I Ormbärarens tid

Det var min farmor, som släktforskade och tog reda på att min mamma och hennes släkt urspungligen hade en mayaindian och en spanjorska i släkten. Så långt har jag kommit med detta i mitt skrivande om min släkt.

Min farmor tyckte att min mamma hade så många talanger, så hon undrade varifrån allt detta kunde komma. Hon sjöng vackert och var samtidigt mycket praktisk. Hon kunde snickra, ta hand om barn, bygga hus och sköta och organisera ett företag.

Farmor Augusta Marie Julie Rudberg hade aldrig behövt att utveckla alla sina talanger. För hon kom från en helt annan miljö än min mamma. Hon var dotter till riksdagsmannen och häradshövdingen i Västerås Max Schenström. Av henne krävdes det enbart sådana talanger, som överklassen hade. Hon kunde sy, brodera och underhålla ett sällskap.

Men hon hade också en skrivande förmåga, som både hennes son och jag har ärvt. I min nya bok I Ormbärarens tid har jag med en artikel hon skrev i Köpingsposten år 1950, där hon beskriver en färd till sin farfars hus ute på landet. Hon har skrivit artikeln med anledning av att det var 50 år sedan hennes farfar dog. Då var hon tolv år.

Hennes farfar var Oscar Schenström, borgmästare i Köping, och hans Matiro låg norr om Köpingsön. Hon beskriver livligt hur landskapet ter sig, hur hästarna Tor och Flora drar droskan de åker i till ägorna.

Hon målar upp med ord hur landskapet breder ut sig och allt som finns däri, som surprisen lekstugan och tjuren Bellman, som kastar vilda blickar på lekstugan, som "ville han hoppa över och lyfta den på sina horn".

Rågfält, blåklint, klöver- och timotejfält, åkervinda och insekter "som summa om den solfyllda sommarluften". Hennes farfar satt ofta i sin stora gungstol efter middagen och språkade med hennes mamma och pappa eller också läste de tidningar. Speldosan drogs upp för att svara för middagskonserten.

Hon nämner trotjänarinnorna Hanna och Fredrika (de har inga efternamn), men männen som utförde grovarbetet är frånvarande. De får bara finnas med utan namn när farfars oxar en gång hade gått ned sig i den sanka leråkern. Bräder måste läggas under dem för att de skulle kunna lyftas upp, skriver hon.

Men hon kan räkna upp alla blomster: penséer, tusenskönor, stjärnblomster, rosor, toffelblommor och kristikorsblommor. Och på hösten efter sommarlovet åker de hem igen med fickorna fulla av hampus, astrakaner och larsmässepäron.

Att våra släkter gick ihop då när jag kom till 1945 var ett tecken på att vi hade gått över till ett nytt skede. Min mamma var torparflicka och hennes föräldrar bodde på ett 60 kvm stort torp tillhörande Lindö gård i Kärrbo utanför Västerås. Det finns kvar än i dag i släkten. Brukanderätten har ärvts.

Min pappas släkt ägde gods och gårdar och min farmors mor hade dansat med kungen i Marstrand. Det var således Oscar II, som vistades där. Min farmors mor var norska. På den tiden var Sverige och Norge i union.

Att min mamma och pappa gifte sig på våren 1945 var som sagt ett tecken i tiden. Gränserna mellan de olika klasserna suddades ut mer och mer. Andra världskriget åstadkom detta.

PS. Här kan ni läsa ett stycke ur min kommande bok. DS.