Min morbror Evert Karlsson är död

Jag fick veta det alldeles nyss. Han blev 96 år gammal. Senast jag såg honom var den 4 september då vi var och hälsade på honom hemma i Västerås. Han var lite förkyld då och fick senare lunginflammation.

Men han klarade det också och skulle få åka hem som i söndags. Han var påklädd och allt, men då segnade han ned. Och allt var slut.

Evert föddes 1914 samma år som första världskriget startade. Han växte upp först på Skotterön i Mälaren i ett rum och kök tillsammans med sju syskon innan den fattiga torparfamiljen fick ett riktigt stort hus på 60 kvm och med två rum och kök, på land där de sammanlagt tio barnen sedan växte upp.

Torpet lyder under familjen Ral än i denna dag och själva bebor de Lindö Gård i Kärrbo. Min mammas och alla de andra syskonens hem har gått i arv till Inger Karlsson, som är där på somrarna. Det ser exakt ut som på mormor och morfars tid. Inget indraget vatten, ingen el och två stora spisar som står för värmen.

Av någon anledning blev jag väldigt deppad i början på veckan och ännu mer i går. Och jag började fundera över vem som nu skulle dö eller vad som skulle hända. På sätt och vis fick jag svaret i dag då. Man kan känna på sig vad som händer utan att veta exakt.

Min morbror som jag hann lära känna innan han försvann träffade jag och min syster Tina för första gången åter för några år sedan då vi åkte till Västerås för att knyta ihop kontakten med den delen av släkten, som vi knappt hade sett sedan vår mamma dog 1968.

Jag glömmer aldrig hur han satt och berättade för oss hur mamma kunde alla sånger och att hon hade sjungit på hans 50-årskalas (själv var jag inte där utan i Frankrike).

Morbror Evert satt och berättade om ångbåten, som morfar hade skaffat för att klara fisket redan på 20-talet. En ångbåt. Det lät modernt. Morfar måste ha varit intresserad av maskiner. Jag hade hela tiden föreställt mig att de rodde omkring och drog upp fisk, ett slitsamt jobb. Han verkade framsynt min morfar.

Mormor Alma styrde med barnen. Morfar Gustav fick inte slå dem, inte härja med dem. Nä, det sade hon ifrån. Det var hon, som hade uppsikt över dem och gav dem uppgifter, sade åt dem vad de skulle göra. Och Evert var en av favoritsönerna. Åtminstone kände han det så. Det sade han. Vi fick se kort på henne. Vår mormor Alma och hon såg ut som en mayaindian med rätt fyrkantigt ansikte och mörka ögon, mörkt uppsatt hår. Dessa indianer, som blev förföljda och förtryckta av spanjorerna, men i vår släkt hade deras gener fortfarande ett tydligt genomslag. Och så en spanjorska. Det syntes på alla oss, som var mörka och med bruna ögon. Ett kusinbarn såg ut mer som en mexikan och hans fru trodde att han var någonstans därifrån när de träffades.

Morbror Evert hade jobbat vid järnvägen i trettiofem av sina levnadsår. Och han började inte jobba förrän i 20-årsåldern. Det berättade han, för han blev vuxen när det var depression. Det fanns inga jobb då på 30-talet. Inga anställningar, men arbetat har han gjort hela livet igenom ändå.

Och nu är han död. Hälsa alla nio syskonen i himlen morbror Evert. Och särskilt min mamma. Ge henne en stor kram från oss barn!