. Allt fungerade igen. Bara TV:n verkar ha tagit stryk av att bli så abrupt avstängd. Får se om vi får igång den.
Jag eldade hela dagen i huset för att hålla värmen uppe och smälte snö så vi skulle ha till spolvatten i toan och till lite handtvätt.
Köpevatten fick bli te och kaffe och vedspisen från 50-talet gjorde om igen nytta. Verandan fungerade som kylskåp och mjölken står där ute fortfarande. Ska ta in den strax till morgonkaffet.
PS. Regeringen vill ha timvis elavläsning för att vi konsumenter ska bli medvetna om vad det kostar. Ja först måste vi ha ström för att kunna bli medvetna om detta.
Och strömmen kostar inte så mycket i sig, men skattetilläggen gör det. Vi betalade omkring 2 000 i skatt för elen i januari. Mer än vi tidigare betalade i fastighetsskatt/månad. Och elen kostar mer än räntan för våra banklån. Varför då? DS
torsdag 25 februari 2010
Hej Pia Nyberg kusinbarn till mig
Jag pratade nyss med dina mamma Rosita och du hade velat ha en släkttavla, sade hon. Jag kan lägga ut det här, som har med din mammas mormor och morfar att göra:
I Kärrbo Skärsholmen (två mil från Västerås) bodde alltså Carl Gustav Carlsson och Alma Johanna f Larsson. Dessa båda var din mammas mormor och morfar. De var födda 1874 respektive 1878 och bodde först på Skotterön ute i Mälaren och fick där ute åtta barn, bl a din egen mormor Rosa.
Detta lilla torp var bara på ett rum och kök. Sedan flyttade de till fastlandet och Skärsholmen till ett större torp med två rum och kök och detta torp finns kvar ännu i denna dag i släkten. Och där fick de då sina sista två barn. Min mamma var yngst och hette Harriet.
De andra syskonen var: Algot f 1905, Viola f 1907, Alf f 1908, Hans f 1910, Linnea f 1912, Evert f 1914, Josef f 1915, Rosa f 1918, Ebba f 1921 och Harriet f 1924
Alla dessa syskon är döda utom Evert, som fortfarande lever och bor i Västerås och Ebba, som bor i Hallstahammar.
Sedan har vi haft eller har 19 kusiner och jag tror att 16 av dem är i livet
Det finns 43 sysslingar (eller fler känner inte till alla). Varav du är en.
Min och din mammas mormor var född i Snickartop på Hässelbyholms ägor i Fogdö socken i Södermanland och morfar var född på Ängsö (eller stavas Engsö slottet där det spökar vid Mälaren) fast förstås i ett torp. Och det ligger fortfarande tvärsöver viken sett från Lindö gods, som Skärsholmens torp ännu i denna dag lyder under.
I din mormors mors (och fars) torp har ingenting förändrats sedan hon levde där. Ta och hälsa på vetja när det blir lite vår. Din mamma har telefon till vår kusin Inger, som bor i Västerås och som har hand om torpet.
Torpet har inte el, vatten eller några moderna bekvämligheter utan ser ut som när din mormors far och mor bodde där och uppfostrade barnen.
Allt som allt är vi ett 60-tal släktingar i direkt nedstigande led efter Alma och Gustav, som alltså dog 1934 respektive 1946.
PS. Om det är några släktingar som ser detta får ni naturligtvis gärna kommentera eller skicka uppgifter till mig på ann.helena@swipnet.se Jag håller på med ett slags detektivarbete kring släkten för att min lillasyster puffar på mig :) Hon heter Tina och är 21 år yngre än jag. Det hela blir nog en bok så småningom, men det tar tid. Det blir en omvänd Kinta Kunte historia delvis eftersom det sägs att det bla handlade om en indian som var slav och som flydde (eller togs med) från Guatemala till Spanien, som där gifte sig med en spanjorska och de i sin tur flydde till Sverige. DS
I Kärrbo Skärsholmen (två mil från Västerås) bodde alltså Carl Gustav Carlsson och Alma Johanna f Larsson. Dessa båda var din mammas mormor och morfar. De var födda 1874 respektive 1878 och bodde först på Skotterön ute i Mälaren och fick där ute åtta barn, bl a din egen mormor Rosa.
Detta lilla torp var bara på ett rum och kök. Sedan flyttade de till fastlandet och Skärsholmen till ett större torp med två rum och kök och detta torp finns kvar ännu i denna dag i släkten. Och där fick de då sina sista två barn. Min mamma var yngst och hette Harriet.
De andra syskonen var: Algot f 1905, Viola f 1907, Alf f 1908, Hans f 1910, Linnea f 1912, Evert f 1914, Josef f 1915, Rosa f 1918, Ebba f 1921 och Harriet f 1924
Alla dessa syskon är döda utom Evert, som fortfarande lever och bor i Västerås och Ebba, som bor i Hallstahammar.
Sedan har vi haft eller har 19 kusiner och jag tror att 16 av dem är i livet
Det finns 43 sysslingar (eller fler känner inte till alla). Varav du är en.
Min och din mammas mormor var född i Snickartop på Hässelbyholms ägor i Fogdö socken i Södermanland och morfar var född på Ängsö (eller stavas Engsö slottet där det spökar vid Mälaren) fast förstås i ett torp. Och det ligger fortfarande tvärsöver viken sett från Lindö gods, som Skärsholmens torp ännu i denna dag lyder under.
I din mormors mors (och fars) torp har ingenting förändrats sedan hon levde där. Ta och hälsa på vetja när det blir lite vår. Din mamma har telefon till vår kusin Inger, som bor i Västerås och som har hand om torpet.
Torpet har inte el, vatten eller några moderna bekvämligheter utan ser ut som när din mormors far och mor bodde där och uppfostrade barnen.
Allt som allt är vi ett 60-tal släktingar i direkt nedstigande led efter Alma och Gustav, som alltså dog 1934 respektive 1946.
PS. Om det är några släktingar som ser detta får ni naturligtvis gärna kommentera eller skicka uppgifter till mig på ann.helena@swipnet.se Jag håller på med ett slags detektivarbete kring släkten för att min lillasyster puffar på mig :) Hon heter Tina och är 21 år yngre än jag. Det hela blir nog en bok så småningom, men det tar tid. Det blir en omvänd Kinta Kunte historia delvis eftersom det sägs att det bla handlade om en indian som var slav och som flydde (eller togs med) från Guatemala till Spanien, som där gifte sig med en spanjorska och de i sin tur flydde till Sverige. DS
Eric Wrinkles i väntan på avrättning
Han dödade sin fru Debbie och sina släktingar Nathalie och Tony. Han sköt allihop. De tre barnen till Nathalie och Tony träffade honom i Oprah Show i dag i svensk TV.
De förde ett samtal runt vad som hände. Eric Wrinkles menade att det aldrig hade hänt om han inte hade tagit droger.
Här kan ni se när han pratar med de tre barnen, utan publik och utan att Oprah är där. Efter programmet.
Han dödade den 20 juli 1994 sin fru, sin svåger och sin svägerska. TV-programmet med Oprah spelades in den 10 november 2009 när han satt i dödscell.
De tre barnen satt i studion hos Oprah och Kim var den som inte ville att han skulle dö. Hon hade förlåtit honom.
Tracy uttryckte att hon ville vara med när han dog medan den yngste Matthew inte sade något, men började gråta i slutet av programmet.
Eric Wrinkles uttryckte sin ånger över vad som hade hänt och bad de tre barnen att ta hand om sig och av slutade med I love you.
Han fick sitt dödsdatum bestämt till den 11 december 2009 och avrättades då med giftinjektioner i blodet.
De förde ett samtal runt vad som hände. Eric Wrinkles menade att det aldrig hade hänt om han inte hade tagit droger.
Här kan ni se när han pratar med de tre barnen, utan publik och utan att Oprah är där. Efter programmet.
Han dödade den 20 juli 1994 sin fru, sin svåger och sin svägerska. TV-programmet med Oprah spelades in den 10 november 2009 när han satt i dödscell.
De tre barnen satt i studion hos Oprah och Kim var den som inte ville att han skulle dö. Hon hade förlåtit honom.
Tracy uttryckte att hon ville vara med när han dog medan den yngste Matthew inte sade något, men började gråta i slutet av programmet.
Eric Wrinkles uttryckte sin ånger över vad som hade hänt och bad de tre barnen att ta hand om sig och av slutade med I love you.
Han fick sitt dödsdatum bestämt till den 11 december 2009 och avrättades då med giftinjektioner i blodet.
Hummer försvinner från marknaden
Att GM nu har beslutat att bilmärket Hummer ska läggas ned tycker jag verkar vara ett friskhetstecken. Vem behöver egentligen den fyrkantiga bilen utom möjligen krigförande jägare i USA.
De som tycker att de ska kunna ta sig fram överallt och i ett slags slag mot djuren skjuta ned allt de ser. Eller också är det mina fördomar som manifesterar sig när jag tänker så.
Saab räddades och Hummer läggs ned. Det är följdriktigt tycker jag. Saab är en bil för vanliga människor, gjord för transporter och inte extrem terrängkörning.
Det var skådespelaren och guvenören i Kalifornien Arnold Schwarzenegger, som övertalade militären att göra en civil version av Hummern. Den har använts militärt bla i Gulfkriget 1990.
Det blev en bränsleslukande bil, som inte har sålts särskilt bra och som inte heller gick att sälja till Kina.
De som tycker att de ska kunna ta sig fram överallt och i ett slags slag mot djuren skjuta ned allt de ser. Eller också är det mina fördomar som manifesterar sig när jag tänker så.
Saab räddades och Hummer läggs ned. Det är följdriktigt tycker jag. Saab är en bil för vanliga människor, gjord för transporter och inte extrem terrängkörning.
Det var skådespelaren och guvenören i Kalifornien Arnold Schwarzenegger, som övertalade militären att göra en civil version av Hummern. Den har använts militärt bla i Gulfkriget 1990.
Det blev en bränsleslukande bil, som inte har sålts särskilt bra och som inte heller gick att sälja till Kina.
23-åring fick sparken för mycket vabbande
När ni ser den där rubriken så tänker ni förstås: ja vad jävligt det är att vara ung morsa.
Tänk att få sparken för att hon var hemma och tog hand om sitt barn. Vab = vård av barn. Men det visste ni säkert.
Nu råkade det vara en man det gällde. Han hade varit borta alldeles för mycket från sin provanställning för att sköta om sjuka barn.
Och när det stod och vägde om han skulle få fast jobb eller inte så kläckte han ur sig att ha måste gå klockan tolv den dagen, för han skulle titta på nya möbler till sitt hem.
Alltså detta är ett exempel på att kvinno- och mansrollerna inte är fixa, utan att de går efter person. Inte efter kön. Och att en del inte är så intresserade av att jobba. Egentligen.
Tydligen tyckte han att han hade råd att mista den där provanställningen. Dummare än så kan han väl inte ha varit?
Eller är det också en fördom, att tro att män är kloka? Så där i största allmänhet för att de är män?
Tänk att få sparken för att hon var hemma och tog hand om sitt barn. Vab = vård av barn. Men det visste ni säkert.
Nu råkade det vara en man det gällde. Han hade varit borta alldeles för mycket från sin provanställning för att sköta om sjuka barn.
Och när det stod och vägde om han skulle få fast jobb eller inte så kläckte han ur sig att ha måste gå klockan tolv den dagen, för han skulle titta på nya möbler till sitt hem.
Alltså detta är ett exempel på att kvinno- och mansrollerna inte är fixa, utan att de går efter person. Inte efter kön. Och att en del inte är så intresserade av att jobba. Egentligen.
Tydligen tyckte han att han hade råd att mista den där provanställningen. Dummare än så kan han väl inte ha varit?
Eller är det också en fördom, att tro att män är kloka? Så där i största allmänhet för att de är män?
onsdag 24 februari 2010
Grekland förstör Europas ekonomi
"Grekland har en av världens mest generösa och minst hållbara pensionssystem. Systemet kombinerar höga pensioner med skattefria avgångsvederlag och mycket låg pensionsålder. Man kan förstå att grekiska regeringar har tvekat inför reformer. Minsta antydan om att införa mer normala villkor - så att utgifterna närmar sig intäkterna i systemet - tas emot med strejker. De mäktiga särintressen som sätter käppar i hjulet för reformer blir knappas mer förhandlingsvilliga om EU antyder att de är villiga att skjuta till finansiella resurser.
När Nikos Papadopoulos berömmer den grekiska regeringen för att de vill ändra på att folk pensionerar sig vid 55, och höjer pensionsåldern till 63, kan man undra som Frankfurter Allgemeine Zeitung nyligen gjorde: "Bör tyskar i framtiden tvingas arbeta till 69 istället för till 67 för att greker ska kunna fortstätta att njuta en tidig pension?" Borde inte ett första krav vara att grekerna inför en nordeuropeisk pensionsålder?
Det skriver Johnny Munkhammar och Jesper Katz. Den förste är författare och debattör, moderat och den senare är mot hela EMU-projektet.
Också motståndarsidan i svensk politik med Aftonbladet stämmer in i kören om att Grekland måste sanera.
Grunden till problemen är att Grekland har bluffat sig in i EU med en falsk redovisning av landets finanser. Tyvärr måste jag säga att jag är inte förvånad. Kan banker och andra finansiella institutioner, så kan väl också länder? Särskilt om de inte riskerar något.
I dag är det storstrejk i Grekland för regeringen vill höja pensionsåldern till 63 år.
När Nikos Papadopoulos berömmer den grekiska regeringen för att de vill ändra på att folk pensionerar sig vid 55, och höjer pensionsåldern till 63, kan man undra som Frankfurter Allgemeine Zeitung nyligen gjorde: "Bör tyskar i framtiden tvingas arbeta till 69 istället för till 67 för att greker ska kunna fortstätta att njuta en tidig pension?" Borde inte ett första krav vara att grekerna inför en nordeuropeisk pensionsålder?
Det skriver Johnny Munkhammar och Jesper Katz. Den förste är författare och debattör, moderat och den senare är mot hela EMU-projektet.
Också motståndarsidan i svensk politik med Aftonbladet stämmer in i kören om att Grekland måste sanera.
Grunden till problemen är att Grekland har bluffat sig in i EU med en falsk redovisning av landets finanser. Tyvärr måste jag säga att jag är inte förvånad. Kan banker och andra finansiella institutioner, så kan väl också länder? Särskilt om de inte riskerar något.
I dag är det storstrejk i Grekland för regeringen vill höja pensionsåldern till 63 år.
tisdag 23 februari 2010
Tågkaoset är Göran Perssons fel
Det säger styrelseordföranden i SJ Ulf Adelsohn. Han pekar på att SJ redan år 2005 påpekade problemen med att Sverige låg långt efter med underhållet av själva järnvägssystemet.
Om den regeringen hade lyssnat menar Adelsohn att inte den här mycket svåra situationen hade uppkommit. Järnvägen i Sverige utnyttjas till 100 procent och då finns det ingen som helst reservkapacitet när något inträffar. Som denna vinter.
Men ingen kunde förstås förutse vintern. Om de hade kunnat det hade de varit ännu hårdare vad gäller underhåll och utnyttjandgrad. I övriga Europa anses det bra att utnyttja 80 procents kapacitet så att det finns något att ta av när något oförutsett inträffar.
Ulf Adelsohn anser inte att det beror på tågen att de inte kan gå, utan på infrastrukturen, dvs spår, växlar, banvallar, signaler och strömtillförsel. Underhållet av systemet är näst sämst i Europa.
Och minst en miljard per år borde ha satsats under 2000-talet för att kapciteten skulle ha varit godkänd och kunnat fungera någorlunda även nu.
Nu får istället resenärerna betala för den uteblivna satsningen på underhåll. Göran Perssons svar på SJ:s krav var bara att det där var "typisk moderat politik" fast det då satt tre socialdemokrater i SJ:s styrelse.
Om den regeringen hade lyssnat menar Adelsohn att inte den här mycket svåra situationen hade uppkommit. Järnvägen i Sverige utnyttjas till 100 procent och då finns det ingen som helst reservkapacitet när något inträffar. Som denna vinter.
Men ingen kunde förstås förutse vintern. Om de hade kunnat det hade de varit ännu hårdare vad gäller underhåll och utnyttjandgrad. I övriga Europa anses det bra att utnyttja 80 procents kapacitet så att det finns något att ta av när något oförutsett inträffar.
Ulf Adelsohn anser inte att det beror på tågen att de inte kan gå, utan på infrastrukturen, dvs spår, växlar, banvallar, signaler och strömtillförsel. Underhållet av systemet är näst sämst i Europa.
Och minst en miljard per år borde ha satsats under 2000-talet för att kapciteten skulle ha varit godkänd och kunnat fungera någorlunda även nu.
Nu får istället resenärerna betala för den uteblivna satsningen på underhåll. Göran Perssons svar på SJ:s krav var bara att det där var "typisk moderat politik" fast det då satt tre socialdemokrater i SJ:s styrelse.
Skräckhistorier från köldens Sverige
Ja nu har jag suttit och läst i tidningarna inte bara om inrasade tak och stängda skolor utan om, att folk verkligen tror att tågen ska gå som vanligt. Och att de blir förbannade på SJ när de fastnar i intet ute i ett snöigt landskap.
Ingenting funkar när strömmen försvinner i tågen, varken toaletter eller värmen förstås. Allt blir mörkt och kontokorten går inte att handla för. Så den som inte har kontanter kan inte få något att dricka.
Förr tiden höll man sig inne och hemma om det var kring 25 minus i södra Sverige (fast jag minns inte att det har varit så kallt). Inte sjutton kan ett vanligt sk civiliserat, elektroniskt samhälle fungera i denna extrema kyla.
I min familj så var två utelåsta från sina jobb för ytterdörrarna frös fast när det var så kallt. Någon fick komma och värma upp dem, så att det till slut gick att öppna.
Men T-banan funkade under jord faktiskt och till och med förbi Gamla Stan, som ju ligger ovan jord. Så det var inte så krångligt.
Och vi är så glada att vi inte fick tåg ut hit till Värmdö, som var planerat i början av 1900-talet (en busshållplats heter Viks Central av den anledningen). Vi slapp spårdragning och har bussar istället. De går för det mesta.
Vår bil är också pålitlig och startar alltid direkt också i 26 graders kyla, som det var i går morse. Det enda som tar lite stryk är elektroniken, som segar en aning, men den funkar också när motorn väl har gått igång och värmt upp resten.
Så här var det under krigsvintrarna. Det var därför sportlovet infördes till att börja med för 70 år sedan (som jag skrev om i förrgår, längre ned i listan). Nu är vi där igen. Vänj er.
Det är bara bluff det där med klimatuppvärmningen. Och idag är det trots allt rena våren med bara minus 10 grader och lätt snöfall. Och ljust ute redan vid sjutiden.
För två år sedan var det plus 8 och den första krokusen slog ut. Just det datum som är i dag. Så står det i min trädgårdsalmanacka. Det kommer en vår!
Ingenting funkar när strömmen försvinner i tågen, varken toaletter eller värmen förstås. Allt blir mörkt och kontokorten går inte att handla för. Så den som inte har kontanter kan inte få något att dricka.
Förr tiden höll man sig inne och hemma om det var kring 25 minus i södra Sverige (fast jag minns inte att det har varit så kallt). Inte sjutton kan ett vanligt sk civiliserat, elektroniskt samhälle fungera i denna extrema kyla.
I min familj så var två utelåsta från sina jobb för ytterdörrarna frös fast när det var så kallt. Någon fick komma och värma upp dem, så att det till slut gick att öppna.
Men T-banan funkade under jord faktiskt och till och med förbi Gamla Stan, som ju ligger ovan jord. Så det var inte så krångligt.
Och vi är så glada att vi inte fick tåg ut hit till Värmdö, som var planerat i början av 1900-talet (en busshållplats heter Viks Central av den anledningen). Vi slapp spårdragning och har bussar istället. De går för det mesta.
Vår bil är också pålitlig och startar alltid direkt också i 26 graders kyla, som det var i går morse. Det enda som tar lite stryk är elektroniken, som segar en aning, men den funkar också när motorn väl har gått igång och värmt upp resten.
Så här var det under krigsvintrarna. Det var därför sportlovet infördes till att börja med för 70 år sedan (som jag skrev om i förrgår, längre ned i listan). Nu är vi där igen. Vänj er.
Det är bara bluff det där med klimatuppvärmningen. Och idag är det trots allt rena våren med bara minus 10 grader och lätt snöfall. Och ljust ute redan vid sjutiden.
För två år sedan var det plus 8 och den första krokusen slog ut. Just det datum som är i dag. Så står det i min trädgårdsalmanacka. Det kommer en vår!
måndag 22 februari 2010
Stasilistan är på väg mot regeringsrätten
Kammarrätten avslog i förra veckan att lämna ut namnen på den sk Stasilistan. De som värvades i Sverige och som har samarbetat med dåvarande säkerhetspolisen i Östtyskland.
Nu stod till och med politiske reportern K G Bergström i TV på morgonen och propagerade för att vi ska få veta namnen. Och tidigare justitieministern Thomas Bodström tycker att en "kommission" ska tillsättas för att utreda frågan, sade Bergström.
Skälet till att K G Bergström tycker att detta ska offentliggöras är att vi som folk har ett allmänintresse av detta.
Vi behöver veta om det finns sådana kandiater till riksdagen detta valår, som har varit inblandade i att spionera på sitt eget folk.
Tänk om där finns vänsterpartister, som nu ska sitta eller sitter i vår riksdag? Eller ha andra offentliga poster i vårt samhälle. Tycker vi då som folk att det är okej att de har gjort detta?
Inte heller i Finland har de offentliggjort denna Stasilista, som kommer från Östtyskland via USA och CIA, som i sin tur har lämnat över uppgifterna till respektive land.
Men i Finland kan det hela vara ännu känsligare än i Sverige. Det landet har med sin närhet till Sovjet alltid varit kluvet mellan "vita" och "röda".
Här kan ni se inslaget i morse på TV med K G Bergström.
Regeringsrätten är sista instans nu för frågan. Regeringen borde ha ett eget intresse av att vi slipper spekulera mera i vilka som står på listan. Och det är väl bättre att reda ut saken nu än när de, som står på listan är döda?
Nu stod till och med politiske reportern K G Bergström i TV på morgonen och propagerade för att vi ska få veta namnen. Och tidigare justitieministern Thomas Bodström tycker att en "kommission" ska tillsättas för att utreda frågan, sade Bergström.
Skälet till att K G Bergström tycker att detta ska offentliggöras är att vi som folk har ett allmänintresse av detta.
Vi behöver veta om det finns sådana kandiater till riksdagen detta valår, som har varit inblandade i att spionera på sitt eget folk.
Tänk om där finns vänsterpartister, som nu ska sitta eller sitter i vår riksdag? Eller ha andra offentliga poster i vårt samhälle. Tycker vi då som folk att det är okej att de har gjort detta?
Inte heller i Finland har de offentliggjort denna Stasilista, som kommer från Östtyskland via USA och CIA, som i sin tur har lämnat över uppgifterna till respektive land.
Men i Finland kan det hela vara ännu känsligare än i Sverige. Det landet har med sin närhet till Sovjet alltid varit kluvet mellan "vita" och "röda".
Här kan ni se inslaget i morse på TV med K G Bergström.
Regeringsrätten är sista instans nu för frågan. Regeringen borde ha ett eget intresse av att vi slipper spekulera mera i vilka som står på listan. Och det är väl bättre att reda ut saken nu än när de, som står på listan är döda?
Klimatuppvärmningen har slagit till
Det är minus 26 grader ute just nu. Jag vågar knappt använda vattnet, men det verkar inte fruset, för på norrsidan där det är kallast har vi skottat ned snö från taket. Där är den isolerande snön en och en halv meter djup.
Jodå nu provade jag. Vattnet är fruset i köket, men vi har fortfarande vatten i resten av huset.
Alltså det går inte att bo så här om det ska vara så här kallt. Vi är som pionjärer ute på den iskalla tundran.
Det har aldrig varit så här kallt i min livstid. Och han som plogar våra vägar är 55 år och har bott här hela sitt liv. Han har aldrig sett så mycket snö.
Det är bara att värma upp huset och vänta. Det är väl en ispropp någonstans och för det mesta brukar det gå bra. Den brukar lossna.
Vi får väl bygga in huset till nästa vinter. Göra ett hus utanpå huset. Det finns de som har gjort det. Byggt in sitt hus i glas och fått en växthuseffekt.
PS. Rubriken är ironisk ;) Och vattnet i köket kom tillbaka efter att jag hade eldat i stort sett hela dagen. Först kom kallvattnet på eftermiddagen och sedan varmvattnet på kvällen.
Vedspisen ingår i en gammal skorstensstock, som står på marken och den blir så småningom så varm att det blir plusgrader också under vårt hus. Och i dag (23.2) är det rena våren med bara minus 10 just nu på morgonen och ett lätt snöfall. DS.
Jodå nu provade jag. Vattnet är fruset i köket, men vi har fortfarande vatten i resten av huset.
Alltså det går inte att bo så här om det ska vara så här kallt. Vi är som pionjärer ute på den iskalla tundran.
Det har aldrig varit så här kallt i min livstid. Och han som plogar våra vägar är 55 år och har bott här hela sitt liv. Han har aldrig sett så mycket snö.
Det är bara att värma upp huset och vänta. Det är väl en ispropp någonstans och för det mesta brukar det gå bra. Den brukar lossna.
Vi får väl bygga in huset till nästa vinter. Göra ett hus utanpå huset. Det finns de som har gjort det. Byggt in sitt hus i glas och fått en växthuseffekt.
PS. Rubriken är ironisk ;) Och vattnet i köket kom tillbaka efter att jag hade eldat i stort sett hela dagen. Först kom kallvattnet på eftermiddagen och sedan varmvattnet på kvällen.
Vedspisen ingår i en gammal skorstensstock, som står på marken och den blir så småningom så varm att det blir plusgrader också under vårt hus. Och i dag (23.2) är det rena våren med bara minus 10 just nu på morgonen och ett lätt snöfall. DS.
söndag 21 februari 2010
Sportlovet var kokslov för att det var krig
För 70 år sedan infördes sportlovet, inte för att ungarna skulle få vintersporta, utan för att man skulle slippa värma upp skolorna då i smällkallaste vintern under brinnande krig 1940.
Kriget gjorde att det blev ransoneringar på allt, både koks och kol och varmvatten blev en lyx i den kalla vintern. Så barnen fick lov så att de skulle kunna stanna hemma och inne istället för att frysa i skolorna.
De blev säkert glada då som nu, men sedan fick de veta att de måste gå längre i skolan på vårterminen för att ta igen den förlorade skoltiden. Det första kokslovet varade i hela tre veckor.
Min yngste son har sportlov, fast inte. För han praktiserar på en verkstad och tycker nog att det är bättre att jobba utan uppehåll för något lov. Det är alldeles rätt inställning tycker jag.
Att hyra en stuga i Sälen under högsäsongens sportlov kostar 12 000 kronor. Ohyggligt dyrt. Särskilt denna vinter, när det går att åka skidor överallt.
På Skansen i Stockholm finns det grillar för den medtagna korven och man kan låna sparkar, kälkar och skidor under sportlovsveckan den 1-5 mars, vecka nio, då sportlovet infaller i år.
Kriget gjorde att det blev ransoneringar på allt, både koks och kol och varmvatten blev en lyx i den kalla vintern. Så barnen fick lov så att de skulle kunna stanna hemma och inne istället för att frysa i skolorna.
De blev säkert glada då som nu, men sedan fick de veta att de måste gå längre i skolan på vårterminen för att ta igen den förlorade skoltiden. Det första kokslovet varade i hela tre veckor.
Min yngste son har sportlov, fast inte. För han praktiserar på en verkstad och tycker nog att det är bättre att jobba utan uppehåll för något lov. Det är alldeles rätt inställning tycker jag.
Att hyra en stuga i Sälen under högsäsongens sportlov kostar 12 000 kronor. Ohyggligt dyrt. Särskilt denna vinter, när det går att åka skidor överallt.
På Skansen i Stockholm finns det grillar för den medtagna korven och man kan låna sparkar, kälkar och skidor under sportlovsveckan den 1-5 mars, vecka nio, då sportlovet infaller i år.
Svenskarna gör bra ifrån sig i Vancouver
Så här ser medaljligans topp ut just nu för de bästa sju staterna i OS i Vancouver:
1 UNITED STATES UNITED STATES 6 7 9 22
2 GERMANY GERMANY 4 6 4 14
3 NORWAY NORWAY 5 3 3 11
4 CANADA CANADA 4 3 1 8
5 AUSTRIA AUSTRIA 2 2 3 7
5 FRANCE FRANCE 2 1 4 7
7 SWEDEN SWEDEN 3 1 2 6
Jag måste säga att jag tycker det är bra för vårt lilla land. USA är alltid oslagbara och att Tyskland, Norge, Kanada, Österrike och Frankrike ligger före är inte så mycket att säga om, tycker jag.
Från vänster till höger är det alltså guld, silver och brons och så den sammanlagda medaljskörden.
Fler medaljer kan det bli i damernas sprintstafett på måndag.
Marcus Hellners guld på lördagen i skiathlon kallas redan ett stycke idrottshistoria. Johan Olsson blev trea efter att ha lett länge i loppet.
Kungen, drottningen och prins Carl-Philip passade på att gratulera och sola sig i glansen från herrarnas medaljer.
1 UNITED STATES UNITED STATES 6 7 9 22
2 GERMANY GERMANY 4 6 4 14
3 NORWAY NORWAY 5 3 3 11
4 CANADA CANADA 4 3 1 8
5 AUSTRIA AUSTRIA 2 2 3 7
5 FRANCE FRANCE 2 1 4 7
7 SWEDEN SWEDEN 3 1 2 6
Jag måste säga att jag tycker det är bra för vårt lilla land. USA är alltid oslagbara och att Tyskland, Norge, Kanada, Österrike och Frankrike ligger före är inte så mycket att säga om, tycker jag.
Från vänster till höger är det alltså guld, silver och brons och så den sammanlagda medaljskörden.
Fler medaljer kan det bli i damernas sprintstafett på måndag.
Marcus Hellners guld på lördagen i skiathlon kallas redan ett stycke idrottshistoria. Johan Olsson blev trea efter att ha lett länge i loppet.
Kungen, drottningen och prins Carl-Philip passade på att gratulera och sola sig i glansen från herrarnas medaljer.
lördag 20 februari 2010
Jag har koll på omkring fyrahundra år
Det senaste dygnet har jag pratat med tre kusiner per telefon. De har gett mig stora upplevelser. Ingen av dem har jag pratat särskilt djupt med tidigare i mitt liv. Jag skriver på en ny bok, som ni vet med titeln I Ormbärarens tid. Den handlar om mina och andras rötter bakåt i tiden och i den tid vi lever nu och vad som är viktigt och ger mening till livet.
År 2006 debuterade jag som författare med två böcker Ett Sekel av Tystnad och Marilyn Monroe Min Berättelse. Den ena en självbiografisk dagbok och den andra en biografisk roman om Marilyn Monroe, filmstjärnan. Nu ligger ett manus om Jacqueline Kennedy på ett stort förlag och jag skriver alltså på min fjärde bok, som handlar om min släkt. Så här börjar min nya bok:
Kapitel ett
Min mammas kusin Sylvia, som alltid kallades för Vivi, hade ett ansikte, som var runt och brunt. Mörkt lockigt hår ramade in hennes panna och hennes ögon. De senare såg ut mörk chokladkola i färgen. En sommarkväll satt vi i Vivis minimala kök i hennes barackliknande sommarstuga. En avlång smal byggfutt, som var omgjord för att bli en stuga till henne, hennes man och de fem barnen under sommaren.
En tänd fotogenlampa hängde från taket och lös med sitt milda gula sken över den blommiga vaxduken på bordet och Vivi sprang fram och tillbaka, för att duka fram kvällste åt oss, till min mamma och mig. Jag iakttog med mina bruna flickögon allt den vuxna kvinnan gjorde och då såg jag det. När ljuset föll på ett visst sätt in i Vivis ögon, så lyste de gula.
Länge satt jag och iakttog hur Vivis ögon skiftade från mörkt chokladbruna med en svart pupill till att lysa helt guldgula, när ljuset föll in i dem. Eftersom jag var ett barn så sade jag ingenting. Jag var inte så rättfram, att jag kunde fråga rakt på: varför har du sådana ögon? Och jag sade heller ingenting om det till min mamma senare. Min vackra mamma, som satt bredvid mig där vid det fyrkantiga köksbordet med den småblommiga vaxduken i pastellfärger. Men jag kunde ha frågat något om det, när vi gick den dunkla sommarnattsvägen hem genom den varma kvällen, men jag minns inte att jag gjorde det.
Jag behöll det fascinerande och lite skrämmande minnet av det där fenomenet inom mig för jag hade aldrig sett sådana ögon tidigare. Och jag samlade på detta minne och lade det bland andra oförklarliga saker, för så brukade jag göra med sådant, som var lite oförståeligt och som det inte fanns något svar på så där direkt. Någon gång skulle jag säkert få ett svar.
Kanske var sådana ögon vanliga förr fantiserade jag kring det lysande guldgula skenet, som hade uppenbarat sig. Det måste ha varit en fördel att ha speglande ögon i en mörk djungel eller i vårt land, där så många dagar är korta och nätterna svarta utan måne, med bara det svaga stjärnljuset på himlen. Så var det ständigt förr tänkte jag mörkt och svart innan elektriciteten gjorde, att himlen blev svagt rödgul också på natten över städerna eller längs motorvägarna. Självlysande ögon brukade beteckna onda människor i sagorna. Och det var väl därför jag inte vågade fråga om min mammas kusins ögon. Aldrig hade jag hört någon berätta, att det verkligen fanns människor med sådana ögon, varken förr eller senare. Men min mammas kusin Vivi hade dem.
Det kan ha varit vanligt förr hos människor med sådana speglande ögon, hos så kallade primitiva människor, de som antagligen hade lika mörka nästan svarta ögon som min mammas kusin Vivi hade. Och kanske fanns det fortfarande hos oss dessa människor djurögons egenskaper, fast ingen pratade om det. Kanske finns det än i dag. Men annars var det bara djur, som hade sådana ögon. Katter brukade har gula lysande och rådjur blå speglande ögon när lampsken föll in i dem.
Min mormors syster Elvira, som var mamma till kusin Vivi var rynkig och hade stålgrått hår. Hon var lite mystisk av sig, kallades alltid för Viran och brukade säga om en man ute på landet, som hade bränt upp en myrstack: det där kan inte gå väl. Så fick man inte göra. Myrorna skulle hämnas, slå tillbaka. Och mycket riktigt det nästa som brann var mannens hus. Men grannarna påstod, att det var han själv, som hade tänt på för att få ut försäkringen. Viran bodde annars på Söder i en gammal lägenhet, som luktade lite surt och instängt omodern, som den var. Hon hade gamla möbler, som jag alltid satt på yttersta kanten på, för mina ben var inte längre än så. Och så var hennes möbler så urblekta och urmodiga och säkert inte särskilt rena heller. Hon hade faktiskt toalett inomhus, men bara kallt vatten indraget inomhus. Likadant var det i hennes stuga på landet, där mamma och hon brukade sitta och prata och kura skymning eller lura skymning, som jag trodde att de sade. Det luktade instängt och smutsigt. Jag ville aldrig stanna så länge. Och något vatten fanns det inte alls inomhus, utom det som bars in i två hinkar från brunnen där ute. Och inte trodde jag att hon var så snäll, som min mormor säkert hade varit. Däremot var Virans man snäll. Det kände jag som liten flicka på hans fina utstrålning, men han söp förstås, som karlarna gjorde på den tiden.
Viran och mamma brukade lägga stjärnor för sig själva och varandra och när min mamma blev spådd av mormors syster, att hon skulle träffa en ny man på en resa, så tog hon tåget till Linköping och hälsade på några vänner. Min mamma och pappa hade skiljt sig den hösten och jag mådde inte bra av det. Jag vägrade gå till skolan ett tag, men sedan gick jag ändå iväg, för mamma pratade med mig och jag tyckte om skolan och min fröken. En väninna till mamma, som bodde hos oss, inneboende, fick ta hand om oss när mamma åkte iväg. Jag minns att jag vaknade mitt i natten och var alldeles otröstlig över att mamma var borta. För mitt första barndomsminne bestod också av att mamma försvann för att föda min lillebror och pappa kunde inte ta hand om mig för han skulle jobba. Så jag blev bortlämnad till min mormors syster Anna i Bromma.
Mer än så får ni inte läsa, men min lillasyster, som är drygt tjugo år yngre än jag har fått femtio sidor skickade med posten i går för att hon ska veta och få läsa om sin släkt. Det är för hennes skull jag skriver kan man säga. Och för mina barn och barnbarn, så att de ska få veta. Det var min lillasyster, som började fråga om släkten och jag som sade att nä alla är döda. Inget av mammas syskon lever. Men så tänkte jag att jag måste ändå ta reda på det, så jag gjorde det och då visade det sig att två av mammas syskon fortfarande lever. I den tid som var då på 60-70-talet så var det fler än jag som tappade kontakten med släkten. Vi var omflyttade i industrialismens Sverige och när min mamma dog 1968 så försvann alla de kontakter, som hon hade upprätthållit.
Det är kvinnorna, som håller kontakten, som pratar om släktens förhållanden och som delger varandra vad som har hänt. Så nu har jag skrivit ned allt och fortsätter att göra det. Det kommer att bli en bok. Jag vet det för jag har skrivit tillräckligt långt för att veta det nu. Och jag känner att alla de döda, våra gamla släktingar är ganska nöjda över det arbete jag utför. Det räcker för mig. Det är en stor belöning redan nu.
År 2006 debuterade jag som författare med två böcker Ett Sekel av Tystnad och Marilyn Monroe Min Berättelse. Den ena en självbiografisk dagbok och den andra en biografisk roman om Marilyn Monroe, filmstjärnan. Nu ligger ett manus om Jacqueline Kennedy på ett stort förlag och jag skriver alltså på min fjärde bok, som handlar om min släkt. Så här börjar min nya bok:
Kapitel ett
Min mammas kusin Sylvia, som alltid kallades för Vivi, hade ett ansikte, som var runt och brunt. Mörkt lockigt hår ramade in hennes panna och hennes ögon. De senare såg ut mörk chokladkola i färgen. En sommarkväll satt vi i Vivis minimala kök i hennes barackliknande sommarstuga. En avlång smal byggfutt, som var omgjord för att bli en stuga till henne, hennes man och de fem barnen under sommaren.
En tänd fotogenlampa hängde från taket och lös med sitt milda gula sken över den blommiga vaxduken på bordet och Vivi sprang fram och tillbaka, för att duka fram kvällste åt oss, till min mamma och mig. Jag iakttog med mina bruna flickögon allt den vuxna kvinnan gjorde och då såg jag det. När ljuset föll på ett visst sätt in i Vivis ögon, så lyste de gula.
Länge satt jag och iakttog hur Vivis ögon skiftade från mörkt chokladbruna med en svart pupill till att lysa helt guldgula, när ljuset föll in i dem. Eftersom jag var ett barn så sade jag ingenting. Jag var inte så rättfram, att jag kunde fråga rakt på: varför har du sådana ögon? Och jag sade heller ingenting om det till min mamma senare. Min vackra mamma, som satt bredvid mig där vid det fyrkantiga köksbordet med den småblommiga vaxduken i pastellfärger. Men jag kunde ha frågat något om det, när vi gick den dunkla sommarnattsvägen hem genom den varma kvällen, men jag minns inte att jag gjorde det.
Jag behöll det fascinerande och lite skrämmande minnet av det där fenomenet inom mig för jag hade aldrig sett sådana ögon tidigare. Och jag samlade på detta minne och lade det bland andra oförklarliga saker, för så brukade jag göra med sådant, som var lite oförståeligt och som det inte fanns något svar på så där direkt. Någon gång skulle jag säkert få ett svar.
Kanske var sådana ögon vanliga förr fantiserade jag kring det lysande guldgula skenet, som hade uppenbarat sig. Det måste ha varit en fördel att ha speglande ögon i en mörk djungel eller i vårt land, där så många dagar är korta och nätterna svarta utan måne, med bara det svaga stjärnljuset på himlen. Så var det ständigt förr tänkte jag mörkt och svart innan elektriciteten gjorde, att himlen blev svagt rödgul också på natten över städerna eller längs motorvägarna. Självlysande ögon brukade beteckna onda människor i sagorna. Och det var väl därför jag inte vågade fråga om min mammas kusins ögon. Aldrig hade jag hört någon berätta, att det verkligen fanns människor med sådana ögon, varken förr eller senare. Men min mammas kusin Vivi hade dem.
Det kan ha varit vanligt förr hos människor med sådana speglande ögon, hos så kallade primitiva människor, de som antagligen hade lika mörka nästan svarta ögon som min mammas kusin Vivi hade. Och kanske fanns det fortfarande hos oss dessa människor djurögons egenskaper, fast ingen pratade om det. Kanske finns det än i dag. Men annars var det bara djur, som hade sådana ögon. Katter brukade har gula lysande och rådjur blå speglande ögon när lampsken föll in i dem.
Min mormors syster Elvira, som var mamma till kusin Vivi var rynkig och hade stålgrått hår. Hon var lite mystisk av sig, kallades alltid för Viran och brukade säga om en man ute på landet, som hade bränt upp en myrstack: det där kan inte gå väl. Så fick man inte göra. Myrorna skulle hämnas, slå tillbaka. Och mycket riktigt det nästa som brann var mannens hus. Men grannarna påstod, att det var han själv, som hade tänt på för att få ut försäkringen. Viran bodde annars på Söder i en gammal lägenhet, som luktade lite surt och instängt omodern, som den var. Hon hade gamla möbler, som jag alltid satt på yttersta kanten på, för mina ben var inte längre än så. Och så var hennes möbler så urblekta och urmodiga och säkert inte särskilt rena heller. Hon hade faktiskt toalett inomhus, men bara kallt vatten indraget inomhus. Likadant var det i hennes stuga på landet, där mamma och hon brukade sitta och prata och kura skymning eller lura skymning, som jag trodde att de sade. Det luktade instängt och smutsigt. Jag ville aldrig stanna så länge. Och något vatten fanns det inte alls inomhus, utom det som bars in i två hinkar från brunnen där ute. Och inte trodde jag att hon var så snäll, som min mormor säkert hade varit. Däremot var Virans man snäll. Det kände jag som liten flicka på hans fina utstrålning, men han söp förstås, som karlarna gjorde på den tiden.
Viran och mamma brukade lägga stjärnor för sig själva och varandra och när min mamma blev spådd av mormors syster, att hon skulle träffa en ny man på en resa, så tog hon tåget till Linköping och hälsade på några vänner. Min mamma och pappa hade skiljt sig den hösten och jag mådde inte bra av det. Jag vägrade gå till skolan ett tag, men sedan gick jag ändå iväg, för mamma pratade med mig och jag tyckte om skolan och min fröken. En väninna till mamma, som bodde hos oss, inneboende, fick ta hand om oss när mamma åkte iväg. Jag minns att jag vaknade mitt i natten och var alldeles otröstlig över att mamma var borta. För mitt första barndomsminne bestod också av att mamma försvann för att föda min lillebror och pappa kunde inte ta hand om mig för han skulle jobba. Så jag blev bortlämnad till min mormors syster Anna i Bromma.
Mer än så får ni inte läsa, men min lillasyster, som är drygt tjugo år yngre än jag har fått femtio sidor skickade med posten i går för att hon ska veta och få läsa om sin släkt. Det är för hennes skull jag skriver kan man säga. Och för mina barn och barnbarn, så att de ska få veta. Det var min lillasyster, som började fråga om släkten och jag som sade att nä alla är döda. Inget av mammas syskon lever. Men så tänkte jag att jag måste ändå ta reda på det, så jag gjorde det och då visade det sig att två av mammas syskon fortfarande lever. I den tid som var då på 60-70-talet så var det fler än jag som tappade kontakten med släkten. Vi var omflyttade i industrialismens Sverige och när min mamma dog 1968 så försvann alla de kontakter, som hon hade upprätthållit.
Det är kvinnorna, som håller kontakten, som pratar om släktens förhållanden och som delger varandra vad som har hänt. Så nu har jag skrivit ned allt och fortsätter att göra det. Det kommer att bli en bok. Jag vet det för jag har skrivit tillräckligt långt för att veta det nu. Och jag känner att alla de döda, våra gamla släktingar är ganska nöjda över det arbete jag utför. Det räcker för mig. Det är en stor belöning redan nu.
En naken lady Macbeth
Lena Endre försvarar sin nakna roll i DN, apropå sexuella trakasserier. Hon förklarar varför hennes roll (inte Lena Endre som hon skriver) är naken på scenen i slutet av denna pjäs. Och hon förklarar nogsamt varför hon kom fram till att detta var helt okej för denna roll.
- Teatern kan inte vara en plats för politisk korrekthet, snöpt hängivelse och ängslan. Hängivelsen, som är baserad på våra högst personliga upplevelser och erfarenheter av livet och konstnärligt uttolkade av var och en, ser inte alltid ut som den politiska agendan för dagen. Hängivelsen är personlig. Vi har gjort val. Jag har gjort mina val. Noga genomtänkta.
Så säger Lena Endre i sitt svar i dag på Ingegärd Waaranperäs påstående att hon är ett offer för det manschauvinistiska "järngreppet" och för regissören Staffan Valdemar Holm. Lena Endre reder också ut detta:
- I den stunden ska Ladyn vara skör och ett offer för sin egen sexualitet och maktlystnad. Hon ska vara ensam som kvinna i en mansdominerad värld. Jag tyckte, efter moget övervägande, att ett sådant sammanbrott bäst gestaltades i nakenhet, blodig – hon har skurit sig själv som så många kvinnor med självförakt gör – och sjungandes Patti Smiths ”Hymn”.
Jag tycker att Lena Endre har tolkat detta helt rätt. Nakenhet är ett kroppsligt uttryck, det behöver inte vara ett förtryckt mode, som har med manligt kollektivt organisationsförtryck att göra som recensenten menar. Och Lena Endre beskriver också utförligt hur hela processen kring denna nakenhet har gått till. Hon ifrågasätter också statistiken kring allt detta sexuella förtryck.
-Jag har varit i branschen i 31 år nu. Jag har aldrig blivit sexuellt trakasserad och en enda gång under dessa år har jag hört talas om en person som blivit det. Jag känner inte igen mig i min egen bransch. Att man upplever sig sexuellt trakasserad räcker naturligtvis, men jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att varannan kvinnlig skådespelare i min närhet skulle varit utsatt och att det inte skulle kommit till min kännedom.
Det säger alltså Lena Endre i sitt brev till DN.
- Teatern kan inte vara en plats för politisk korrekthet, snöpt hängivelse och ängslan. Hängivelsen, som är baserad på våra högst personliga upplevelser och erfarenheter av livet och konstnärligt uttolkade av var och en, ser inte alltid ut som den politiska agendan för dagen. Hängivelsen är personlig. Vi har gjort val. Jag har gjort mina val. Noga genomtänkta.
Så säger Lena Endre i sitt svar i dag på Ingegärd Waaranperäs påstående att hon är ett offer för det manschauvinistiska "järngreppet" och för regissören Staffan Valdemar Holm. Lena Endre reder också ut detta:
- I den stunden ska Ladyn vara skör och ett offer för sin egen sexualitet och maktlystnad. Hon ska vara ensam som kvinna i en mansdominerad värld. Jag tyckte, efter moget övervägande, att ett sådant sammanbrott bäst gestaltades i nakenhet, blodig – hon har skurit sig själv som så många kvinnor med självförakt gör – och sjungandes Patti Smiths ”Hymn”.
Jag tycker att Lena Endre har tolkat detta helt rätt. Nakenhet är ett kroppsligt uttryck, det behöver inte vara ett förtryckt mode, som har med manligt kollektivt organisationsförtryck att göra som recensenten menar. Och Lena Endre beskriver också utförligt hur hela processen kring denna nakenhet har gått till. Hon ifrågasätter också statistiken kring allt detta sexuella förtryck.
-Jag har varit i branschen i 31 år nu. Jag har aldrig blivit sexuellt trakasserad och en enda gång under dessa år har jag hört talas om en person som blivit det. Jag känner inte igen mig i min egen bransch. Att man upplever sig sexuellt trakasserad räcker naturligtvis, men jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att varannan kvinnlig skådespelare i min närhet skulle varit utsatt och att det inte skulle kommit till min kännedom.
Det säger alltså Lena Endre i sitt brev till DN.
torsdag 18 februari 2010
Livet efter döden eller i olympiska spelen
Livet efter döden heter en av Deepak Chopras böcker, som jag läser ibland... det går inte att ta in all hans visdom på en gång, utan den behöver absorberas i små portioner. Han har samma syn på världen och livet före och efter döden, som också de shamanistiska religionerna hade. De som var utbredda över hela jorden innan vi gick över till tron på den ende Guden, som inte längre finns kvar här på jorden, utan som har dragit sig tillbaka till himlen.
Chopra beskriver att man kan befinna sig på medvetandets nivå upptaget av fysiska objekt. Då är människan indragen i det materiella och alla naturlagar gäller fullt ut. De krafter vi då besitter som människor, för att utforska och förändra världen är fysisk styrka, vilja, förnuft, känslor, sexualitet och auktoritet. Världen uppfattas som materiell och konkret och själen är personlig, men kan bara uppfattas i "korta glimtar". När medvetandet går in i en värld, där den blir upptagen av subtila objekt så går människan in i drömmar, fantasier och inspiration. Vi vet att allt är verkligt genom intuitionen. Vi ser skönhet och kärlek och kan ana en subtil närvaro inom och utanför oss, som inte har med våra fysiska fem sinnen att göra. Livet i denna dimension varar så länge man kan fantisera och drömma om den.
Där finns inte naturlagar, utan tiden är mjuk och formbar, osynliga strukturer kan hålla sig vid liv under lång tid: myter, arketyper, kulturella föreställningar. De krafter vi använder i denna värld är fantasi, minne, konstnärlig förmåga, andlig känslighet, helande krafter och som sagt intuition. Själen upplevs som den vägledande kraft, som för oss tillbaka till källan, säger Chopra. Och själen upplevs kontinuerligt. Det tredje stadiet är rent medvetande enligt Chopra. En värld där vi är medvetna och vet att vi är det. Vi kan betrakta oss själva utifrån. Där finns inga objekt vare sig materiella eller subtila. Det börjar med ett tyst sinne och ju längre denna inre tystnad varar ju mer rikt och fyllt av mening blir existensen.
Här gäller kvantfysikens lagar. Tid, rum och fysiska objekt finns som möjligheter. Ingenting är ännu skapat utan havande "med allt som är". Tidsflödet och rummets expansion är neutrala händelser för den som befinner sig där. Det är idrottsmannens eller -kvinnans flow. Vi ser utan att vara bundna, även om vi när som helst kan gå in i någon egenskap, som är mänsklig: kärlek, medlidande, styrka, sanning. Själen blir opersonlig. Utan egenskaper.
Egentligen talar således Chopra om livet efter döden, men han säger också att vi ska hålla i minnet att dessa tre nivåer inte är så alldeles "efter" utan att de tillsammans är en ständigt närvarande rymd för människor. Också i livet. Och de som har uppnått allt detta och kan förena de tre nivåerna i till exempel de olympiska spelen beundrar vi andra något oerhört. Och det är helt rätt. Dessa utövare visar oss vart vi andra hela tiden är på väg. Vad vi som mänsklighet kan uppnå. De olympiska spelen är ett sätt att se livets mening och dess oändliga djup.
Chopra beskriver att man kan befinna sig på medvetandets nivå upptaget av fysiska objekt. Då är människan indragen i det materiella och alla naturlagar gäller fullt ut. De krafter vi då besitter som människor, för att utforska och förändra världen är fysisk styrka, vilja, förnuft, känslor, sexualitet och auktoritet. Världen uppfattas som materiell och konkret och själen är personlig, men kan bara uppfattas i "korta glimtar". När medvetandet går in i en värld, där den blir upptagen av subtila objekt så går människan in i drömmar, fantasier och inspiration. Vi vet att allt är verkligt genom intuitionen. Vi ser skönhet och kärlek och kan ana en subtil närvaro inom och utanför oss, som inte har med våra fysiska fem sinnen att göra. Livet i denna dimension varar så länge man kan fantisera och drömma om den.
Där finns inte naturlagar, utan tiden är mjuk och formbar, osynliga strukturer kan hålla sig vid liv under lång tid: myter, arketyper, kulturella föreställningar. De krafter vi använder i denna värld är fantasi, minne, konstnärlig förmåga, andlig känslighet, helande krafter och som sagt intuition. Själen upplevs som den vägledande kraft, som för oss tillbaka till källan, säger Chopra. Och själen upplevs kontinuerligt. Det tredje stadiet är rent medvetande enligt Chopra. En värld där vi är medvetna och vet att vi är det. Vi kan betrakta oss själva utifrån. Där finns inga objekt vare sig materiella eller subtila. Det börjar med ett tyst sinne och ju längre denna inre tystnad varar ju mer rikt och fyllt av mening blir existensen.
Här gäller kvantfysikens lagar. Tid, rum och fysiska objekt finns som möjligheter. Ingenting är ännu skapat utan havande "med allt som är". Tidsflödet och rummets expansion är neutrala händelser för den som befinner sig där. Det är idrottsmannens eller -kvinnans flow. Vi ser utan att vara bundna, även om vi när som helst kan gå in i någon egenskap, som är mänsklig: kärlek, medlidande, styrka, sanning. Själen blir opersonlig. Utan egenskaper.
Egentligen talar således Chopra om livet efter döden, men han säger också att vi ska hålla i minnet att dessa tre nivåer inte är så alldeles "efter" utan att de tillsammans är en ständigt närvarande rymd för människor. Också i livet. Och de som har uppnått allt detta och kan förena de tre nivåerna i till exempel de olympiska spelen beundrar vi andra något oerhört. Och det är helt rätt. Dessa utövare visar oss vart vi andra hela tiden är på väg. Vad vi som mänsklighet kan uppnå. De olympiska spelen är ett sätt att se livets mening och dess oändliga djup.
Anja Pärsons otäcka krasch
Jag såg Anja Pärsons krasch... gud så otäckt... jag brukar alltid sitta och säga: håll dig på benen, ta dig ned nu... för jag vet hur ofta hon åker ur. Och så satt jag framför TV:n nu också. Hon satsar för fullt och det måste hon göra, särskilt i ett OS.
Det såg så otäckt ut när hon flög genom luften som en vingbruten fågel, som om hon plötsligt hade hamnat i en hoppbacke istället för att befinna sig i ett störtlopp. Otroligt att hon ändå fick ihop skidorna innan hon landade. Först spretade de åt alla håll.
Hon trycktes ihop först innan detta hopp och att hon inte slår sig mer i den fart som hon hade - åtminstone lika fort som jag kör bil på motorväg - att hon inte bryter armar och ben eller slås medvetslös. Det måstet tillskrivas henne långa erfarenhet.
Alltså om hon var min dotter skulle jag förbjuda henne att åka mer. Undrar om hennes mamma vågar titta? Jo hon stod bland publiken såg jag tillsammans med Anjas syster. Bättre att vara på plats kanske än hemma vid TV:n?
Anja Pärson måste ändå ha haft änglavakt där i backen. Kommer vi att få se henne tävla mer i OS?
Det såg så otäckt ut när hon flög genom luften som en vingbruten fågel, som om hon plötsligt hade hamnat i en hoppbacke istället för att befinna sig i ett störtlopp. Otroligt att hon ändå fick ihop skidorna innan hon landade. Först spretade de åt alla håll.
Hon trycktes ihop först innan detta hopp och att hon inte slår sig mer i den fart som hon hade - åtminstone lika fort som jag kör bil på motorväg - att hon inte bryter armar och ben eller slås medvetslös. Det måstet tillskrivas henne långa erfarenhet.
Alltså om hon var min dotter skulle jag förbjuda henne att åka mer. Undrar om hennes mamma vågar titta? Jo hon stod bland publiken såg jag tillsammans med Anjas syster. Bättre att vara på plats kanske än hemma vid TV:n?
Anja Pärson måste ändå ha haft änglavakt där i backen. Kommer vi att få se henne tävla mer i OS?
tisdag 16 februari 2010
I ormbärarens tid del 2
Min mormor var liten och rund. För så ser jag också ut. Jag är inte så liten, som hon måste ha varit, för min mamma nådde mig till axeln och mormor var säkert ännu kortare. Kring 1.55 kanske. Hon hade mycket mörkt hår, nästan svart och mörka bruna ögon. Mormor var blind på ett öga, som hon hade stuckit ut som barn, när hon klippte mattrasor. När hon var sex år. Morfar var ljus och blåögd och såg ut som en riktig svensk. De var stora kontraster, men de måste väl ha älskat varandra. Torplivet är en förlorad värld precis som herrgårdslivet. Båda var beroende av vartannat. Liksom också backstugesittarna och statarna, som ingick i livet kring markens gröda. Alla människor behövdes på sitt sätt och människorna var mer behövda förr i tiden. Det fanns något att göra för alla, också barnen och de gamla. Alla behövde hjälpa till med livets nödtorft.
Nästan alla människor i Sverige har någon relation till torp, backstugor och statarlängor. De flesta av oss kommer från sådana förhållanden. Eller också gjorde våra förfäder det. Själva systemet med att den äldste sonen ärver gården ligger inte så långt tillbaka. Bröderna till äldste sonen fick nöja sig med torp eller sämre. Vi är inte de stolta ättlingarna till fria bönder, som myten säger. Utan till torpare, backstugesittare och statare. Marken i Sverige är först i vår tid mer demokratisk fördelad. I vår familj äger både jag och mina syskon mark. Det gjorde vi inte på min mammas sida för drygt sextio år sedan. Hon var bland de första att skaffa sig mark i den släkten. Tomten på Ingarö i Stockholms skärgård på 5 000 kvadratmeter.
Men om någon hade försökt att förklara kvinnorörelsen för min mormor skulle hon inte ha begripit någonting. Hon var jämställd med sin man. De hade olika arbetsuppgifter. Det var allt. Hon födde barnen, för det kunde inte han göra. Hon tog hand om dem för det var hon bäst lämpad att göra. Han gjorde dagsverken åt herrgården för han var starkast. Han tog hand om djuren för det kunde han bättre. Barnen gjorde sitt så fort de kunde. Det handlade inte om barnarbete, utan om att sysselsätta sig, att göra något nyttigt. Att kunna bidraga till livet och familjen. Att inte sitta still bara och lata sig, utan ha något för händer.
Alla idéer om vad vi är nuförtiden har vi fått från borgarna och överklassen. Det var därför kvinnorna skulle bli hemmafruar på 50-talet, för fina fruar arbetade inte. Alla kvinnor skulle bli fina. Men fruarna blev rastlösa och otillfredställda, som min mamma, som var uppfostrad till att arbeta. Så hon gick ut och tjänade pengar, för att hon kunde och för att hon hade orken. Det är inte så att män förtrycker kvinnor. Om kvinnor är förtryckta är männen det också. Alla är ju människor, som lever i samma samhälle. Men för de som har makten är det enklare att skylla på det ena könet och göra män till skurkar. Tjatas det tillräckligt länge om det så blir det också sant. Och det blir personliga skurkar. Ingen behöver bry sig om, ifall strukturerna inte passar till något av könen. Allt är en maktfråga. Tänk om jag hade kunnat landa hos min mormor och morfar med all den kunskap, som jag har. Jag skulle ha kunnat förvandla deras fattigdom till rikedom bara genom min kunskap om framtiden. Genom att jag visste vad som skulle hända. Genom denna kunskapsmakt.
Att skapa något för framtiden är vad vi alla vill. Något bestående. Nästan alla människor kan skapa efterkommande barn. Mormor och morfar var rika där. Tio barn, som alla växte upp till vuxna duktiga människor. Men redan i nästa generation vet jag inte ens hur många vi är. Jag vet inte hur många kusiner jag har. Det borde vara åtminstone lika många, men jag vet inte. På min pappas sida är det självklart. Han hade en bror, som i sin tur hade två söner. Alltså finns där två kusiner. Men på min mammas sida känner jag till nio kusiner, men de kan vara fler. I varje fall är det ingen, som har skaffat tio barn. Då skulle jag ha hört talas om det. Tror jag.
Min morfar var alldeles säkert en patriark. Det var män på den tiden. De skulle vara det. Annars kunde de inte utföra sina manliga plikter, att sörja för familjen, att vara beredda att gå ut i krig. Min morfar levde igenom två världskrig. Men han deltog inte i dem. Han var fullt upptagen med att utföra dagsverken till herrgården och att uppfostra sina barn. Jag vet att det ibland var svårt eftersom min mamma har berättat att de stundom fick gå och lägga sig utan kvällsmat. Det gjorde honom säkert hård. Och hård var han. Det har åtminstone en son förmedlat. Genom att svära åt honom. Vi känner inte längre varandra och inte heller vår historia. Därför lever vi ofta i ett ytligt moras av känslor och föreställningar.
Men visst kan jag gå genom granskogen med mossa på stenarna och mörkret, som ligger tätt inpå, med trollen lurande. Följa den smala vägen genom detta naturliga och mörka tillhåll, där ingen hade flyttat på stenblocken utan vägen slingrade sig runt dem. Bara tillräckligt bred för en häst och en kärra. För att sedan komma ut i ljuset på andra sidan skogen med ängarna som öppnade sig och se det faluröda lilla huset, som ligger bakom de båda lönnarna, som står framför farstun. Bredvid finns de små låga uthusen, som bildar gård. Det går att följa min mamma på den smala vägen, den gången hon kom från examen i skolan och visste att det var sista gången hon hade besökt skolhuset. Och den gången hon kom hem från kyrkan nykonfirmerad i sin vita fina klänning, vita strumpor, skor och handskar. Allt var vitt för det var hennes vuxendop. Hennes övergångsrit till den andliga världen, där allt blev förklarat för henne och hon togs upp som vuxen andligt och religiöst sett.
Det är mycket lätt att se henne komma där gående på den smala vägen och sedan kommer hon fram till trädgården, där hennes far och syskon väntar och de äter tillsammans en enkel måltid. Innan hon den sommaren skulle gå i skolköket och sedan börja sitt vuxenliv på ASEA i Västerås den hösten år 1939.
Nästan alla människor i Sverige har någon relation till torp, backstugor och statarlängor. De flesta av oss kommer från sådana förhållanden. Eller också gjorde våra förfäder det. Själva systemet med att den äldste sonen ärver gården ligger inte så långt tillbaka. Bröderna till äldste sonen fick nöja sig med torp eller sämre. Vi är inte de stolta ättlingarna till fria bönder, som myten säger. Utan till torpare, backstugesittare och statare. Marken i Sverige är först i vår tid mer demokratisk fördelad. I vår familj äger både jag och mina syskon mark. Det gjorde vi inte på min mammas sida för drygt sextio år sedan. Hon var bland de första att skaffa sig mark i den släkten. Tomten på Ingarö i Stockholms skärgård på 5 000 kvadratmeter.
Men om någon hade försökt att förklara kvinnorörelsen för min mormor skulle hon inte ha begripit någonting. Hon var jämställd med sin man. De hade olika arbetsuppgifter. Det var allt. Hon födde barnen, för det kunde inte han göra. Hon tog hand om dem för det var hon bäst lämpad att göra. Han gjorde dagsverken åt herrgården för han var starkast. Han tog hand om djuren för det kunde han bättre. Barnen gjorde sitt så fort de kunde. Det handlade inte om barnarbete, utan om att sysselsätta sig, att göra något nyttigt. Att kunna bidraga till livet och familjen. Att inte sitta still bara och lata sig, utan ha något för händer.
Alla idéer om vad vi är nuförtiden har vi fått från borgarna och överklassen. Det var därför kvinnorna skulle bli hemmafruar på 50-talet, för fina fruar arbetade inte. Alla kvinnor skulle bli fina. Men fruarna blev rastlösa och otillfredställda, som min mamma, som var uppfostrad till att arbeta. Så hon gick ut och tjänade pengar, för att hon kunde och för att hon hade orken. Det är inte så att män förtrycker kvinnor. Om kvinnor är förtryckta är männen det också. Alla är ju människor, som lever i samma samhälle. Men för de som har makten är det enklare att skylla på det ena könet och göra män till skurkar. Tjatas det tillräckligt länge om det så blir det också sant. Och det blir personliga skurkar. Ingen behöver bry sig om, ifall strukturerna inte passar till något av könen. Allt är en maktfråga. Tänk om jag hade kunnat landa hos min mormor och morfar med all den kunskap, som jag har. Jag skulle ha kunnat förvandla deras fattigdom till rikedom bara genom min kunskap om framtiden. Genom att jag visste vad som skulle hända. Genom denna kunskapsmakt.
Att skapa något för framtiden är vad vi alla vill. Något bestående. Nästan alla människor kan skapa efterkommande barn. Mormor och morfar var rika där. Tio barn, som alla växte upp till vuxna duktiga människor. Men redan i nästa generation vet jag inte ens hur många vi är. Jag vet inte hur många kusiner jag har. Det borde vara åtminstone lika många, men jag vet inte. På min pappas sida är det självklart. Han hade en bror, som i sin tur hade två söner. Alltså finns där två kusiner. Men på min mammas sida känner jag till nio kusiner, men de kan vara fler. I varje fall är det ingen, som har skaffat tio barn. Då skulle jag ha hört talas om det. Tror jag.
Min morfar var alldeles säkert en patriark. Det var män på den tiden. De skulle vara det. Annars kunde de inte utföra sina manliga plikter, att sörja för familjen, att vara beredda att gå ut i krig. Min morfar levde igenom två världskrig. Men han deltog inte i dem. Han var fullt upptagen med att utföra dagsverken till herrgården och att uppfostra sina barn. Jag vet att det ibland var svårt eftersom min mamma har berättat att de stundom fick gå och lägga sig utan kvällsmat. Det gjorde honom säkert hård. Och hård var han. Det har åtminstone en son förmedlat. Genom att svära åt honom. Vi känner inte längre varandra och inte heller vår historia. Därför lever vi ofta i ett ytligt moras av känslor och föreställningar.
Men visst kan jag gå genom granskogen med mossa på stenarna och mörkret, som ligger tätt inpå, med trollen lurande. Följa den smala vägen genom detta naturliga och mörka tillhåll, där ingen hade flyttat på stenblocken utan vägen slingrade sig runt dem. Bara tillräckligt bred för en häst och en kärra. För att sedan komma ut i ljuset på andra sidan skogen med ängarna som öppnade sig och se det faluröda lilla huset, som ligger bakom de båda lönnarna, som står framför farstun. Bredvid finns de små låga uthusen, som bildar gård. Det går att följa min mamma på den smala vägen, den gången hon kom från examen i skolan och visste att det var sista gången hon hade besökt skolhuset. Och den gången hon kom hem från kyrkan nykonfirmerad i sin vita fina klänning, vita strumpor, skor och handskar. Allt var vitt för det var hennes vuxendop. Hennes övergångsrit till den andliga världen, där allt blev förklarat för henne och hon togs upp som vuxen andligt och religiöst sett.
Det är mycket lätt att se henne komma där gående på den smala vägen och sedan kommer hon fram till trädgården, där hennes far och syskon väntar och de äter tillsammans en enkel måltid. Innan hon den sommaren skulle gå i skolköket och sedan börja sitt vuxenliv på ASEA i Västerås den hösten år 1939.
måndag 15 februari 2010
Ur mitt nya manus I Ormbärarens tid
Vi växer genom alla våra olika kroppar, som vi bär under ett liv. Från spädbarnets lilla utsatta kropp, ohjälpligt i händerna på sina föräldrar, över den lilla barnkroppen, till tonåringens vilt växande lekamen och vidare till något, som är mera vuxet. Till utseendet. Kroppen byter ut alla celler i kroppen under sju års tid, så vi kan inte påstå att vi är färdiga ens som 20-åringar. Vi förändras ständigt. Det är livets gång, att låta det vara så. Och likadant är det med själen. Den borde omdanas åtminstone. Om det inte vore så att det går att fastna i utvecklingen. Något som kroppen också speglar, men ännu har vi inte riktigt kunnat se sambanden.
När jag var liten ansågs gamla människor med många rynkor vackra. Det syntes att de hade levt och de andra vördade den visdom och den levnadserfarenhet, som de hade och som de utstrålade. De gjorde naturligtvis detta därför att de andra såg detta hos dem. Medan nuförtiden ska alla vara helt släta i ansiktet upp till pensionsåldern. Helst. Och inte ett grått hårstrå ska skymma den ungdomliga ivern hos alla.
För min mormor hängde ingenting ihop med utseendet, utan vem man var och i hennes liv var det självklart att hon bestämde, att det var mannen och kvinnan som gemensamt beslutade om familjen. Det var lätt för mormor att föda alla de tio barnen för hennes kropp var lik min. I alla tre generationerna har vi haft kvinnokroppar med breda höfter och kurvor. Vi har haft lätt att föda barn. Ingen av oss har behövt kejsarsnitt för att våra höfter har närmat sig utseeendet på den manliga kroppen.
Det måste ha varit min morfar, som präglade min mamma mest. För mormor dog när mamma var tio år. Då ramlade mormor ihop på golvet och dog, när hon var uppe på natten, för att försöka få lite luft. Astmatisk som hon var. Hon dog en oktobernatt 1934, en fuktig natt eftersom de bodde alldeles vid Mälaren, bara hundra meter bort från sjön. Hon tappade fotogenlampan, som hon höll i handen och lågan sotade glaset. Det berättade min mamma för mig. Den lilla detaljen kom hon fortfarande ihåg. Men hon sade inget om hur mormor såg ut när hon var död. Som alla människor i chock, så skyddades hon av detaljen, med den lilla sotfläcken på fotogenlampans glas. Och antagligen var hon inte med när mormor hittades. Så hon slapp att se henne ligga där på golvet.
Själv hittade jag min mamma död av samma orsak som min mormor. Hon hade trillat ihop över soffbordet i vår moderna lägenhet i Björkhagen. Sprutor och medicin hjälpte inte heller då sommaren 1968. Morfar var våldsam till sinnet, hade häftigt humör. Det har syskonen berättat. Jag vet det. Men jag begrep aldrig hur, på vilket sätt då, när de sade det. Äldsta sonen kallade sin pappa för en “djävul”. Det har jag hört, men aldrig varför.
Morfar var född den 7 juli 1874, så han var alltså 60 år när hans fru föll i hop och dog. Mormor blev 56 år gammal. Min morfar var lika gammal som jag, nä jag är äldre nu när jag sitter och skriver det här. Några år äldre, snart fem år äldre än han var då den 12 oktober 1934. Han förlorade sin fru och min mamma förlorade sin mamma. Min moster Rosa var sex år äldre än min mamma och bodde antagligen inte hemma. När man var sexton år på den tiden så arbetade man. Så det var morfar, som fick ta hand om sin yngsta dotter under de åren, fram till att hon var konfirmerad och hade gått ut hushållsskolan. Sedan började hon jobba på hösten, när hon hade fyllt femton år på ASEA i Västerås. Morfar som hela sitt liv hade arbetat som fiskare och snickare tog hand om sin yngsta dotter. De andra nio barnen var redan vuxna. Nästan. Det var bara denna enda dotter, som var kvar hemma. Min vackra mamma. Hon var den vackraste av dem alla.
Jag vet hur det såg ut hemma hos dem, för jag har besökt mammas barndomshem. Den lilla röda stugan, där inget har förändrats på så många år. Där två öppna spisar värmde storstugan och sovrummet på var sin sida och gör så fortfarande. Och där köket var rätt stort och avlångt med en spis, som eldades med ved och likadant är det där ännu. Numera är det sommarstuga åt en av mina kusiner, men ingen har fått köpa huset från Lindö gård, som äger torpet och marken. Morfar och mormor ägde det aldrig.
Det är finare att ha varit arbetare och ha jobbat på fabrik, än som morfar ha varit torpare, fiskare och snickare. Men det har väl med organisation att göra. Arbetare på fabrik organiserade sig, men morfar behövde aldrig organisera sig. Han skötte sin familj och sig själv. Han gjorde dagsverken åt Lindö gård, som betalning, för sin rätt att inneha torpet. Och familjen var snäppet över statarna eller backstugesittarna, eftersom rätten att bruka torpet kunde gå i arv. Statare och backstugesittare låg sämre till.
Min morfar och hans äldste son fick bruka torpet, men som tusentals andra år 1943 slapp de att göra fler dagsverken, för då förbjöds detta. Som mest fanns det omkring hundratusen torp i Sverige. Och på många av dem levde en familj med många barn. Precis som i min mormor och morfars familj. Min morfar överlevde sin maka med tolv år. Också jag fick träffa honom, när han var döende i prostacancer eller om det var cancer i magen. Vet inte riktigt. Men det minns jag inte, att jag träffade honom, för jag var bara sex månader gammal. Han var hemma och var mycket sjuk, men ingen hade tagit honom till sjukhus. Min mamma gjorde det. Han dog där sedan den 19 juli 1946.
Min mamma hade tagit med mig då till min morfar och Kärrbo, för att visa sitt förstfödda barn för sin far. Hon var gift sedan ett drygt år och hade fått mig den 2 december 1945. Jag var ett efterkrigsbarn. Koncipierad någon gång på en fest, skulle jag tro, alldeles i slutskedet på kriget. Och sedan blev mamma och pappa tvungna att gifta sig. Som det hette på den tiden.
Pappa och mamma gifte sig den våren i maj 1945 i Kärrbo lilla vackra, vita kyrka och pappas kamrater i armén lät de nygifta passera under deras korta svärd. De bildade en gård med sina vapen, en skyddande häck för dem. Ingen från min pappas familj var där, för det var en skam, att han hade blivit tvungen att gifta sig med mamma.
Det hade säkert aldrig hänt om det inte hade varit krig och han hade legat inkallad. Mamma föll väl för hans uniform och hans stilighet. Han var korpral och hade alltså den lägsta befälsgraden. De träffades någonstans i Västerås, där de båda var den vintern och våren. Mamma jobbade på kontor på ASEA i Västerås. Det var min farmors fars stad, kan man säga. Farmors far var riksdagsman och häradshövding i Västerås och hettte Max Schenström.
Giftermålet var en mycket stor mesallians mellan torparflickan från Kärrbo och barnbarnet till häradshövdingen i Västerås. Min farmor hade frågat min pappa om han verkligen var säker på, att barnet var hans.
När jag var liten ansågs gamla människor med många rynkor vackra. Det syntes att de hade levt och de andra vördade den visdom och den levnadserfarenhet, som de hade och som de utstrålade. De gjorde naturligtvis detta därför att de andra såg detta hos dem. Medan nuförtiden ska alla vara helt släta i ansiktet upp till pensionsåldern. Helst. Och inte ett grått hårstrå ska skymma den ungdomliga ivern hos alla.
För min mormor hängde ingenting ihop med utseendet, utan vem man var och i hennes liv var det självklart att hon bestämde, att det var mannen och kvinnan som gemensamt beslutade om familjen. Det var lätt för mormor att föda alla de tio barnen för hennes kropp var lik min. I alla tre generationerna har vi haft kvinnokroppar med breda höfter och kurvor. Vi har haft lätt att föda barn. Ingen av oss har behövt kejsarsnitt för att våra höfter har närmat sig utseeendet på den manliga kroppen.
Det måste ha varit min morfar, som präglade min mamma mest. För mormor dog när mamma var tio år. Då ramlade mormor ihop på golvet och dog, när hon var uppe på natten, för att försöka få lite luft. Astmatisk som hon var. Hon dog en oktobernatt 1934, en fuktig natt eftersom de bodde alldeles vid Mälaren, bara hundra meter bort från sjön. Hon tappade fotogenlampan, som hon höll i handen och lågan sotade glaset. Det berättade min mamma för mig. Den lilla detaljen kom hon fortfarande ihåg. Men hon sade inget om hur mormor såg ut när hon var död. Som alla människor i chock, så skyddades hon av detaljen, med den lilla sotfläcken på fotogenlampans glas. Och antagligen var hon inte med när mormor hittades. Så hon slapp att se henne ligga där på golvet.
Själv hittade jag min mamma död av samma orsak som min mormor. Hon hade trillat ihop över soffbordet i vår moderna lägenhet i Björkhagen. Sprutor och medicin hjälpte inte heller då sommaren 1968. Morfar var våldsam till sinnet, hade häftigt humör. Det har syskonen berättat. Jag vet det. Men jag begrep aldrig hur, på vilket sätt då, när de sade det. Äldsta sonen kallade sin pappa för en “djävul”. Det har jag hört, men aldrig varför.
Morfar var född den 7 juli 1874, så han var alltså 60 år när hans fru föll i hop och dog. Mormor blev 56 år gammal. Min morfar var lika gammal som jag, nä jag är äldre nu när jag sitter och skriver det här. Några år äldre, snart fem år äldre än han var då den 12 oktober 1934. Han förlorade sin fru och min mamma förlorade sin mamma. Min moster Rosa var sex år äldre än min mamma och bodde antagligen inte hemma. När man var sexton år på den tiden så arbetade man. Så det var morfar, som fick ta hand om sin yngsta dotter under de åren, fram till att hon var konfirmerad och hade gått ut hushållsskolan. Sedan började hon jobba på hösten, när hon hade fyllt femton år på ASEA i Västerås. Morfar som hela sitt liv hade arbetat som fiskare och snickare tog hand om sin yngsta dotter. De andra nio barnen var redan vuxna. Nästan. Det var bara denna enda dotter, som var kvar hemma. Min vackra mamma. Hon var den vackraste av dem alla.
Jag vet hur det såg ut hemma hos dem, för jag har besökt mammas barndomshem. Den lilla röda stugan, där inget har förändrats på så många år. Där två öppna spisar värmde storstugan och sovrummet på var sin sida och gör så fortfarande. Och där köket var rätt stort och avlångt med en spis, som eldades med ved och likadant är det där ännu. Numera är det sommarstuga åt en av mina kusiner, men ingen har fått köpa huset från Lindö gård, som äger torpet och marken. Morfar och mormor ägde det aldrig.
Det är finare att ha varit arbetare och ha jobbat på fabrik, än som morfar ha varit torpare, fiskare och snickare. Men det har väl med organisation att göra. Arbetare på fabrik organiserade sig, men morfar behövde aldrig organisera sig. Han skötte sin familj och sig själv. Han gjorde dagsverken åt Lindö gård, som betalning, för sin rätt att inneha torpet. Och familjen var snäppet över statarna eller backstugesittarna, eftersom rätten att bruka torpet kunde gå i arv. Statare och backstugesittare låg sämre till.
Min morfar och hans äldste son fick bruka torpet, men som tusentals andra år 1943 slapp de att göra fler dagsverken, för då förbjöds detta. Som mest fanns det omkring hundratusen torp i Sverige. Och på många av dem levde en familj med många barn. Precis som i min mormor och morfars familj. Min morfar överlevde sin maka med tolv år. Också jag fick träffa honom, när han var döende i prostacancer eller om det var cancer i magen. Vet inte riktigt. Men det minns jag inte, att jag träffade honom, för jag var bara sex månader gammal. Han var hemma och var mycket sjuk, men ingen hade tagit honom till sjukhus. Min mamma gjorde det. Han dog där sedan den 19 juli 1946.
Min mamma hade tagit med mig då till min morfar och Kärrbo, för att visa sitt förstfödda barn för sin far. Hon var gift sedan ett drygt år och hade fått mig den 2 december 1945. Jag var ett efterkrigsbarn. Koncipierad någon gång på en fest, skulle jag tro, alldeles i slutskedet på kriget. Och sedan blev mamma och pappa tvungna att gifta sig. Som det hette på den tiden.
Pappa och mamma gifte sig den våren i maj 1945 i Kärrbo lilla vackra, vita kyrka och pappas kamrater i armén lät de nygifta passera under deras korta svärd. De bildade en gård med sina vapen, en skyddande häck för dem. Ingen från min pappas familj var där, för det var en skam, att han hade blivit tvungen att gifta sig med mamma.
Det hade säkert aldrig hänt om det inte hade varit krig och han hade legat inkallad. Mamma föll väl för hans uniform och hans stilighet. Han var korpral och hade alltså den lägsta befälsgraden. De träffades någonstans i Västerås, där de båda var den vintern och våren. Mamma jobbade på kontor på ASEA i Västerås. Det var min farmors fars stad, kan man säga. Farmors far var riksdagsman och häradshövding i Västerås och hettte Max Schenström.
Giftermålet var en mycket stor mesallians mellan torparflickan från Kärrbo och barnbarnet till häradshövdingen i Västerås. Min farmor hade frågat min pappa om han verkligen var säker på, att barnet var hans.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)