Den döde soldaten har landat. Det påminner mig om vad som hände 2004 på annandagen i Khao Lak i Thailand. Där dog en av mina barndomskompisar, hennes sambo, hennes dotters sambo och deras lilla barnbarn.
De kom hem i kistor till Arlanda. En sorg om var så obeskrivlig och fortfarande är det. Samma outhärdliga sorg förstår jag att särskilt Kenneth Wallins föräldrar känner i dag.
Det går inte att jämföra dödar. Alla är lika hemska när de kommer oväntat. Den enda som undkom vågorna där i Khao Lak var mamman till barnet som dog. De åkte ett sällskap på fem och en kom hem.
Kenneth Wallin valde att åka själv och han visste vilka risker det fanns. Den här familjen jag berättar om åkte på semester och hade inga som helst föreställningar om vad havet kunde göra.
De hade precis vaknat och var i Thailand för första gången sin första dag. De var nere på stranden. Ska vi inte kunna åka på semester utan att frukta att dö på den?
Vi vet aldrig när vi står på tur. Aldrig när döden kommer att nå fram till oss. Vi kan tro det, att vi har kontroll, men så är det inte.
Så lev som om detta var din sista dag och som om du ska leva i tusen år till.
Träffade en hel familj som dog i tsunamin: mamman, pappan och lilla dottern Engla, två år. Så sorgligt. Men tycker ändå att det var bra att dom dog tillsammans så ingen blev ensam kvar.
SvaraRaderaUndrar hur många som kommer att dö innan vi drar tillbaka trupperna? Tänk, dig själv, svenskar som dör. Det är vi inte vana vid.
Helena: Ja i det här fallet så finns det förstås anhöriga kvar och mamman, som överlevde ensam. Hennes föräldrar, sambo och barn dog. Men hon har börjat om igen och har en ny familj. Ibland förstår man inte varifrån människor får sin styrka.
SvaraRadera