onsdag 13 oktober 2010

Det besjälade livet till Marcus Jannes Minne

För att inte vi andra ska förtvivla så vill jag berätta för er en smula om hur man förenar själen och kroppen. I vår ytliga tid, då vi tror att det är berömmelse eller ökändhet, som är målet. Att uppmärksammas till varje pris, så behöver vi begripa lite djupare.

En själslig väg är som en labyrint eller en gång full av blindgångar och med ett monster vid slutet. Där liknar detta alla dataspel, som finns. Men vi tror alltid att vi ska möta detta ute i världen, inte att det finns inuti oss också.

Det kan liknas vid en odyssé, där målet är klart utstakat som Ithaka, men resan mycket längre än någon kunde tro. Vi kan tänka på Demeter, som måste leta överallt efter sin försvunna dotter Kore och till slut ge sig ned i underjorden, innan jorden kunde grönska på nytt.

Tänk på Tristan och Isolde och hans märkliga väg då han måste ge sig ut på havet utan åror eller andra hjälpmedel än sin harpa. Hans musik skapar en väg.

Strukturer, platser och personer är viktiga på själens väg, denna invigning i livets mångsidighet. Det är en osäker väg. Poeten John Keats säger:

Men detta är människans liv: kriget, dåden
besvikelsen, ångesten,
fantasins strider långt borta och nära
allt är mänskligt och bär i sig detta goda
att de är vår luft, vår andliga föda
som får oss att uppleva tillvaron

Det är detta allt handlar om att uppleva livet i alla dess besvärligheter. Vi övervinner aldrig livets kamp och ångest, men vi kan gå vidare ifrån detta. Under tiden som vi kämpar så vet att många har gått före. Vägen är känd och vi får hjälp. Vi är alla del av denna mänsklighetens stora universella väg.

Allt hör till både stora ideal och stor okunnighet. Allt kan sammansmälta till att du blir den individ som ska finnas i världen. Det har aldrig funnits någon sådan som du och kommer aldrig att göra det. Så lev ge inte avkall på livets gåva.

Bli sedd och genomskådad, bli så genomskinlig du kan bli genom att acceptera dig själv. Dölj ingenting. Denna utvecklings väg är också den ödmjukes väg, den som inte gör anspråk på total självkännedom och inte heller fulländning. Det finns alltid mer att upptäcka. Livet är rikt i sig och blir rikare ju mer vi fördjupar oss i det och lever!

4 kommentarer:

  1. Stort tack Ann Helena Rudberg för dessa vackra ord på vägen.

    SvaraRadera
  2. Anonym 12:23: Tack. De var till glädje för mig själv också. Men hur det nu var med Marcus liv vet vi inte. Kanske var hans livsväg så kort, för att lära oss andra något. Ingen vet i grunden något.

    SvaraRadera
  3. Det är bara i vår tid som man kan göra en sån grej. Filma sitt eget självmord och bli kändis på kuppen. Han skulle nog tagit livet av sig i alla fall. Men då hade vi - publiken - inte vetat om det. Sorgligt att inte vilja leva i så unga år. Är det samhällets fel eller invidvidens?

    SvaraRadera
  4. Helena: Både och som jag ser det. Han hade inte fått tillräckligt som liten av samhället eller från andra individer för att begripa att han kunde leva, att meningen är att leva. Det fick åtminstone jag som 40-talist. För alla såg på mig med tindrande ögon. Jag som föddes 1945 när världen nästan hade gått under. Vi som föddes då var hoppet om framtiden.

    SvaraRadera