I Ormbärarens tid

Eftersom många uppenbarligen är nyfikna på I Ormbärarens tid så får ni ett litet smakprov här, utdraget kommer ca 30 sidor in i manus:

" Historien om oss i vår släkt var inte den om mayapräster, som hade makt över resten av befolkningen, som valde ut de, som skulle offras till gudarna, för att de ville ha blod. Vi har aldrig varit maktmänniskor, inte några som ville gå över lik. Vår släkt bestod av de enkla människorna, som hade anpassat oss i vårt nya hemland, som vi kom till för flera hundra år sedan och vi visste att vi hade det bättre än de mayaindianer, som var kvar där borta i Centralamerika.
Länge hade jag hört det där att vi nog härstammade från Spanien och att det i sin tur var indianer inblandade. Det hade varit släktens skröna om sig själv. Men nu hade det blivit sant. Gener ljög aldrig. Inte sjukdomar heller. Jag var samma person, men pusselbitarna ramlade mer på plats och jag förstod varför jag kände mig utanför, som liten, på ett annat sätt än förut. Och att jag hade del i andra sammanhang, som hängde ihop med andra länder och andra världsdelar. Såsom det var för så många människor. Att vi träffade släktingar, som varken jag eller min lillasyster kände och att vi ändå kunde känna igen dem. Att vi såg våra drag hos dem själva, det där undanflyende, lite blyga likaväl som det hjärtliga och välkomnande. Det goda, det glada och det varma sällskapliga. Sådana var vi.
Allt som vi upplevde de där korta timmarna gjorde mig lugnare. Det fanns mer att stå på än tidigare. Något att bottna i, som fanns kvar, därför att vi skulle aldrig vara utan släkt. De fanns där även om vi aldrig skulle se dem mer, aldrig träffa dem mer, så skulle vi minnas. De var våra släktingar och det var något helt annat än andra människor, som var våra vänner eller arbetskamrater. De var vår släkt och har liknande gener som vi. Liknande minnen. Aldrig tidigare hade jag riktigt förstått vad det betydde, men nu gjorde jag det på ett nytt sätt. Insåg det mer i grunden. Det var människor vi var lika, som vi kunde känna gemenskap med direkt. Fast vi aldrig har sett de flesta av tidigare. Jo, för mer än fyrtio år sedan hade jag sett en del av dem, väldigt få av dem. Mammas syskon var på begravningen och Everts fru kom ihåg min lillasyster, att hon var där bara ett år gammal på begravningskaffet efteråt hos vår moster. Jag mindes henne inte. Jag kom inte ens ihåg att min lillasyster var där. Bara att jag satt på gräsmattan utanför i min svarta klänning, för jag ville bara vara i fred med min sorg. Mindes inte mycket alls annars från det tillfället. För svårt och sorgligt att komma ihåg. Men nu kändes det som att vi hade fått tillbaka den släkt och de banden en smula genom att besöka våra kusiner och träffa vår kvarlevande moster och morbror. Även om det bara var en dag, några timmar av våra liv.

Jag drömde i natt att jag åkte tåg med en bunt mattor och var i ett land, där solen sken och det fanns starka färger och många sorters människor. När jag klev av tåget såg jag att stationen var Västerås Central. Denna stad, som både min mammas och pappas släkter kom ifrån och där min pappas morfar var Max Schenström, häradshövding och politiker på 18- och 1900-tal. Han som var med och bestämde att järnvägen måste byggas ut och gå från Stockholm till Västerås. Hans porträtt finns fortfarande i stadshuset. Som oljemålning. Vi har varit där och sett det en gång. På mammas sida fanns det inte en enda känd människa, inga maktmänniskor utan bara det enkla folket. De som bar upp landet utan så mycket väsen. Men i min dröm var Västerås Central förvandlat till en järnvägsstation i ett annat land. Med starka färger och ett starkt solsken. Mina släkter gick ihop och förenades på denna central.

Min anfader, som hade företagit resan över Atlanten, kunde inte ha varit mycket annat än en slav till det yttre, men han skulle ändå ha sett detta som sitt livs äventyr. Mycket större och bättre än att stanna kvar i ett land, där spanjorerna härskade helt och fullt och där han säkerligen aldrig kunde ha utvecklats till något mer som människa, utan där han alltid skulle ha befunnit sig längst ned i samhällets sociala skala. I myterna bland indianfolken fanns den om att deras befjädrade ormgud Quetzlcóatl skulle återvända till deras land. Guden var i en människas gestalt ljushyad och skäggig och hade försvunnit över havet i öster. Spanjoren Cortéz utnyttjade denna myt och uppträdde som den förlorade guden i sin erövring av Centralamerika på 1520-talet. Då intog han Tenochtitlan där Moctezuma härskade. Aztekhövdingen Moctezuma hade till dess haft kontakt med gudarna och varit lik dem själv, men när spanjorerna intog hans rike hade andra gudar kommit. Den tidigare hövdingen stenades till döds av sin egen befolkning, för han var nu en fallen gud och spanjorerna kunde ta över hans land. Hans palats och tempelbyggnader togs över av Cortés. De ligger numera under Mexiko City, för de erövrande spanjorerna byggde sina hus ovanpå de gamla tempelplatserna. La Malinche eller Dona Marina kallades en indianska, som hjälpte Cortéz vid erövringen. Hon var själv aztek och kunde både mayaspråk och nahuatl, som var ett aztekspråk. Hon var både informatör, rådgivare, tolk och älskarinna och lärde sig snabbt spanska.
En annan stor och mystisk mayastad är Teotihuacán i nuvarande Mexiko. Den grundades under den klassiska mayaperioden omkring 600 f Kr. Staden ligger 45 kilometer nordost om Mexiko City. Namnet betyder ungefär platsen där människor blir gudar. I själva staden bodde präster och andliga krigare av båda könen. Men runtomkring i byarna bodde många människor utanför det heliga området. Som mest fanns här ett par hundratusen människor. Ungefär den folkmängd, som också Tenochtitlan hade. I dalen, där staden Teotihuacán låg, finns naturligt ett antal grottor och de första människorna, som kom dit byggde ett system av tunnlar för att länka dem samman. En av grottorna, som kallas för universums hjärta tillägnades moder Jord. Den finns under den pyramid, som kallas Solpyramiden och grottan har formen av en fyrklöver. De andliga krigare, som fanns i staden kunde följa De dödas aveny, som går rakt igenom det heliga området, för att finna befrielse, frihet från fruktan för döden.
Resan börjar i Quetzalcóatlpalatset, den befjädrade ormens palats. Vandringen längs De dödas aveny och fram till Månpyramiden kunde ses som en initiering till ett nytt liv. Genom att släppa all förväntan och helt enkelt dö bort från den människa man tidigare var, så föddes män och kvinnor på nytt. Från Månpyramiden kunde man gå vidare till Fjärilspalatset, som symboliserade det himmelrike på jorden, som kunde uppnås. Bortom Fjärilspalatset låg Jaguarernas palats, där det sägs att gudarnas energi finns kvar. Den sista etappen på denna inre utveckling finns i Solpyramiden, där var och en kunde finna sitt personliga syfte, skilt från den allmänna mänskliga erfarenheten. Solpyramiden är den tredje största pyramiden i världen med 70 meters höjd och 222 meters bassida. Omkring tre miljoner ton sten, grus och tegel har skapat den. Att andligt uppleva Teotihuacán, var ett sätt att se denna stad, som var som störst och mest betydelsefull för länge sedan, ungefär samtidigt med Rom under romarriket. Båda städerna var lika storslagna och lika grymma, med blodbad för fiender och slavar. För mänskligheten hade inte insett mer än så då. Denna stad Teotihuacán, där människor kunde bli som gudar i Mexiko gick under till följd av inre sociala slitningar och antagligen därför att insikten om vad som kunde hända där inte längre kunde upprätthållas. Något annat och nyare tog över och precis, som att Moctezuma stenades av sin egen befolkning, så dödades prästerna och de andliga krigarna. De förstod inte hur de kunde förena vanliga människors syn med dessa de upphöjdas insikter. Klyftor mellan människors olika synsätt har alltid orsakat död och förintelse.
Min anfader begrep säkert inte mycket av allt detta, utom att han inte tillhörde denna elit. Varken den gamla eller den nya. Han levde alldeles säkert i föreställningen om att människorna var av högre eller lägre stående arter. Att vissa var förmer än andra och inte han hade den makten. Men att han kunde vara glad, som såg exotiskt bra ut och var ung och därför togs med över havet till ett annat liv. Det var alldeles säkert ett stort äventyr honom. En resa med ett av dessa segelskepp, som var ofattbart stora för en ung indian. Dessa spanska skepp, som kallades “flytande berg” av indianerna, för de hade aldrig sett något så stort på havet." copyright Ann Helena Rudberg