"Unni Drougge är en cougar. Feminist givetvis, eftersom det gagnar henne att vara det. Men jämställdhetsförespråkare, knappast. Vi måste orka se att det oftast är så det ser ut. Nu tycker ju jag att Drougge har rätt att göra precis vad hon vill med sitt liv – jag minns själv när jag mötte henne i min ungdom, hon etablerad chef och uppdragsgivare, jag nyetablerad i min branch och i beroendeställning. Redan då var hon tydlig med vad hon ville, flirtade och bjöd med mig på en sen tillställning på Café Opera. Inget fel med det, tänker jag. Varför skulle det vara det?"
Det här har jag tagit från en blogg som jag läser. Vem är det som skriver den? Jag vet inte vet ni?
"Både Unni Drougge, Mara Lee och Maja Lundgren återspeglar ju en kvinnosyn som är hämtad direkt från vad man nu vill kalla det, flärdlitteratur, chiklitteratur eller Harlequinroman. För mig är det skrämmande att det är dessa ideal som nu speglar samtidens sätt att leva. "
Annika Marusarz
Detta hittade jag på en annan blogg. Det är alltså en kommentar skriven av Annika Marusarz, som är frilansskribent.
"Som sagt, jag vet inte om Unni blev misshandlad en gång eller dagligen i sju års tid, men jag finner det ganska bisarrt att en ständigt slagen kvinna skulle låta sig framställas som ”världens lyckligaste kvinna”. Och jag är så erbarmligt trött på den ensidiga bilden av oss kvinnor som ständigt goda, ständiga utsatta, ständigt förtryckta och ständiga offer. Som jag ser det är detta den största otjänst man kan göra sig själv som kvinna. Att spä på myten om den goda modern, den väna kvinnan som aldrig begår brott eller ljuger är kontraproduktivt för jämställdheten. Om vi någon gång ska uppnå verklig jämställdhet där ingen diskrimineras på grund av sitt kön (varken på arbetsplatserna eller i hemmen) så måste kvinnor ta ansvar för sina egna misslyckanden och tillkortakommanden."
Och det här på en tredje blogg. Den vet jag vem det är. För den blogginnehavaren är inte hemlig. Vet ni?
måndag 15 mars 2010
Min uppsats från KTH år 2002
År 2002 fick jag "en mycket stor chans" enligt kulturarbetsförmedlingen. Jag fick vara med i kursen Arts Management på KTH. Det skulle ingå i ett startande av företag.
Detta var i sin tur del av att KTH behövde öppna sig också utåt, precis som andra högskolor. Det var bara en hake. Den som höll i kursen var kommunist.
På den tiden var det fortfarande "fint" att vara det, särskilt i kulturkretsar. Men min uppsats, som är på elva sidor och annars uppfyller alla formkrav blev inte godkänd. Så klart.
För mina tankar handlar om något annat än kommunistiska slagord. Jag överklagade underkännandet till de instanser som gick, men fick till slut höra att en lärare var ensam i att sätta betyg. Och var det underkänt så var det.
Detta tog alltså en hel termin att utföra, med närvaroplikt på lektionerna. Tiden var inte helt bortkastad för min del, för jag fick ju ändå tillfälle att utveckla vad jag tyckte om saker och ting. Här är inledningen på min uppsats:
Omtanke, medmänsklighet och kärlek som grund i kulturföretagande
Ordet kultur är i grunden ett positivt ord. På senare tid har ordet kultur använts på många olika sätt när vi i Sverige har talat om olika kulturer eller kulturella motsättningar i samband med att den kurdiska kvinnan Fadime Sahindal dödades av sin far. Kultur och kulturella uttryck kan användas för eller emot människor. Det är inte givet att det är något positivt. Vi lever kulturellt fortfarande i en värld där vi ser den mekanistiska orsaksvärlden, som förklaring till vår värld och hur människor uppför sig. Den värld som skapades i vetenskapsmäns huvuden under 1700-talet. Vi har fortfarande inte införlivat de förklaringsmodeller till världen och universum som Einstein eller Bohr förde fram på 1900-talet. Och vi tycker att sådana mjuka ord som omtanke, medmänsklighet och kärlek oftast inte har med företagande att göra. Företagande är enligt tradition något manligt, ett slags krigarkultur, där det gäller att erövra en marknad. Men precis som en dator är värdelös utan mjukvara är mänskligheten inte betjänt av en företagarkultur där bara teknologi, infrastruktur och kalla fakta bestämmer hur företagande ska utövas. Omtanke, medmänslighet och kärlek är i sig en naturlig komponent, särskilt i kulturföretagande.
Kulturbegreppet i positiv och negativ mening
Grunden för kultur i positiv mening är omtanke, medmänsklighet och kärlek. Kärlek då definierad som en grundläggande broderskärlek, vilken innebär en känsla av ansvar, omsorg och respekt för alla människor därför att vi är lika. Älska din nästa såsom dig själv. Det är en gyllene regel, som vi alla gärna vill omfatta. Det svåra är orden ”såsom dig själv”. Vi föds inte med denna kärlek till oss själva. Vi måste få den utifrån under våra första år. För utan förmåga till självkärlek finns ingen möjlighet att älska någon annan. Denna självkärlek är inte lika med egoism utan handlar om att respektera,vårda och ta hand om sig själv för att kunna utsträcka denna kärlek till andra. Filosofen Erich Fromm är en av de tänkare som har definierat ordet kärlek så. En vuxen som inte har denna självkärlek kan inte ta hand varken om sig själv eller t ex barn på ett adekvat sätt.
Kultur i negativ mening kan sägas vara t ex de riter med människooffer som de forna indianfolken i Mellanamerika utförde eller de människooffer som bronsåldersfolk i vår del av världen ansåg vara nödvändiga för samhällets fortlevnad. Kultur i den meningen bygger inte på kärlek utan på föreställningen om att människor måste underkasta sig makter, som måste blidkas. Den bygger på föreställningar om uppe och nere, om människors olika värde, om makter som kan vara onda eller goda. Den bygger på rädsla. Människan i sig hade i människors föreställningar ingen eller begränsad makt och måste genom offer visa att hon underkastade sig gudarnas lagar.
Vi lever enligt min mening fortfarande i en värld, där våra föreställningar huvudsakligen omfattar 1700-talsvärderingar. Vi lever efter vad Newton, Kopernikus och andra har lärt oss om vår värld. Vi har ännu inte införlivat med oss själva Einsteins eller Bohrs upptäckter om universum. Och det är så självklart för oss att vi inte ens ser det. Det går inte att upptäcka det paradigm som de flesta naturligt tycker är världen, inte utan att ta ett kliv över i en annan värld, att lämna 1700-talet och bege sig in i 2000-talet. På samma sätt var det för 1500-talsmänniskorna som inte hade införlivat med sig själva att jorden var rund eller att det fanns andra världsdelar än Europa, Afrika eller Indien. En jord som inte är centrum i universum utan en planet runt en sol, som det finns miljarder av, ger en helt annan uppfattning av människans värld. Vi påverkades också starkt under 1900-talet av de första bilderna av jorden sedd utifrån rymden.
Albert Einstein har sagt:
En människa är en del av den helhet vi kallar universum, en del som är begränsad i tid och rum. Hon upplever sig själv, sina tankar och känslor som någonting som är avskilt från resten – ett slags optisk illusion av hennes medvetande. Den illusionen är ett fängelse för oss, som begränsar oss till personliga önskningar och till tillgivenhet bara till några få människor som finns allra närmast oss. Vår uppgift måste vara att befria oss från detta fängelse genom att vidga vår krets av medkänsla att omfatta alla levande varelser och hela naturen.
Detta var i sin tur del av att KTH behövde öppna sig också utåt, precis som andra högskolor. Det var bara en hake. Den som höll i kursen var kommunist.
På den tiden var det fortfarande "fint" att vara det, särskilt i kulturkretsar. Men min uppsats, som är på elva sidor och annars uppfyller alla formkrav blev inte godkänd. Så klart.
För mina tankar handlar om något annat än kommunistiska slagord. Jag överklagade underkännandet till de instanser som gick, men fick till slut höra att en lärare var ensam i att sätta betyg. Och var det underkänt så var det.
Detta tog alltså en hel termin att utföra, med närvaroplikt på lektionerna. Tiden var inte helt bortkastad för min del, för jag fick ju ändå tillfälle att utveckla vad jag tyckte om saker och ting. Här är inledningen på min uppsats:
Omtanke, medmänsklighet och kärlek som grund i kulturföretagande
Ordet kultur är i grunden ett positivt ord. På senare tid har ordet kultur använts på många olika sätt när vi i Sverige har talat om olika kulturer eller kulturella motsättningar i samband med att den kurdiska kvinnan Fadime Sahindal dödades av sin far. Kultur och kulturella uttryck kan användas för eller emot människor. Det är inte givet att det är något positivt. Vi lever kulturellt fortfarande i en värld där vi ser den mekanistiska orsaksvärlden, som förklaring till vår värld och hur människor uppför sig. Den värld som skapades i vetenskapsmäns huvuden under 1700-talet. Vi har fortfarande inte införlivat de förklaringsmodeller till världen och universum som Einstein eller Bohr förde fram på 1900-talet. Och vi tycker att sådana mjuka ord som omtanke, medmänsklighet och kärlek oftast inte har med företagande att göra. Företagande är enligt tradition något manligt, ett slags krigarkultur, där det gäller att erövra en marknad. Men precis som en dator är värdelös utan mjukvara är mänskligheten inte betjänt av en företagarkultur där bara teknologi, infrastruktur och kalla fakta bestämmer hur företagande ska utövas. Omtanke, medmänslighet och kärlek är i sig en naturlig komponent, särskilt i kulturföretagande.
Kulturbegreppet i positiv och negativ mening
Grunden för kultur i positiv mening är omtanke, medmänsklighet och kärlek. Kärlek då definierad som en grundläggande broderskärlek, vilken innebär en känsla av ansvar, omsorg och respekt för alla människor därför att vi är lika. Älska din nästa såsom dig själv. Det är en gyllene regel, som vi alla gärna vill omfatta. Det svåra är orden ”såsom dig själv”. Vi föds inte med denna kärlek till oss själva. Vi måste få den utifrån under våra första år. För utan förmåga till självkärlek finns ingen möjlighet att älska någon annan. Denna självkärlek är inte lika med egoism utan handlar om att respektera,vårda och ta hand om sig själv för att kunna utsträcka denna kärlek till andra. Filosofen Erich Fromm är en av de tänkare som har definierat ordet kärlek så. En vuxen som inte har denna självkärlek kan inte ta hand varken om sig själv eller t ex barn på ett adekvat sätt.
Kultur i negativ mening kan sägas vara t ex de riter med människooffer som de forna indianfolken i Mellanamerika utförde eller de människooffer som bronsåldersfolk i vår del av världen ansåg vara nödvändiga för samhällets fortlevnad. Kultur i den meningen bygger inte på kärlek utan på föreställningen om att människor måste underkasta sig makter, som måste blidkas. Den bygger på föreställningar om uppe och nere, om människors olika värde, om makter som kan vara onda eller goda. Den bygger på rädsla. Människan i sig hade i människors föreställningar ingen eller begränsad makt och måste genom offer visa att hon underkastade sig gudarnas lagar.
Vi lever enligt min mening fortfarande i en värld, där våra föreställningar huvudsakligen omfattar 1700-talsvärderingar. Vi lever efter vad Newton, Kopernikus och andra har lärt oss om vår värld. Vi har ännu inte införlivat med oss själva Einsteins eller Bohrs upptäckter om universum. Och det är så självklart för oss att vi inte ens ser det. Det går inte att upptäcka det paradigm som de flesta naturligt tycker är världen, inte utan att ta ett kliv över i en annan värld, att lämna 1700-talet och bege sig in i 2000-talet. På samma sätt var det för 1500-talsmänniskorna som inte hade införlivat med sig själva att jorden var rund eller att det fanns andra världsdelar än Europa, Afrika eller Indien. En jord som inte är centrum i universum utan en planet runt en sol, som det finns miljarder av, ger en helt annan uppfattning av människans värld. Vi påverkades också starkt under 1900-talet av de första bilderna av jorden sedd utifrån rymden.
Albert Einstein har sagt:
En människa är en del av den helhet vi kallar universum, en del som är begränsad i tid och rum. Hon upplever sig själv, sina tankar och känslor som någonting som är avskilt från resten – ett slags optisk illusion av hennes medvetande. Den illusionen är ett fängelse för oss, som begränsar oss till personliga önskningar och till tillgivenhet bara till några få människor som finns allra närmast oss. Vår uppgift måste vara att befria oss från detta fängelse genom att vidga vår krets av medkänsla att omfatta alla levande varelser och hela naturen.
Jonas Gardells bil blev osams med biltvätten
Det skriver Vi Bilägare. När hans "vaktmästare" skulle tvätta bilen i Nacka, så fastnade tvättborsten i den automatiska tvätten i vindrutetorkaren.
Hela torkararmen rycktes loss med torkarmotor. Den slog sönder vindrutan och hackade sig fram längs taket på bilen.
Notan för detta blev stor, men Jonas Gardell betalade självrisken till försäkringsbolaget på drygt 6 000 kronor. Medan Statoilmacken stod för resten av kostnaden på nästan 60 000 kronor.
Men nu säger Statoilmacken efter att Vi Bilägare har skrivit om detta att de gärna står för hela kostnaden. Och Jonas Gardell uppger att han tänker skicka en räkning, inte bara för självrisken utan också för hyrbil.
Ja det är alltid lönande att vara kändis. Det ställs upp på alla möjliga sätt då. Grattis Gardell!
PS. Gardell bor inte i Nacka. Vad hans bil gjorde där framgår dock inte. Ove Sääv, som tituleras "vaktmästare" i artikeln bor dock där. DS.
Hela torkararmen rycktes loss med torkarmotor. Den slog sönder vindrutan och hackade sig fram längs taket på bilen.
Notan för detta blev stor, men Jonas Gardell betalade självrisken till försäkringsbolaget på drygt 6 000 kronor. Medan Statoilmacken stod för resten av kostnaden på nästan 60 000 kronor.
Men nu säger Statoilmacken efter att Vi Bilägare har skrivit om detta att de gärna står för hela kostnaden. Och Jonas Gardell uppger att han tänker skicka en räkning, inte bara för självrisken utan också för hyrbil.
Ja det är alltid lönande att vara kändis. Det ställs upp på alla möjliga sätt då. Grattis Gardell!
PS. Gardell bor inte i Nacka. Vad hans bil gjorde där framgår dock inte. Ove Sääv, som tituleras "vaktmästare" i artikeln bor dock där. DS.
Man gripen i Göteborg för hot mot KTH
En 33-årig man greps i natt för hoten mot KTH i Stockholm. Polisen är som vanligt förtegen i det här läget av utredningen, men tog absolut hoten på allvar. Och det måste de naturligtvis göra.
Mannen själv påstår att det var ett skämt. Men det är verkligen inget skämt att hota. Polisen kommer att kunna säga mer under dagen, säger de, om omständigheterna kring detta brott.
Det var efter "elektronisk spaning" som mannen kunde gripas och han har förhörts en första gång. Det var genom ip-adressen som han hittades och både svensk och utländsk polis har varit inblandad i avslöjandet om vem han var.
Han befinner sig fortfarande i Göteborg, men ska föras till Stockholm så småningom. Mannen har erkänt. Han greps i en studentkorridor i Gamlestaden i Kortedala i Göteborg.
På KTH är det öppet som vanligt i dag.
Mannen själv påstår att det var ett skämt. Men det är verkligen inget skämt att hota. Polisen kommer att kunna säga mer under dagen, säger de, om omständigheterna kring detta brott.
Det var efter "elektronisk spaning" som mannen kunde gripas och han har förhörts en första gång. Det var genom ip-adressen som han hittades och både svensk och utländsk polis har varit inblandad i avslöjandet om vem han var.
Han befinner sig fortfarande i Göteborg, men ska föras till Stockholm så småningom. Mannen har erkänt. Han greps i en studentkorridor i Gamlestaden i Kortedala i Göteborg.
På KTH är det öppet som vanligt i dag.
söndag 14 mars 2010
KTH bombhotat och hotat med massaker
Kunde det inte räcka med ett av dem? De flesta artiklarna om detta tar det mycket seriöst, medan kommentarerna handlar om trolleri och annat.
Och visst kan man bli trött på KTH. Jag blev det själv när jag gick där och presterade en uppsats, som inte blev godkänd, för att en kommunistisk lärare tyckte att jag hade fel tro. Det jag skrev om gick inte in i hans livssyn.
Den uppsatsen är fortfarande inte godkänd, men den hotade knappast min karriär, så jag brydde mig inte så mycket. Men kan tänka mig att någon annan har fått nog. Tjej eller kille.
Kanske ger dessa hot tillräckligt stor uppmärksamhet nu då, så att det räcker så. Trist med dessa anonyma hot över internet. Kan kosta mycket om det trappas upp så att lagarna måste ändras.
För min egen del skulle jag inte tycka att det vore helt fel att människor fick skriva under pseudonym, som gick att spåra. Alltid. Den djungelns lag som råder gillar jag inte särskilt.
Jag hade adressen till hotsajten men tappade bort den. Kanske lika bra. Den publicerades i kommentarerna till DN-artikeln, men är nu struken ser jag.
Jo jag hittade originalet, men den som hotar fortsätter att göra det: här är dock det ursprungliga hotet.
Och visst kan man bli trött på KTH. Jag blev det själv när jag gick där och presterade en uppsats, som inte blev godkänd, för att en kommunistisk lärare tyckte att jag hade fel tro. Det jag skrev om gick inte in i hans livssyn.
Den uppsatsen är fortfarande inte godkänd, men den hotade knappast min karriär, så jag brydde mig inte så mycket. Men kan tänka mig att någon annan har fått nog. Tjej eller kille.
Kanske ger dessa hot tillräckligt stor uppmärksamhet nu då, så att det räcker så. Trist med dessa anonyma hot över internet. Kan kosta mycket om det trappas upp så att lagarna måste ändras.
För min egen del skulle jag inte tycka att det vore helt fel att människor fick skriva under pseudonym, som gick att spåra. Alltid. Den djungelns lag som råder gillar jag inte särskilt.
Jag hade adressen till hotsajten men tappade bort den. Kanske lika bra. Den publicerades i kommentarerna till DN-artikeln, men är nu struken ser jag.
Jo jag hittade originalet, men den som hotar fortsätter att göra det: här är dock det ursprungliga hotet.
Kalla fakta tar upp kokainmissbruk
I kväll berättar Kalla fakta på TV4 om kvinnors kokainmissbruk. Omkring tre procent av kvinnorna mellan 15-24 år uppger att de har prövat denna drog under det senaste året, medan bara omkring en halv procent bland männen har gjort det. Siffrorna kommer från Folkhälsoinstitutet.
Det är nästan alltid männen, som åker fast för manliga poliser får inte visitera kvinnor och de flesta poliser, som håller på med narkotikaspaning är män. Bara sex procent av de som straffas för kokainrelaterade brott är kvinnor.
Som jag skrev i mitt förrförra inlägg om Plura Jonsson, så har denna drog länge varit ett problem i nöjesvärlden. Det har den varit ända sedan 80-talet. På 50-talet och framåt var det amfetamin, som var populärt. Som jag skrev i mitt förra inlägg så använde också president John F Kennedy och hans maka Jacqueline denna drog.
Presidentparet fick den av en läkare och därför ansåg de väl inte att det var missbruk. Ungefär som att Elvis Presley inte gjorde det för han fick sin narkotika genom recept.
På 60-talet var det hasch som var innedrogen. Jag har själv suttit i sådana rum, där människor provade. Själv har jag dock aldrig använt någon annan drog än alkohol och då i små mängder. Fortfarande är det så att om jag dricker mer än två glas vin så börjar jag må illa. Det kan vara mina indianska gener, som gör det, för mina släktingar säger att de är likadana.
När jag jobbade på DN så ingick jag i den där nöjesvärlden och det fanns journalister, som också missbrukade. Naturligtvis.
Överhuvudtaget ansågs det vara svårt att hålla sig på topp konstnärligt utan droger. Det behövdes centralstimulerande och sedan nedåttjack. Marilyn Monroe (som jag har skrivit en bok om Marilyn Monroe Min Berättelse) kände väl till det där. Hon frekventerade ett apotek precis som Truman Capote. De köpte narkotika där på 50-talet. Amfetamin ansågs som ett bra bantningsmedel på den tiden. En av mina mostrar tog det också för att bli av med övervikten.
Min pappa, som var journalist, höll på att dö i 50-årsåldern för att han missbrukade alkohol. Det första han gjorde var att gå ned till Systembolaget på morgonen och köpa ut 6-7 flaskor vin, när det var som värst. Det skulle inte förvåna mig om han missbrukade annat också. Läkarna gav honom ett år att leva. Men han träffade sin fru, som tog honom ur detta. Och han levde till 2004 då han dog 87 år gammal (detta har jag bland annat skrivit om i min bok Ett Sekel av Tystnad).
Nuförtiden missbrukar människor också i alla möjliga kretsar olika kemiska preparat, men det finns naturliga sätt att nå det människor försöker uppnå med detta. Genom meditation och avslappnande psykiska metoder så går det att förflytta sig snabbt från ett uttröttat stadium till något annat. Att gå ut i naturen är också ett sätt att byta nivå. Mycket enklare och billigare än att missbruka droger.
Det är nästan alltid männen, som åker fast för manliga poliser får inte visitera kvinnor och de flesta poliser, som håller på med narkotikaspaning är män. Bara sex procent av de som straffas för kokainrelaterade brott är kvinnor.
Som jag skrev i mitt förrförra inlägg om Plura Jonsson, så har denna drog länge varit ett problem i nöjesvärlden. Det har den varit ända sedan 80-talet. På 50-talet och framåt var det amfetamin, som var populärt. Som jag skrev i mitt förra inlägg så använde också president John F Kennedy och hans maka Jacqueline denna drog.
Presidentparet fick den av en läkare och därför ansåg de väl inte att det var missbruk. Ungefär som att Elvis Presley inte gjorde det för han fick sin narkotika genom recept.
På 60-talet var det hasch som var innedrogen. Jag har själv suttit i sådana rum, där människor provade. Själv har jag dock aldrig använt någon annan drog än alkohol och då i små mängder. Fortfarande är det så att om jag dricker mer än två glas vin så börjar jag må illa. Det kan vara mina indianska gener, som gör det, för mina släktingar säger att de är likadana.
När jag jobbade på DN så ingick jag i den där nöjesvärlden och det fanns journalister, som också missbrukade. Naturligtvis.
Överhuvudtaget ansågs det vara svårt att hålla sig på topp konstnärligt utan droger. Det behövdes centralstimulerande och sedan nedåttjack. Marilyn Monroe (som jag har skrivit en bok om Marilyn Monroe Min Berättelse) kände väl till det där. Hon frekventerade ett apotek precis som Truman Capote. De köpte narkotika där på 50-talet. Amfetamin ansågs som ett bra bantningsmedel på den tiden. En av mina mostrar tog det också för att bli av med övervikten.
Min pappa, som var journalist, höll på att dö i 50-årsåldern för att han missbrukade alkohol. Det första han gjorde var att gå ned till Systembolaget på morgonen och köpa ut 6-7 flaskor vin, när det var som värst. Det skulle inte förvåna mig om han missbrukade annat också. Läkarna gav honom ett år att leva. Men han träffade sin fru, som tog honom ur detta. Och han levde till 2004 då han dog 87 år gammal (detta har jag bland annat skrivit om i min bok Ett Sekel av Tystnad).
Nuförtiden missbrukar människor också i alla möjliga kretsar olika kemiska preparat, men det finns naturliga sätt att nå det människor försöker uppnå med detta. Genom meditation och avslappnande psykiska metoder så går det att förflytta sig snabbt från ett uttröttat stadium till något annat. Att gå ut i naturen är också ett sätt att byta nivå. Mycket enklare och billigare än att missbruka droger.
lördag 13 mars 2010
Ett smakprov ur min nya bok Jacqueline
"President Kennedy överansträngde sin rygg igen i Kanada, när han skulle plantera ett träd och hade besvär när de återvände hem. I maj kallade Jack Kennedy återigen på doktor Jacobson för han var bekymrad över hur han skulle orka med hela resan till Europa. Läkaren behandlade både Jackie och Jack med sin särskilda kur med sprutor, som innehöll amfetamin, vitaminer, hormoner och extrakt från djur. Riktigt vad som fanns i sprutorna var hans hemlighet, men Max Jacobson, som själv hade flytt från Tyskland och Berlin under nazitiden, var tacksam över att kunna hjälpa presidenten i det nya landet.
Sprutorna, som presidentparet fick, gjorde att en känsla av värme och välmående spred sig i kroppen och inom några minuter kände de sig genast bättre. Amfetamin gjorde att idéerna flödade, att den som behandlades kände sig oövervinnerlig samt att denne kunde hålla sig vaken mer än ett dygn och under den tiden behövdes varken mat eller sömn, men sedan kom efterverkningarna. Då behövdes en ny injektion. Riktigt så starka doser fick inte presidentparet, men det var tillräckligt, för att de långsamt skulle bli tillvanda till drogerna. Många berömdheter hade blivit behandlade med dr Jacobsons injektioner däribland Judy Garland, Marlene Dietrich, Truman Capote, Henry Miller, Tennessee Williams och Winston Churchill. På den här tiden, när medicinen som vetenskap redan hade gjort stora framsteg, så var något som så uppenbart fungerade, något bra. Biverkningarna hade ingen ännu klart för sig. Något som verkade som en mirakelmedicin ville ingen tro kunde ha svåra biverkningar.
Den 31 maj flög presidentparet till Paris med Air Force One. Det var det nya flygplan, som var iordninggjort speciellt för presidenten. Doktor Jacobson var inbokad, som ende passagerare, på ett Air France-plan till Paris tillsammans med sin fru och de båda planen flög samtidigt. Doktorn hade med sig sin hemliga väska med olika substanser.
Läget i Europa påverkades fortfarande av andra världskriget. I Frankrike var Charles de Gaulle president. Han var en av hjältarna från andra världskriget och hade levt i flera år i exil i England. President John F Kennedy såg upp till honom och beundrade honom och ville gärna ha en god kontakt med Frankrike som land. Men general de Gaulle var en egensinnig fransman, som ville att Frankrike skulle räknas som ett stort land i världen och som inte ville vara mer beroende av Amerika än nödvändigt. Frankrikes president ville ha ett eget kärnvapen för att ingå i de västmakter, som ansågs mäktiga nog att kunna ha råd och tillräckligt med expertis för att kunna ha det. Han ville ha ett Frankrike, som var en stormakt."
Så det var alltså dessa sprutor, som skulle åstadkomma att världen kunde gå vidare efter andra världskriget. Att president Kennedy skulle lyckas hålla stormakten Sovjet stången. Att Jacqueline skulle lyckas att förtrolla general de Gaulle och alla fransmän. Hon togs emot som en drottning i Paris. Ni får läsa mer när min bok blir publicerad.
Sprutorna, som presidentparet fick, gjorde att en känsla av värme och välmående spred sig i kroppen och inom några minuter kände de sig genast bättre. Amfetamin gjorde att idéerna flödade, att den som behandlades kände sig oövervinnerlig samt att denne kunde hålla sig vaken mer än ett dygn och under den tiden behövdes varken mat eller sömn, men sedan kom efterverkningarna. Då behövdes en ny injektion. Riktigt så starka doser fick inte presidentparet, men det var tillräckligt, för att de långsamt skulle bli tillvanda till drogerna. Många berömdheter hade blivit behandlade med dr Jacobsons injektioner däribland Judy Garland, Marlene Dietrich, Truman Capote, Henry Miller, Tennessee Williams och Winston Churchill. På den här tiden, när medicinen som vetenskap redan hade gjort stora framsteg, så var något som så uppenbart fungerade, något bra. Biverkningarna hade ingen ännu klart för sig. Något som verkade som en mirakelmedicin ville ingen tro kunde ha svåra biverkningar.
Den 31 maj flög presidentparet till Paris med Air Force One. Det var det nya flygplan, som var iordninggjort speciellt för presidenten. Doktor Jacobson var inbokad, som ende passagerare, på ett Air France-plan till Paris tillsammans med sin fru och de båda planen flög samtidigt. Doktorn hade med sig sin hemliga väska med olika substanser.
Läget i Europa påverkades fortfarande av andra världskriget. I Frankrike var Charles de Gaulle president. Han var en av hjältarna från andra världskriget och hade levt i flera år i exil i England. President John F Kennedy såg upp till honom och beundrade honom och ville gärna ha en god kontakt med Frankrike som land. Men general de Gaulle var en egensinnig fransman, som ville att Frankrike skulle räknas som ett stort land i världen och som inte ville vara mer beroende av Amerika än nödvändigt. Frankrikes president ville ha ett eget kärnvapen för att ingå i de västmakter, som ansågs mäktiga nog att kunna ha råd och tillräckligt med expertis för att kunna ha det. Han ville ha ett Frankrike, som var en stormakt."
Så det var alltså dessa sprutor, som skulle åstadkomma att världen kunde gå vidare efter andra världskriget. Att president Kennedy skulle lyckas hålla stormakten Sovjet stången. Att Jacqueline skulle lyckas att förtrolla general de Gaulle och alla fransmän. Hon togs emot som en drottning i Paris. Ni får läsa mer när min bok blir publicerad.
Plura Jonsson gripen med kokain
UPPDATERAD den 27 september 2010
Han påträffades med fyra gram kokain på sig och släpptes av polisen efter förhör. Kokain är ett problem i dessa nöjeskretsar och har varit det länge.
Igår kväll spelade Plura och Eldkvarn i Annedalskyrkan i Göteborg. De blev inte utslängda, för att en av dem är missbrukare av kokain.
Plura Jonsson själv säger att det var en dum fyllegrej, att han blev erbjuden och köpte.
Konserten i kyrkan genomfördes som vanligt, men prästen Mikael Ringlander och kyrkan bombhotades när gudstjänsten gick mot sitt slut.
I kollekthåven hittades ett bombhot och i ett programblad ett dödshot mot prästen.
Plura har skildrat svensk matkultur på ett sätt som gör att man "ser den gemensamma nämnaren hos Janssons frestelse, kokain och Bob Dylan", skrev Katrine Kielos när hans bok Resa genom ensamheten kom ut för ett par år sedan.
Egentligen är det märkligt att Plura Jonsson fortfarande lever.
Han är aktuell tillsammans med Mauro Scocco i Mauro och Pluras kök i TV8. Ett matprogram.
PS. För ett narkotikabrott av "normalgraden" får man böter eller fängelse i högst tre år. Det finns massor med kändisar som har torskat eller erkänt kokainmissbruk. Här är några: Tommy Körberg, Johannes Brost, Börje Salming, Jannike Björling och Björn Borg. 0,1 gram - 0,2 gram är en vanlig dos och varar ungefär 40 minuter enligt expertis. DS.
Idag den 27 september 2010 dömdes Plura Jonsson till tre månaders fängelse. Det var väntat sa han. Han dömdes för innehav och för att han delade med en kompis. Tommy Körberg fick tre månader på sin tid 1981 för 21 gram kokain. Jannike Björling fick 2 veckors fängelse för att ha köpt kokain. Björn Borg åkte aldrig fast fast han har erkänt att han har knarkat.
Han påträffades med fyra gram kokain på sig och släpptes av polisen efter förhör. Kokain är ett problem i dessa nöjeskretsar och har varit det länge.
Igår kväll spelade Plura och Eldkvarn i Annedalskyrkan i Göteborg. De blev inte utslängda, för att en av dem är missbrukare av kokain.
Plura Jonsson själv säger att det var en dum fyllegrej, att han blev erbjuden och köpte.
Konserten i kyrkan genomfördes som vanligt, men prästen Mikael Ringlander och kyrkan bombhotades när gudstjänsten gick mot sitt slut.
I kollekthåven hittades ett bombhot och i ett programblad ett dödshot mot prästen.
Plura har skildrat svensk matkultur på ett sätt som gör att man "ser den gemensamma nämnaren hos Janssons frestelse, kokain och Bob Dylan", skrev Katrine Kielos när hans bok Resa genom ensamheten kom ut för ett par år sedan.
Egentligen är det märkligt att Plura Jonsson fortfarande lever.
Han är aktuell tillsammans med Mauro Scocco i Mauro och Pluras kök i TV8. Ett matprogram.
PS. För ett narkotikabrott av "normalgraden" får man böter eller fängelse i högst tre år. Det finns massor med kändisar som har torskat eller erkänt kokainmissbruk. Här är några: Tommy Körberg, Johannes Brost, Börje Salming, Jannike Björling och Björn Borg. 0,1 gram - 0,2 gram är en vanlig dos och varar ungefär 40 minuter enligt expertis. DS.
Idag den 27 september 2010 dömdes Plura Jonsson till tre månaders fängelse. Det var väntat sa han. Han dömdes för innehav och för att han delade med en kompis. Tommy Körberg fick tre månader på sin tid 1981 för 21 gram kokain. Jannike Björling fick 2 veckors fängelse för att ha köpt kokain. Björn Borg åkte aldrig fast fast han har erkänt att han har knarkat.
fredag 12 mars 2010
Jag är min mors dotter
Det fick jag intyg på i går från Skatteverket. Och inga överraskningar alls vad gäller min far heller. Mina föräldrar är helt enkelt mina.
Så skönt att veta det åtminstone. Jag skrev genast ihop ett brev till Karolinska sjukhuset i Huddinge, där min morbrors journaler lär finnas. Arkivet fick mitt brev i dag hoppas jag.
Jag redogjorde noga för att jag behöver journalerna för min släkts skull. För att vi ska få veta allt som går att veta kring detta.
Kring denna eventuella mayaindian från Guatemala, som är en av min anfäder på min mors sida och som har fört en sjukdom vidare till oss genom en massa generationer ända från 1600-talet. Så sägs det i min släkt.
Ska vi nu få någon vetskap kring detta? Vi får se. Det får man alltid.
Mayafolket byggde omkring tusen pyramider medan egyptierna endast byggde etthundra. Varje stad hos mayafolket hade sin egen pyramid. De härmade sin egen natur, till exempel den som finns vid Candelaria, där floden kommer ur berget och forsar fram till en grotta, där den går ut och in i berggrunden nio gånger.
I mayafolkets skapelseberättelse så var grottan det ställe, där världen föddes. Det var viktigt för alla att ha tillgång till den sorts berg, som fanns och finns i mayafolkets land. De som hade formen av en pyramid.
Inuti dem måste deras kungar begravas för att kunna finna sin väg genom floden till grottan, som var porten till odödlighet. Den enda stad, där det inte finns några pyramider är Cancuén, vilket beror på att där finns detta helt naturligt.
Naturen är skapad så att bergen och floden och grottan finns där tillsammans. Där fanns palats, men inga tempel eller pyramider för det finns också nu helt naturligt i naturen.
Mayaindianernas skapelseberättelse Popol Vuh berättade om detta. Det var och är en schamanistisk religion. Den fanns spridd över hela världen och finns kvar hos mayafolket än i dag. Numera i kombination med katolsk kristendom.
Sammansmältningen är särskilt tydlig i den kyrka, där mayafolkets heliga skrift hittades bakom altaret, gömd av någon, som inte ville att spanjorerna skulle få tag i den. Spanjorerna brände alla andra heliga skrifter för att utrota föreställningarna som mayaindianerna hade om världen.
Det var prästen Fransisco Ximenez, som hittade skriften 1702 och han förstörde den inte utan kopierade den. Detta var alltså Popol Vuh och förutom att han gjorde en kopia, så översatte han den också till spanska och den bevarades i universitetsbiblioteket i Guatemala City.
Så skönt att veta det åtminstone. Jag skrev genast ihop ett brev till Karolinska sjukhuset i Huddinge, där min morbrors journaler lär finnas. Arkivet fick mitt brev i dag hoppas jag.
Jag redogjorde noga för att jag behöver journalerna för min släkts skull. För att vi ska få veta allt som går att veta kring detta.
Kring denna eventuella mayaindian från Guatemala, som är en av min anfäder på min mors sida och som har fört en sjukdom vidare till oss genom en massa generationer ända från 1600-talet. Så sägs det i min släkt.
Ska vi nu få någon vetskap kring detta? Vi får se. Det får man alltid.
Mayafolket byggde omkring tusen pyramider medan egyptierna endast byggde etthundra. Varje stad hos mayafolket hade sin egen pyramid. De härmade sin egen natur, till exempel den som finns vid Candelaria, där floden kommer ur berget och forsar fram till en grotta, där den går ut och in i berggrunden nio gånger.
I mayafolkets skapelseberättelse så var grottan det ställe, där världen föddes. Det var viktigt för alla att ha tillgång till den sorts berg, som fanns och finns i mayafolkets land. De som hade formen av en pyramid.
Inuti dem måste deras kungar begravas för att kunna finna sin väg genom floden till grottan, som var porten till odödlighet. Den enda stad, där det inte finns några pyramider är Cancuén, vilket beror på att där finns detta helt naturligt.
Naturen är skapad så att bergen och floden och grottan finns där tillsammans. Där fanns palats, men inga tempel eller pyramider för det finns också nu helt naturligt i naturen.
Mayaindianernas skapelseberättelse Popol Vuh berättade om detta. Det var och är en schamanistisk religion. Den fanns spridd över hela världen och finns kvar hos mayafolket än i dag. Numera i kombination med katolsk kristendom.
Sammansmältningen är särskilt tydlig i den kyrka, där mayafolkets heliga skrift hittades bakom altaret, gömd av någon, som inte ville att spanjorerna skulle få tag i den. Spanjorerna brände alla andra heliga skrifter för att utrota föreställningarna som mayaindianerna hade om världen.
Det var prästen Fransisco Ximenez, som hittade skriften 1702 och han förstörde den inte utan kopierade den. Detta var alltså Popol Vuh och förutom att han gjorde en kopia, så översatte han den också till spanska och den bevarades i universitetsbiblioteket i Guatemala City.
Hundvänner protesterar
Vi hundvänner protesterar högljutt mot att konstnären Lars Vilks har porträtterat en hund som en människa med turban och som en religiös ledare.
Lars Vilks ursäkt är att utställningen i Värmland skulle handla om hundar och att de andra utställarnas bidrag var så snälla. Så han skulle provocera. Detta framförde han i TV-programmet Debatt i går. Det duger inte som ursäkt.
Vi hundvänner tycker, att det är att gå över alla gränser, att framställa våra vänner hundarna på det här viset. Hundar älskar alla människor och förtjänar inte att framställas som några underliga hybrider.
De har oförtjänt fått rykte om sig att inte vara renliga och bära på loppor och annan ohyra. Det är inte sant.
Lukas, vår jack russell-terrier, som snart uppnår den höga åldern av tolv år, ber mig att hälsa att han är avlad till att gilla gryt och grävlingar. Plus att jaga grannens katt.
Han bryr sig inte ett skvatt om vad människor grälar om annars. Det har han inte med att göra.
Han är nöjd och glad bara han får ha sin egen flock av människor omkring sig och att de leker med honom och tar med honom på en promenad ibland. Samt delar med sig av sin mat.
Han ser med stolhet tillbaka på sitt liv, som uppfostrare av de barn, som finns i hans egen flock. Och den vakttjänst, som han upprätthåller.
Och nu på sin ålderdom tycker han att det är förfärligt om någon konstnär har fått för sig att avbilda honom som människa. Han är en hund helt enkelt och glad och stolt över detta faktum.
Lars Vilks ursäkt är att utställningen i Värmland skulle handla om hundar och att de andra utställarnas bidrag var så snälla. Så han skulle provocera. Detta framförde han i TV-programmet Debatt i går. Det duger inte som ursäkt.
Vi hundvänner tycker, att det är att gå över alla gränser, att framställa våra vänner hundarna på det här viset. Hundar älskar alla människor och förtjänar inte att framställas som några underliga hybrider.
De har oförtjänt fått rykte om sig att inte vara renliga och bära på loppor och annan ohyra. Det är inte sant.
Lukas, vår jack russell-terrier, som snart uppnår den höga åldern av tolv år, ber mig att hälsa att han är avlad till att gilla gryt och grävlingar. Plus att jaga grannens katt.
Han bryr sig inte ett skvatt om vad människor grälar om annars. Det har han inte med att göra.
Han är nöjd och glad bara han får ha sin egen flock av människor omkring sig och att de leker med honom och tar med honom på en promenad ibland. Samt delar med sig av sin mat.
Han ser med stolhet tillbaka på sitt liv, som uppfostrare av de barn, som finns i hans egen flock. Och den vakttjänst, som han upprätthåller.
Och nu på sin ålderdom tycker han att det är förfärligt om någon konstnär har fått för sig att avbilda honom som människa. Han är en hund helt enkelt och glad och stolt över detta faktum.
En epidemi av ångest och oro
Från 1988 fram till 2005 har känslan av ängslan, oro eller ångest blivit tre gånger så vanlig bland gymnasieungdomar enligt Socialstyrelsens folkhälsorapport från 2009.
Andelen femtonåringar som känt sig nere har mer än fördubblats under samma period enligt Skolbarns hälsovanor, HBSC.
2005 hade mer än 35 procent av alla tjejer och mer än 15 procent av alla killar i femtonårsåldern känt sig nere.
Det verkar som om det drar fram en epidemi av oro, ångest och ängslan hos våra barn. Forskare vet att tioårsåldern är avgörande, för om man senare i livet tycker att man är värd att omfattas av kärlek, omsorg och uppmärksamhet.
Den värsta åldern är 16 år enligt min egen erfarenhet som mamma. Då står barnen mitt i en stor valsituation och tror att allt de gör har livsavgörande betydelse. Så är det inte. Men om föräldrarna spär på den oron så är de illa ute.
Om dessutom föräldrarna tyngs då av oro för sin familj och sin egen existens i samhället så blir det naturligtvis värre.
I Skåne ska nu forskare undersöka varför dessa siffror är så alarmerande höga. Och varför de inte har varit det tidigare.
Jag kan på rak arm ge två svar: 90-talet innebar en kris av tidigare aldrig skådat slag, för vi trodde som samhälle att vi hela tiden gick framåt. Och att sådana årtionden av arbetslöshet som 1930-talet var något mänskligheten hade övervunnit.
Men så fungerar aldrig civilisationen. Vi uppnår aldrig ett paradis, utan måste alltid ta itu med livet om och om igen. Det är också en del av själva meningen med livet.
Och eftersom vi inte tog till oss vad som hände då på 90-talet och fortfarande inte har gjort det, så kom det en ny kris på 00-talet, som ett brev på posten. Det vi inte ser - inte ens nu - är att allt i vår värld påtalar för oss en gång till vad vi behöver veta.
Vi befinner oss i en materialistisk och icke-andlig värld, som genomsyras av makt och tro på guld. Och att vågskålen så hårt har slagit över åt detta håll gör naturligtvis att människor mår dåligt. Om de inte har något annat att stå på.
I vårt sekulariserade land har vi inte det. Vi får inte ens ha vår kultur intakt, för den är ingenting egentligen. Det har våra politiska ledare berättat för oss.
Vi har ingen religion, ingen tro på vår egen gemenskap och naturligtvis mår våra barn dåligt då. Om det förväntas att de ska leva helt ytligt och skaffa sig guld och makt. Genom att konkurrera ut alla andra.
Livet handlar inte om sådana saker, utan att veta vem man är och varifrån man kommer. Och vart man är på väg. Det mindre viktiga är om man ska ha råd att köpa ny bil eller skaffa sig ett finare hus. Det allra viktigaste är vad man har att stå på inom sig själv.
Någon som visste allt om detta var psykiatern Viktor E Frankl, som har skrivit boken Livet måste ha en mening. Han överlevde koncentrationslägren under andra världskriget i Tyskland.
Det som borde undersökas är snarare hur detta nu kan fungera. Hur en människa kan överleva under de vidrigaste omständigheter och gå vidare med sitt liv. Hur kommer det sig att så många människor trots allt kan må bra?
I Sverige skulle detta kunna handla om vad som hände efter den 28 september 1994 när Estonia sjönk. Eller vad som inträffade efter den 26 december 2004, när en tsunami drabbade Thailand.
Barn förlorade sina föräldrar och föräldrar förlorade sina barn i dessa bägge nationella katastrofer i vårt land. Jag känner människor som förlorade anhöriga i båda dessa katastrofer. Hur har dessa överlevande människor - vuxna och barn - kunnat gå vidare? Hur ser ett friskt förhållningssätt ut?
Hur vore det att för en gångs skull undersöka hur välfungerande människor gör? För att sedan kunna ge det vidare till det uppväxande släktet och ge dem hopp inför framtiden.
Andelen femtonåringar som känt sig nere har mer än fördubblats under samma period enligt Skolbarns hälsovanor, HBSC.
2005 hade mer än 35 procent av alla tjejer och mer än 15 procent av alla killar i femtonårsåldern känt sig nere.
Det verkar som om det drar fram en epidemi av oro, ångest och ängslan hos våra barn. Forskare vet att tioårsåldern är avgörande, för om man senare i livet tycker att man är värd att omfattas av kärlek, omsorg och uppmärksamhet.
Den värsta åldern är 16 år enligt min egen erfarenhet som mamma. Då står barnen mitt i en stor valsituation och tror att allt de gör har livsavgörande betydelse. Så är det inte. Men om föräldrarna spär på den oron så är de illa ute.
Om dessutom föräldrarna tyngs då av oro för sin familj och sin egen existens i samhället så blir det naturligtvis värre.
I Skåne ska nu forskare undersöka varför dessa siffror är så alarmerande höga. Och varför de inte har varit det tidigare.
Jag kan på rak arm ge två svar: 90-talet innebar en kris av tidigare aldrig skådat slag, för vi trodde som samhälle att vi hela tiden gick framåt. Och att sådana årtionden av arbetslöshet som 1930-talet var något mänskligheten hade övervunnit.
Men så fungerar aldrig civilisationen. Vi uppnår aldrig ett paradis, utan måste alltid ta itu med livet om och om igen. Det är också en del av själva meningen med livet.
Och eftersom vi inte tog till oss vad som hände då på 90-talet och fortfarande inte har gjort det, så kom det en ny kris på 00-talet, som ett brev på posten. Det vi inte ser - inte ens nu - är att allt i vår värld påtalar för oss en gång till vad vi behöver veta.
Vi befinner oss i en materialistisk och icke-andlig värld, som genomsyras av makt och tro på guld. Och att vågskålen så hårt har slagit över åt detta håll gör naturligtvis att människor mår dåligt. Om de inte har något annat att stå på.
I vårt sekulariserade land har vi inte det. Vi får inte ens ha vår kultur intakt, för den är ingenting egentligen. Det har våra politiska ledare berättat för oss.
Vi har ingen religion, ingen tro på vår egen gemenskap och naturligtvis mår våra barn dåligt då. Om det förväntas att de ska leva helt ytligt och skaffa sig guld och makt. Genom att konkurrera ut alla andra.
Livet handlar inte om sådana saker, utan att veta vem man är och varifrån man kommer. Och vart man är på väg. Det mindre viktiga är om man ska ha råd att köpa ny bil eller skaffa sig ett finare hus. Det allra viktigaste är vad man har att stå på inom sig själv.
Någon som visste allt om detta var psykiatern Viktor E Frankl, som har skrivit boken Livet måste ha en mening. Han överlevde koncentrationslägren under andra världskriget i Tyskland.
Det som borde undersökas är snarare hur detta nu kan fungera. Hur en människa kan överleva under de vidrigaste omständigheter och gå vidare med sitt liv. Hur kommer det sig att så många människor trots allt kan må bra?
I Sverige skulle detta kunna handla om vad som hände efter den 28 september 1994 när Estonia sjönk. Eller vad som inträffade efter den 26 december 2004, när en tsunami drabbade Thailand.
Barn förlorade sina föräldrar och föräldrar förlorade sina barn i dessa bägge nationella katastrofer i vårt land. Jag känner människor som förlorade anhöriga i båda dessa katastrofer. Hur har dessa överlevande människor - vuxna och barn - kunnat gå vidare? Hur ser ett friskt förhållningssätt ut?
Hur vore det att för en gångs skull undersöka hur välfungerande människor gör? För att sedan kunna ge det vidare till det uppväxande släktet och ge dem hopp inför framtiden.
Min goda väninna Gitta Magnell
Hon kommer ut med en ny bok nästa vår. Det är så roligt tycker jag. Hon har skrivit en tidigare som heter Teo och jag. Den handlar om henne son, som aldrig kommer att kunna läsa boken om sig själv. Eller kanske kommer han? På senare år har han knäckt läskoden.
Den boken kom ut våren 2008 när hon själv var över 70 år. Det är starkt att debutera då.
Vi började bägge år 1974 på Dagens Nyheter som journalister och hon är en av mina äldsta väninnor.
Jag hjälpte henne med hennes första bok, läste manus och kom med synpunkter och så skrev hon igen.
Det är en mycket fin bok hon har skrivit om sin son och om den vånda det är att ha barn. Han fick vid fyra års ålder diagnosen symbiotisk barndomspsykos. Några år senare ändrades diagnosen till autistiskt syndrom.
Gitta Magnells debutbok har inte fått den uppmärksamhet den förtjänar, för att den ligger före i tiden. Hon tar in miljön kring barnet i sin poetiska och vackra skildring av sin son. Hon menar att det känslomässiga kaos som fanns i hans värld påverkade honom.
Länge har det varit tabu att prata om detta, för att inte föräldrarna skulle drabbas för hårt av skuld. Istället har trenden varit att säga att det beror på gener och arvsmässiga anlag. För att som sagt lyfta skulden från föräldrar.
Men människor lever alltid sina liv så gott de kan. Det gjorde Gitta Magnell och hennes tidigare sambo också. Naturligtvis. Det är en tung börda att få en son, som blir handikappad, men det är också som hon säger i boken: att få ett barn med autism är ingen tragedi utan tvärtom en särskild gåva.
Hennes nya bok kommer att heta Kungsgården och handlar om hennes barndom på den gård i Kalmar, där hennes pappa var arrendator. Hennes föräldrar motsvarar mina morföräldrar, fast i en mycket större skala, kan man säga.
Ingen av dem ägde något utan tog hand om andras hus och mark. Skötte om detta för att låta det gå vidare till nya generationer.
Marken kring den tidigare kungsgården används nu på ett mycket annorlunda sätt än det gjorde då. När lantbruket var mer naturligt. Och människor och djur ingick i det på ett annat sätt än nu.
Hon har tre album med fotografier från början av 1900-talet, som kommer att ingå i hennes nya bok. Jag ser fram emot den.
PS. Och ännu roligare är att hennes bok kommer redan nu i slutet av november 2011 istället för nästa vår. Den heter Skälby Kungsgård - en barndomsberättelse. Här har jag skrivit om den. DS.
Den boken kom ut våren 2008 när hon själv var över 70 år. Det är starkt att debutera då.
Vi började bägge år 1974 på Dagens Nyheter som journalister och hon är en av mina äldsta väninnor.
Jag hjälpte henne med hennes första bok, läste manus och kom med synpunkter och så skrev hon igen.
Det är en mycket fin bok hon har skrivit om sin son och om den vånda det är att ha barn. Han fick vid fyra års ålder diagnosen symbiotisk barndomspsykos. Några år senare ändrades diagnosen till autistiskt syndrom.
Gitta Magnells debutbok har inte fått den uppmärksamhet den förtjänar, för att den ligger före i tiden. Hon tar in miljön kring barnet i sin poetiska och vackra skildring av sin son. Hon menar att det känslomässiga kaos som fanns i hans värld påverkade honom.
Länge har det varit tabu att prata om detta, för att inte föräldrarna skulle drabbas för hårt av skuld. Istället har trenden varit att säga att det beror på gener och arvsmässiga anlag. För att som sagt lyfta skulden från föräldrar.
Men människor lever alltid sina liv så gott de kan. Det gjorde Gitta Magnell och hennes tidigare sambo också. Naturligtvis. Det är en tung börda att få en son, som blir handikappad, men det är också som hon säger i boken: att få ett barn med autism är ingen tragedi utan tvärtom en särskild gåva.
Hennes nya bok kommer att heta Kungsgården och handlar om hennes barndom på den gård i Kalmar, där hennes pappa var arrendator. Hennes föräldrar motsvarar mina morföräldrar, fast i en mycket större skala, kan man säga.
Ingen av dem ägde något utan tog hand om andras hus och mark. Skötte om detta för att låta det gå vidare till nya generationer.
Marken kring den tidigare kungsgården används nu på ett mycket annorlunda sätt än det gjorde då. När lantbruket var mer naturligt. Och människor och djur ingick i det på ett annat sätt än nu.
Hon har tre album med fotografier från början av 1900-talet, som kommer att ingå i hennes nya bok. Jag ser fram emot den.
PS. Och ännu roligare är att hennes bok kommer redan nu i slutet av november 2011 istället för nästa vår. Den heter Skälby Kungsgård - en barndomsberättelse. Här har jag skrivit om den. DS.
torsdag 11 mars 2010
Jesus med erigerad penis kränker också
Jag håller med socialdemokraten Nalin Pekgul om att det är kränkande att göra konst av religiösa ledare för att provocera.
Själv kände jag mig kränkt när Jesus framställdes halvnaken och med erigerad penis då Elisabeth Ohlson Wallin fick ställa ut sin bildserie i Uppsala domkyrka.
Detta fast jag inte har varit med i svenska kyrkan sedan 70-talet och inte betecknar mig som kristen. Men bibeln och kristendom ingår i min kultur, min barndom och jag har gått både i söndagsskola och blivit konfirmerad.
Fortfarande tycker jag att den kristna konfirmationen är bra som rit, precis som dop och begravning. Fast mina barn inte är döpta, utom den äldste, som döptes i Västtyskland, för att farmor till pojken tyckte så. Och mina barnbarn är döpta. Men mina barn har själva fått välja om de ville konfirmera sig. Det ville de inte,
Men i Sverige var det ärkebiskopen K G Hammar själv som stöttade den där kränkande utställningen Ecce Homo. Så lite betyder kristendomen som kultur i Sverige. Religion, tro och andlighet handlar inte om sexualitet. I så fall är det en särskild sorts tro, som har gjort sex till Gud.
Tänk tanken att imamerna i Sverige skulle ordna en utställning, för att diskutera bilderna av profeten med en bomb i turbanen och rondellhunden i form av Muhammed.
Det handlade alltså inte i första hand om tro enligt min mening, utan om att kränka en hel kultur, när Lars Vilks åstadkom sin teckning av Muhammed som rondellhund. Och han borde verkligen ha vetat vad han gjorde eftersom hans konstnärskarriär är uppbyggd på provokationer.
Detta är helt i linje med yttrandefrihetens lagar. Och naturligtvis tycker jag han har rätt att göra som han gör. Det som sedan följer får han ta som en man helt enkelt. Och det verkar han också göra. Genom att ha en yxa bredvid sängen och lakoniskt säga att det är "kul att terroristerna bryr sig om konst", som han sade då 2007.
Så uttalar sig en "riktig och tuff man", en svensk John Wayne-typ, men nu de senaste dagarna har jag sett Lars Vilks igen på TV och sett en viss rädsla i hans ögon. Men som jag skrev häromdagen. Jag tror att han är beredd att dö för sin konst. Det är det yttersta priset för yttrandefriheten.
Dock tror jag inte att den där Jihad-Jane egentligen var ett så stort hot. Hon skulle ha kunnat döda Lars Vilks om hon hade varit smart. Hon var ju i Sverige. Och TV4:as trumpetande på nyheterna i morse, att detta betyder att vem som helst kan bli terrorist, är inte sant.
Jihad-Jane försökte ta livet av sig 2005. Det gör inte vem som helst. Och vem som helst har inte en historia av psykisk obalans. Det har bara ett litet fåtal av vilken befolkning som helst.
Och Lars Vilks tycker det är intressant att han nu kan ha fått in en terrorist i sitt konstverk.
Själv kände jag mig kränkt när Jesus framställdes halvnaken och med erigerad penis då Elisabeth Ohlson Wallin fick ställa ut sin bildserie i Uppsala domkyrka.
Detta fast jag inte har varit med i svenska kyrkan sedan 70-talet och inte betecknar mig som kristen. Men bibeln och kristendom ingår i min kultur, min barndom och jag har gått både i söndagsskola och blivit konfirmerad.
Fortfarande tycker jag att den kristna konfirmationen är bra som rit, precis som dop och begravning. Fast mina barn inte är döpta, utom den äldste, som döptes i Västtyskland, för att farmor till pojken tyckte så. Och mina barnbarn är döpta. Men mina barn har själva fått välja om de ville konfirmera sig. Det ville de inte,
Men i Sverige var det ärkebiskopen K G Hammar själv som stöttade den där kränkande utställningen Ecce Homo. Så lite betyder kristendomen som kultur i Sverige. Religion, tro och andlighet handlar inte om sexualitet. I så fall är det en särskild sorts tro, som har gjort sex till Gud.
Tänk tanken att imamerna i Sverige skulle ordna en utställning, för att diskutera bilderna av profeten med en bomb i turbanen och rondellhunden i form av Muhammed.
Det handlade alltså inte i första hand om tro enligt min mening, utan om att kränka en hel kultur, när Lars Vilks åstadkom sin teckning av Muhammed som rondellhund. Och han borde verkligen ha vetat vad han gjorde eftersom hans konstnärskarriär är uppbyggd på provokationer.
Detta är helt i linje med yttrandefrihetens lagar. Och naturligtvis tycker jag han har rätt att göra som han gör. Det som sedan följer får han ta som en man helt enkelt. Och det verkar han också göra. Genom att ha en yxa bredvid sängen och lakoniskt säga att det är "kul att terroristerna bryr sig om konst", som han sade då 2007.
Så uttalar sig en "riktig och tuff man", en svensk John Wayne-typ, men nu de senaste dagarna har jag sett Lars Vilks igen på TV och sett en viss rädsla i hans ögon. Men som jag skrev häromdagen. Jag tror att han är beredd att dö för sin konst. Det är det yttersta priset för yttrandefriheten.
Dock tror jag inte att den där Jihad-Jane egentligen var ett så stort hot. Hon skulle ha kunnat döda Lars Vilks om hon hade varit smart. Hon var ju i Sverige. Och TV4:as trumpetande på nyheterna i morse, att detta betyder att vem som helst kan bli terrorist, är inte sant.
Jihad-Jane försökte ta livet av sig 2005. Det gör inte vem som helst. Och vem som helst har inte en historia av psykisk obalans. Det har bara ett litet fåtal av vilken befolkning som helst.
Och Lars Vilks tycker det är intressant att han nu kan ha fått in en terrorist i sitt konstverk.
Jag såg svenska filmen Flickan igår
Den handlade om Pippi Långstrumps svarta och bortvända sida. Fast den här flickan hade ingen häst hemma eller apa.
Men hon bodde på landet och blev övergiven av sina föräldrar, som åkte till Afrika för att hjälpa afrikanska barn.
Faster Anna skulle ta hand om den 10-åriga flickan, men fastern var en hippietyp. Gillade att partaja och när en överklassare kom förbi tog hon chansen och lämnade flickan ensam hemma.
En saga var det. Inte en riktig film. Och allt blev bara svartare vartefter filmen fortsatte. En slags Ingmar Bergman - fast med ett barn i huvudrollen. Flickan i huvudrollen drog sig undan från världen och blev en eremit till slut.
Grannen kom över, för att han hade börjat misstänka, att det inte fanns någon vuxen i huset. Då drack han upp mammans whisky och körde sedan i diket på vägen därifrån just som flickan svor över honom.
Hon blev till en riktig häxgestalt, när hon dessutom körde med utpressning mot honom, för han hade ju kört full.
Och så damp då ängeln från himlen ned i en luftballong och han tog med henne på en himlafärd innan mamma och pappa kom tillbaka. Och mannen från himlen kom uppenbarligen från Finland.
Vet inte om filmarna tänkte så, men det var förstås en allegori över tillståndet i Sverige. Med utvecklingen från 50-talet och framåt. Då Sverige spårade ur och skulle hjälpa alla andra, men inte ta hand om sina egna barn.
Och de som var satta att ta hand om barnen gjorde det inte, utan lämnade dem ensamma. I det här fallet tyckte barnet att det var bättre, än att ha den knäppa fastern hos sig.
Det var en film om den mörka och bortvända sidan av Pippi Långstrump som sagt och flickan växte till den sommaren och blev stor. En mörk saga med ett gott slut. Stilriktigare hade väl varit om hon hade drunknat där i pölen, när hon hade supit till. Då hade det kunnat bli ett debattinlägg.
Mamma och pappa kom hem till slut och allt blev bra igen då, för grannarna hade tagit hand om henne. Detta var ändå skildrat i en idyll, en sagoidyll. Det finns mycket värre öden för barn i Sverige, men att skildra detta på film har vi ännu inte kommit till. För vi vill tro att Sverige är ett bra land för barn.
Och filmen har klassats som en poetisk barndomsskildring, som har överväldigat publiken. Den fick Guldbagge för fotot vid galan senast. Men visst märks det att det är reklamare, som har gjort den. De har till och med ett "oväntat besök" i filmen.
Av de recensioner jag har läst har ingen fattat själva grundskildringen, eller tyckt att det var värt att nämna den. Utan alla blir så bedårade just av fotot och tidsskildringen. Allt sett ur ett barns ögon.
Tiden i filmen skulle vara 1981 och då hade vi ännu inte upplevt 1990-talet och heller inte 2000-talet. Förstås. På 1990-talet brakade landet ihop i den värsta krisen sedan 30-talet, men ännu har vi inte velat ta i detta med tång. Värst drabbades barnen. Jag vet för jag har barn som föddes på 80-talet.
Karin Arrhenius har skrivit manus till filmen och hon är född 1972, så hon var vuxen då 1992, när landet brakade. Det märks.
Men hon bodde på landet och blev övergiven av sina föräldrar, som åkte till Afrika för att hjälpa afrikanska barn.
Faster Anna skulle ta hand om den 10-åriga flickan, men fastern var en hippietyp. Gillade att partaja och när en överklassare kom förbi tog hon chansen och lämnade flickan ensam hemma.
En saga var det. Inte en riktig film. Och allt blev bara svartare vartefter filmen fortsatte. En slags Ingmar Bergman - fast med ett barn i huvudrollen. Flickan i huvudrollen drog sig undan från världen och blev en eremit till slut.
Grannen kom över, för att han hade börjat misstänka, att det inte fanns någon vuxen i huset. Då drack han upp mammans whisky och körde sedan i diket på vägen därifrån just som flickan svor över honom.
Hon blev till en riktig häxgestalt, när hon dessutom körde med utpressning mot honom, för han hade ju kört full.
Och så damp då ängeln från himlen ned i en luftballong och han tog med henne på en himlafärd innan mamma och pappa kom tillbaka. Och mannen från himlen kom uppenbarligen från Finland.
Vet inte om filmarna tänkte så, men det var förstås en allegori över tillståndet i Sverige. Med utvecklingen från 50-talet och framåt. Då Sverige spårade ur och skulle hjälpa alla andra, men inte ta hand om sina egna barn.
Och de som var satta att ta hand om barnen gjorde det inte, utan lämnade dem ensamma. I det här fallet tyckte barnet att det var bättre, än att ha den knäppa fastern hos sig.
Det var en film om den mörka och bortvända sidan av Pippi Långstrump som sagt och flickan växte till den sommaren och blev stor. En mörk saga med ett gott slut. Stilriktigare hade väl varit om hon hade drunknat där i pölen, när hon hade supit till. Då hade det kunnat bli ett debattinlägg.
Mamma och pappa kom hem till slut och allt blev bra igen då, för grannarna hade tagit hand om henne. Detta var ändå skildrat i en idyll, en sagoidyll. Det finns mycket värre öden för barn i Sverige, men att skildra detta på film har vi ännu inte kommit till. För vi vill tro att Sverige är ett bra land för barn.
Och filmen har klassats som en poetisk barndomsskildring, som har överväldigat publiken. Den fick Guldbagge för fotot vid galan senast. Men visst märks det att det är reklamare, som har gjort den. De har till och med ett "oväntat besök" i filmen.
Av de recensioner jag har läst har ingen fattat själva grundskildringen, eller tyckt att det var värt att nämna den. Utan alla blir så bedårade just av fotot och tidsskildringen. Allt sett ur ett barns ögon.
Tiden i filmen skulle vara 1981 och då hade vi ännu inte upplevt 1990-talet och heller inte 2000-talet. Förstås. På 1990-talet brakade landet ihop i den värsta krisen sedan 30-talet, men ännu har vi inte velat ta i detta med tång. Värst drabbades barnen. Jag vet för jag har barn som föddes på 80-talet.
Karin Arrhenius har skrivit manus till filmen och hon är född 1972, så hon var vuxen då 1992, när landet brakade. Det märks.
onsdag 10 mars 2010
Åsa Linderborg försvarar DN kultur
Hon skriver över två sidor i papperstidningen Aftonbladet om TYSTNADEN kring den nedskärning, som nu drabbar DN kultur när personalen dras ned med fyrtio procent och frilansbudgeten halveras.
Hon menar att Sverige är unikt med sina kulturredaktioner på alla tidningar och att DN kultur nu bestraffas för att det sägs att redaktionen är ett "apart vänsterfäste som stjäl positiv energi från den övriga tidningen".
Enligt Åsa Linderborg är det som identifieras som "vänster" ofta istället att betrakta som "grundläggande humaniora: man tar inga sanningar för givna, man bryter och bänder alla åsikter mot varandra och man försvarar samhälleliga värden som vägrar låta sig börsnoteras".
Hon är rädd att det nu kommer att bli tio-i-topp-listor på vilka böcker "man borde läsa" och att kultursidorna nu blir en "sammanfattande vägvisare till vårens ´snackisar´".
Hon menar vidare att humaniora och demokrati inte är en ensak för Bonnierkoncernen, utan angår oss alla. Men DN tiger still säger hon förutom Lars Linder. Och hon menar att Maria Schottenius nu sorgset stiger åt sidan istället för att avgå i protest.
Ja att Lasse Linder ställer sig upp och bekymrat säger något är väl inte så konstigt. Han har absolut ingenting att förlora på det. Själv är han tillräckligt gammal för att ha sitt på det torra vad som än händer. Han är född 1934 och har jobbat så länge jag minns på redaktionen. Han var jobbarkompis med mig och stod för de där värdena som kommunister alltid har stått för.
Mitt sista meningsutbyte med honom handlade om vem som hade gjort mest i andra världskriget. Mmm var det nu Stalin eller Churchill. Ni kanske förstår vad han tyckte.
Det är sant att det är ett vänsterfäste, rent av kommunistiskt, marxistiskt precis som många andra sådana borgar i den sk eliten inom kulturen och att de som har suttit där i sin tur har valt ut de som fick finnas där.
Själv såg jag massor med chefer och medarbetare passera under de tio år jag jobbade på dåvarande teaterredaktionen, som hade hand om alla kulturområden utom böcker, som av tradition ansågs mycket finare än annat.
Många mobbades bort från avdelningen. Det spelade ingen roll hur kunnig man var. Det handlade om rätt inställning och rätt tro. På den kommunistisk-marxistiska segern. Något tillspetsat uttryckt.
Jag älskade alla ämnen, som jag skrev om som reporter: teater, film, dans och musik plus att jag också var nyhetsjournalist. Men det var alltid redaktionen man fick slåss med om man ville göra något som gick utanför ramarna. Det fanns ju så mycket vi var satta att bevaka, som vi måste skriva om.
Där fanns inte alls det där som du påstår: ett fritt meningsutbyte, utan allt gick efter en agenda och gör helt uppenbart så fortfarande. Det är tydligt för alla utom de blinda, som fortfarande befinner sig instängda i detta vänstervridna kulturlandskap.
Och det fria fungerande offentliga samtalet har flyttat till sådana här ställen som min blogg. Läs och beskåda den nya sortens journalistik Åsa Linderborg. Här är jag totalt fri att skriva om precis vad jag vill. Och det gör jag också.
För självcensur är en anställd journalists första plikt. Det finns ingen yttrandefrihet för sådana. Det gäller att stämma av, att ingå i kollektivet, att inte gå för långt bort från vad de andra sysslar med. Och den som gör det blir snabbt rättad in i ledet.
Visst är det så att Maria Schottenius kunde ha valt att avgå i protest. Men det gjorde hon inte. Kanske insåg hon att hennes tid helt enkelt var förbi. Och hennes röst tystas inte alls. Hon ska fortsätta att skriva som kolumnist.
Christina Jutterström sade en gång till mig, när hon var chefredaktör, att hon inte förstod sig på kultur. Nä hon kom ju från en nyhetsredaktion som sysslade mest med politik och hon var upplärd av Bengt Dennis, chefredaktör innan henne, som bara brydde sig om ekonomi.
Kulturen handlar i grunden om människors liv och tankar, om det vi står på i vår vardag och i våra liv, men när detta pressas in i en övergripande överrocksideologi, så förlorar den sin styrka. Och det är precis vad som har hänt med kulturen på DN. Och det har inte hänt nu. Det hände för flera årtionden sedan.
Någon gång måste detta brytas och det är vad som sker i kristider. För maktstrukturen är till slut så inarbetad och stark så att det under lång tid blir omöjligt att åstadkomma förändringar. Vilket också hänger samman med, att det är i stort sett samma människor, som sitter där och pressar in denna kultur i väggarna. Mönstren blir så starka att de drabbar också nya medarbetare, som ett osynligt arv.
Det är verkligen på tiden att kulturen på DN flyttar fram till 2000-talet istället för att leva sitt instängda ideologiliv beroende av tankar, som tänktes på 1800-talet.
Hon menar att Sverige är unikt med sina kulturredaktioner på alla tidningar och att DN kultur nu bestraffas för att det sägs att redaktionen är ett "apart vänsterfäste som stjäl positiv energi från den övriga tidningen".
Enligt Åsa Linderborg är det som identifieras som "vänster" ofta istället att betrakta som "grundläggande humaniora: man tar inga sanningar för givna, man bryter och bänder alla åsikter mot varandra och man försvarar samhälleliga värden som vägrar låta sig börsnoteras".
Hon är rädd att det nu kommer att bli tio-i-topp-listor på vilka böcker "man borde läsa" och att kultursidorna nu blir en "sammanfattande vägvisare till vårens ´snackisar´".
Hon menar vidare att humaniora och demokrati inte är en ensak för Bonnierkoncernen, utan angår oss alla. Men DN tiger still säger hon förutom Lars Linder. Och hon menar att Maria Schottenius nu sorgset stiger åt sidan istället för att avgå i protest.
Ja att Lasse Linder ställer sig upp och bekymrat säger något är väl inte så konstigt. Han har absolut ingenting att förlora på det. Själv är han tillräckligt gammal för att ha sitt på det torra vad som än händer. Han är född 1934 och har jobbat så länge jag minns på redaktionen. Han var jobbarkompis med mig och stod för de där värdena som kommunister alltid har stått för.
Mitt sista meningsutbyte med honom handlade om vem som hade gjort mest i andra världskriget. Mmm var det nu Stalin eller Churchill. Ni kanske förstår vad han tyckte.
Det är sant att det är ett vänsterfäste, rent av kommunistiskt, marxistiskt precis som många andra sådana borgar i den sk eliten inom kulturen och att de som har suttit där i sin tur har valt ut de som fick finnas där.
Själv såg jag massor med chefer och medarbetare passera under de tio år jag jobbade på dåvarande teaterredaktionen, som hade hand om alla kulturområden utom böcker, som av tradition ansågs mycket finare än annat.
Många mobbades bort från avdelningen. Det spelade ingen roll hur kunnig man var. Det handlade om rätt inställning och rätt tro. På den kommunistisk-marxistiska segern. Något tillspetsat uttryckt.
Jag älskade alla ämnen, som jag skrev om som reporter: teater, film, dans och musik plus att jag också var nyhetsjournalist. Men det var alltid redaktionen man fick slåss med om man ville göra något som gick utanför ramarna. Det fanns ju så mycket vi var satta att bevaka, som vi måste skriva om.
Där fanns inte alls det där som du påstår: ett fritt meningsutbyte, utan allt gick efter en agenda och gör helt uppenbart så fortfarande. Det är tydligt för alla utom de blinda, som fortfarande befinner sig instängda i detta vänstervridna kulturlandskap.
Och det fria fungerande offentliga samtalet har flyttat till sådana här ställen som min blogg. Läs och beskåda den nya sortens journalistik Åsa Linderborg. Här är jag totalt fri att skriva om precis vad jag vill. Och det gör jag också.
För självcensur är en anställd journalists första plikt. Det finns ingen yttrandefrihet för sådana. Det gäller att stämma av, att ingå i kollektivet, att inte gå för långt bort från vad de andra sysslar med. Och den som gör det blir snabbt rättad in i ledet.
Visst är det så att Maria Schottenius kunde ha valt att avgå i protest. Men det gjorde hon inte. Kanske insåg hon att hennes tid helt enkelt var förbi. Och hennes röst tystas inte alls. Hon ska fortsätta att skriva som kolumnist.
Christina Jutterström sade en gång till mig, när hon var chefredaktör, att hon inte förstod sig på kultur. Nä hon kom ju från en nyhetsredaktion som sysslade mest med politik och hon var upplärd av Bengt Dennis, chefredaktör innan henne, som bara brydde sig om ekonomi.
Kulturen handlar i grunden om människors liv och tankar, om det vi står på i vår vardag och i våra liv, men när detta pressas in i en övergripande överrocksideologi, så förlorar den sin styrka. Och det är precis vad som har hänt med kulturen på DN. Och det har inte hänt nu. Det hände för flera årtionden sedan.
Någon gång måste detta brytas och det är vad som sker i kristider. För maktstrukturen är till slut så inarbetad och stark så att det under lång tid blir omöjligt att åstadkomma förändringar. Vilket också hänger samman med, att det är i stort sett samma människor, som sitter där och pressar in denna kultur i väggarna. Mönstren blir så starka att de drabbar också nya medarbetare, som ett osynligt arv.
Det är verkligen på tiden att kulturen på DN flyttar fram till 2000-talet istället för att leva sitt instängda ideologiliv beroende av tankar, som tänktes på 1800-talet.
Lyckan är som störst vid 74 år
Det visar en stor undersökning vid Social Indicators Research, som omfattade 21 000 människor.
Det är så att äldre fäster sig mer vid känslomässiga inre aspekter i sitt sociala liv medan yngre blir stressade av det yttre och dess krav, som att skaffa familj, göra karriär och köpa hus och ägna sig åt annat materiellt.
Första halvan av livet förbereder människor för den andra halvan. Och ifall man kan ta till sig detta på ett bra sätt - vare sig det är negativt eller positivt - så gör detta att man kan bli den där människan, som nöjd ser tillbaka på sitt liv och allt som har uppnåtts i det.
Lycka handlar om att må bra här och nu och vara nöjd på djupet med det som är uppnått i livet.
Kring de 20 står vi inför livet och är förväntansfulla, men när vi har uppnått ålderdomen kan vi vara lyckliga med det som är här och nu.
Äldre uppskattar vad de har. De har mindre krav på sig och mindre ansvar. Och kan istället ägna sig åt vad de vill utveckla själva.
På en skala mellan 1-7 så prickade de kring 74 år in sin lycka kring 5.9 medan ungdomar satte lyckoupplevelsen till 5.5.
Det är så att äldre fäster sig mer vid känslomässiga inre aspekter i sitt sociala liv medan yngre blir stressade av det yttre och dess krav, som att skaffa familj, göra karriär och köpa hus och ägna sig åt annat materiellt.
Första halvan av livet förbereder människor för den andra halvan. Och ifall man kan ta till sig detta på ett bra sätt - vare sig det är negativt eller positivt - så gör detta att man kan bli den där människan, som nöjd ser tillbaka på sitt liv och allt som har uppnåtts i det.
Lycka handlar om att må bra här och nu och vara nöjd på djupet med det som är uppnått i livet.
Kring de 20 står vi inför livet och är förväntansfulla, men när vi har uppnått ålderdomen kan vi vara lyckliga med det som är här och nu.
Äldre uppskattar vad de har. De har mindre krav på sig och mindre ansvar. Och kan istället ägna sig åt vad de vill utveckla själva.
På en skala mellan 1-7 så prickade de kring 74 år in sin lycka kring 5.9 medan ungdomar satte lyckoupplevelsen till 5.5.
tisdag 9 mars 2010
Äldre blir friskare och yngre sjukare
Denna upp-och-nedvända-värld beskrivs just nu. Men naturligtvis är det så. Det som drabbar yngre, som stress och psykiska sjukdomar har ju övervunnits när ålderdomen sätter in.
Jag som blir pensionär i år har gått igenom det där. Det är så skönt. Det finns en aristokratisk utveckling av livet. Den där man har sett och upplevt och dragit sina slutsatser.
Om man nu har överlevt. Det är en slags nedräkning, som pågår och under tiden dör dom andra runt dig.
Det tar hårt i ungdom och medelålder, men jag börjar förstå min pappa, som när min svägerska dog i bröstcancer på begravningskaffet efteråt hade så roligt att någon frågade: vet han att det är en begravning.
Jo, det är klart han visste, men han hade redan begravt så många. Det var rutin för honom. Och visst var det sorgligt att hon dog Gunilla bara 49 år gammal och hennes barn ville inte gå ut ur kyrkan. De bara grät, men min bror tröstade dem så de kom till slut också till kaffet efteråt.
Ofta skrattar människor rätt mycket på begravningskaffet. Antagligen för att de är glada för att de lever fortfarande. Jag tyckte det var hemskt när jag var 22 och min mamma hade dött. Men nu förstår jag det bättre.
För livet försvinner aldrig. Vi dör inte egentligen. Vi ses igen. Det är inte någon religion eller tro. Det är en kunskap.
PS. Min pappa levde själv i fem år till efter att han hade begravt sin sonhustru. Då gick vi på hans begravning. DS.
Jag som blir pensionär i år har gått igenom det där. Det är så skönt. Det finns en aristokratisk utveckling av livet. Den där man har sett och upplevt och dragit sina slutsatser.
Om man nu har överlevt. Det är en slags nedräkning, som pågår och under tiden dör dom andra runt dig.
Det tar hårt i ungdom och medelålder, men jag börjar förstå min pappa, som när min svägerska dog i bröstcancer på begravningskaffet efteråt hade så roligt att någon frågade: vet han att det är en begravning.
Jo, det är klart han visste, men han hade redan begravt så många. Det var rutin för honom. Och visst var det sorgligt att hon dog Gunilla bara 49 år gammal och hennes barn ville inte gå ut ur kyrkan. De bara grät, men min bror tröstade dem så de kom till slut också till kaffet efteråt.
Ofta skrattar människor rätt mycket på begravningskaffet. Antagligen för att de är glada för att de lever fortfarande. Jag tyckte det var hemskt när jag var 22 och min mamma hade dött. Men nu förstår jag det bättre.
För livet försvinner aldrig. Vi dör inte egentligen. Vi ses igen. Det är inte någon religion eller tro. Det är en kunskap.
PS. Min pappa levde själv i fem år till efter att han hade begravt sin sonhustru. Då gick vi på hans begravning. DS.
Lars Vilks dör gärna för konsten
Det hörs på hans lakoniska uttalanden om saken nu när sju stycken har gripits för att ha planerat att döda honom. De är irländska medborgare till en del, men har - förstås - sitt ursprung i Mellanöstern.
- Kul att terroristerna visar intresse för konsten, var hans replik då år 2007 när han hade åstadkommit Muhammed som rondellhund. Och han lovade att göra musikal av detta också, men det har vi ju inte sett något av.
En riktig lurifax den där Vilks, som är ett år yngre än jag och som naturligtvis visste vad han gjorde då när han åstadkom rondellhunden.
Detta som var så populärt ett tag att dessa rondellhundar fanns överallt i nästan alla rondeller i Sverige.
De blev ett slags folkkonst under några år, dock föreställde de allt möjligt och inte alls Muhammed. Vilks red på vågen bara.
Lars Vilks har lyckats som konstnär genom att göra skandal. Det började med Nimis och Arx, som det har förts processer kring länge. Och konstnärens syfte har uppenbarligen varit att göra skandal också ute i världen.
Det bästa sättet att åstadkomma det nuförtiden är att reta religiösa utövare av olika sorter och då företrädesvis de som är islamister. De är lättretade. För ingen bryr sig om att Jesus chikaneras.
Det bidrog istället förra ärkebiskopen till med en utställning, med halvnaket och erigerad penis på Jesus. Så lite är kristendomen helig i vårt land.
- Kul att terroristerna visar intresse för konsten, var hans replik då år 2007 när han hade åstadkommit Muhammed som rondellhund. Och han lovade att göra musikal av detta också, men det har vi ju inte sett något av.
En riktig lurifax den där Vilks, som är ett år yngre än jag och som naturligtvis visste vad han gjorde då när han åstadkom rondellhunden.
Detta som var så populärt ett tag att dessa rondellhundar fanns överallt i nästan alla rondeller i Sverige.
De blev ett slags folkkonst under några år, dock föreställde de allt möjligt och inte alls Muhammed. Vilks red på vågen bara.
Lars Vilks har lyckats som konstnär genom att göra skandal. Det började med Nimis och Arx, som det har förts processer kring länge. Och konstnärens syfte har uppenbarligen varit att göra skandal också ute i världen.
Det bästa sättet att åstadkomma det nuförtiden är att reta religiösa utövare av olika sorter och då företrädesvis de som är islamister. De är lättretade. För ingen bryr sig om att Jesus chikaneras.
Det bidrog istället förra ärkebiskopen till med en utställning, med halvnaket och erigerad penis på Jesus. Så lite är kristendomen helig i vårt land.
Gudrun Schyman gillar Klockaregården
Hon berättar om den gården i Villaliv, som verkar ha blivit en Fi-tidning sedan Ingrid Carlqvist tvingades bort från den. Nu intervjuas Gudrun Schyman om sin älskade gård på "idylliska Österlen". Hon flyttade från Stockholm, för att bo där med sin man på 80-talet och de sålde den igen, när de skildes.
Men sedan fick Gudrun Schyman möjlighet att köpa tillbaka den igen i slutet av 1990-talet. Hon hade tur säger hon.
Det hon hoppar över är att hon flyttade år 1987 till Ängsviksgården här ute på Värmdö. Det var en bostadsrättsförening, som ett 20-tal vuxna hade jobbat i omkring fem år, för att köpa och ställa i ordning.
Gudrun Schyman behövde hjälp med barnen, så att hon kunde lämna sitt jobb som socialsekreterare och ta sig in i riksdagen och till partitoppen i vänsterpartiet. Hon lyckades med det och blev också partiledare, innan det upptäcktes att hon hade fuskat med skatten och blev tvungen att avgå 2003.
Det Gudrun Schyman också hoppar över är att hon flyttade in på Ängsviksgården, när det fanns bestämmelser i bostadsrättsföreningens stadgar som sade, att de som flyttade bara fick tillbaka den summa pengar de hade lagt ut på sina lägenheter plus en liten uppräkning med konsumentprisindex.
Men när hon flyttade därifrån, så fick hon marknadspris för sin lägenhet. Hon hade varit med och ändrat stadgarna i "sitt kollektivhus", som hon alltid kallade bostadsrättsföreningen. Hon utnyttjade alltså det långa arbete, som de första tjugo hade lagt ned på att förhandla med kommunen, köpa huset och sedan bygga om det under något år. De lade också ned mycket eget arbete för att färdigställa lägenheterna. För att få ned kostnaderna.
Gudrun Schyman uppförde sig alltså värre än den värsta moderat, när hon utnyttjade den värdestegring, som hade varit på lägenheterna, en följd av ideellt arbete hos andra människor. Hon flyttade från Ängsviksgården in i en kontorslokal i Gamla stan och lyckades få den klassad som bostad. Ännu ett klipp. Hennes handlande stämmer med, att hon aldrig har levt efter den ideologi, som hon säger sig företräda.
Så det var kanske inte så märkligt att hon hade råd att köpa tillbaka Klockaregården då i Skåne i slutet av 90-talet, när alla andra gick på knäna efter att landet hade brakat ihop i 90-talskrisen.
Chefredaktören för Villaliv Eva Falkmarken är född 1961 och bor i Klagstorp i Skåne. På den officiella bilden av henne i tidningen ser hon ut som om hon har fastnat i 70-talet. Precis så där iklädd en hemmagjord poncho gick jag omkring på den tiden. Mest klädd i svart och med kortklippt hår. Typiskt Grupp 8 utseende.
Och Eva Falkmarken skriver att det inte längre "stormar" kring Gudrun Schyman, men att hon fortsätter att vara "en frisk fläkt i politiken". Men varför hoppar hon över hur Gudrun Schyman hade ekonomisk möjlighet att köpa tillbaka Klockaregården? På egen hand? Hon som hade varit ensam mamma. De som alltid är så fattiga.
Men sedan fick Gudrun Schyman möjlighet att köpa tillbaka den igen i slutet av 1990-talet. Hon hade tur säger hon.
Det hon hoppar över är att hon flyttade år 1987 till Ängsviksgården här ute på Värmdö. Det var en bostadsrättsförening, som ett 20-tal vuxna hade jobbat i omkring fem år, för att köpa och ställa i ordning.
Gudrun Schyman behövde hjälp med barnen, så att hon kunde lämna sitt jobb som socialsekreterare och ta sig in i riksdagen och till partitoppen i vänsterpartiet. Hon lyckades med det och blev också partiledare, innan det upptäcktes att hon hade fuskat med skatten och blev tvungen att avgå 2003.
Det Gudrun Schyman också hoppar över är att hon flyttade in på Ängsviksgården, när det fanns bestämmelser i bostadsrättsföreningens stadgar som sade, att de som flyttade bara fick tillbaka den summa pengar de hade lagt ut på sina lägenheter plus en liten uppräkning med konsumentprisindex.
Men när hon flyttade därifrån, så fick hon marknadspris för sin lägenhet. Hon hade varit med och ändrat stadgarna i "sitt kollektivhus", som hon alltid kallade bostadsrättsföreningen. Hon utnyttjade alltså det långa arbete, som de första tjugo hade lagt ned på att förhandla med kommunen, köpa huset och sedan bygga om det under något år. De lade också ned mycket eget arbete för att färdigställa lägenheterna. För att få ned kostnaderna.
Gudrun Schyman uppförde sig alltså värre än den värsta moderat, när hon utnyttjade den värdestegring, som hade varit på lägenheterna, en följd av ideellt arbete hos andra människor. Hon flyttade från Ängsviksgården in i en kontorslokal i Gamla stan och lyckades få den klassad som bostad. Ännu ett klipp. Hennes handlande stämmer med, att hon aldrig har levt efter den ideologi, som hon säger sig företräda.
Så det var kanske inte så märkligt att hon hade råd att köpa tillbaka Klockaregården då i Skåne i slutet av 90-talet, när alla andra gick på knäna efter att landet hade brakat ihop i 90-talskrisen.
Chefredaktören för Villaliv Eva Falkmarken är född 1961 och bor i Klagstorp i Skåne. På den officiella bilden av henne i tidningen ser hon ut som om hon har fastnat i 70-talet. Precis så där iklädd en hemmagjord poncho gick jag omkring på den tiden. Mest klädd i svart och med kortklippt hår. Typiskt Grupp 8 utseende.
Och Eva Falkmarken skriver att det inte längre "stormar" kring Gudrun Schyman, men att hon fortsätter att vara "en frisk fläkt i politiken". Men varför hoppar hon över hur Gudrun Schyman hade ekonomisk möjlighet att köpa tillbaka Klockaregården? På egen hand? Hon som hade varit ensam mamma. De som alltid är så fattiga.
Niclas fick sin Laila
Det var ett stort bröllop i veckan i kändisvärlden. Niclas Wahlgren fick sin Laila Bagge. Jag önskar dem all lycka. Mamma Christina Schollin bor här ute på Värmdö och hon ser ut som hon gjorde för 20 år sedan. Ungefär. Skickligt.
Jag har sett Pernilla Wahlgren här ute, för hon var gäst hos grannen ibland när barnen var små. För här bodde Niclas förra sambo och hans son, som är lika gammal som min yngste.
Vi försökte få dem att leka ihop, men de var båda små och egna barn, som inte begrep varför just de skulle umgås.
Men mina barn gillade att vara hos dem, för de hade pool då på den tiden, när det var riktiga värmesomrar. Barnen hade tur för nuförtiden har det inte varit lika heta badsomrar.
Jag har intervjuat mamma Christina Schollin en gång för lokaltidningen. Det var roligt. Jag är lika förtjust i änglar som hon är. Och hon berättade för mig, att hon och maken Hans Wahlgren av en slump hade köpt det där huset där hon och maken fortfarande bor.
Det är en fin och bra släkt och Niclas Wahlgren gör sitt bästa för att ta udden av de "släktbråk" som kvällspressen alltid tycker ska finnas jämsides med sådana här lyckliga tilldragelser.
Jag har sett Pernilla Wahlgren här ute, för hon var gäst hos grannen ibland när barnen var små. För här bodde Niclas förra sambo och hans son, som är lika gammal som min yngste.
Vi försökte få dem att leka ihop, men de var båda små och egna barn, som inte begrep varför just de skulle umgås.
Men mina barn gillade att vara hos dem, för de hade pool då på den tiden, när det var riktiga värmesomrar. Barnen hade tur för nuförtiden har det inte varit lika heta badsomrar.
Jag har intervjuat mamma Christina Schollin en gång för lokaltidningen. Det var roligt. Jag är lika förtjust i änglar som hon är. Och hon berättade för mig, att hon och maken Hans Wahlgren av en slump hade köpt det där huset där hon och maken fortfarande bor.
Det är en fin och bra släkt och Niclas Wahlgren gör sitt bästa för att ta udden av de "släktbråk" som kvällspressen alltid tycker ska finnas jämsides med sådana här lyckliga tilldragelser.
måndag 8 mars 2010
Det är något sjukt med kvinnodebatten
Nu senast såg jag att Rapport har tagit del av en rapport från riksdagens utredningstjänst (så påpassligt) som visar att hela 25 procent av alla ensamma mammor är fattiga.
De lever på 60 procent av medianinkomsten. Och vad är då denna underbara siffra? Nä det framgår förstås inte. Men medianinkomsten ligger kring 200 000 kronor och det tjänar ingen deltidsarbetande mamma. Väl?
Jo det behövs inte mer än att jobba ett tag deltid så ramlar det in sådana summor. Jag känner en mamma som gott och väl drar in detta. Ensamstående och hon har två pappor till sina barn. Men hon har gjort sig av med båda. Så de får betala då till henne.
Och sedan har hon fyra barnbidrag, för hon har skaffat sig barnen så tätt att hon får det. Fyra barnbidrag och tre bidragsförskott som nu barnens pappor betalar. Det blir en nätt summa på nästan 8 000 rent i månaden.
Mmm 8 000? Hur mycket måste man inte jobba för att tjäna in detta? Och så har ju papporna hand om barnen förstås. Också. Men hon har huvudansvaret.
Nu har hon sålt sitt hus - kostade för mycket - för att hon vill flytta till lägenhet, så att hon får ännu mer pengar över. Måste ju resa lite och så. Träffa den nya mannen, som hon har mött nu och som inte bor på samma ställe som hon.
Barnen? Va i helsike några fler släktingar har dom väl? De får väl ta hand om dom.
PS. Medianinkomster för kvinnor i hennes område 20-64 år var 244 900 kronor, det vill säga betydligt högre än den medianinkomst som jag nämnde ovan. Det stämmer nog rätt bra. Medianinkomst är överhuvudtaget ett märkligt sätt att föra statistik på eftersom det betyder att det handlar om den inkomst som ligger i mitten. DS.
De lever på 60 procent av medianinkomsten. Och vad är då denna underbara siffra? Nä det framgår förstås inte. Men medianinkomsten ligger kring 200 000 kronor och det tjänar ingen deltidsarbetande mamma. Väl?
Jo det behövs inte mer än att jobba ett tag deltid så ramlar det in sådana summor. Jag känner en mamma som gott och väl drar in detta. Ensamstående och hon har två pappor till sina barn. Men hon har gjort sig av med båda. Så de får betala då till henne.
Och sedan har hon fyra barnbidrag, för hon har skaffat sig barnen så tätt att hon får det. Fyra barnbidrag och tre bidragsförskott som nu barnens pappor betalar. Det blir en nätt summa på nästan 8 000 rent i månaden.
Mmm 8 000? Hur mycket måste man inte jobba för att tjäna in detta? Och så har ju papporna hand om barnen förstås. Också. Men hon har huvudansvaret.
Nu har hon sålt sitt hus - kostade för mycket - för att hon vill flytta till lägenhet, så att hon får ännu mer pengar över. Måste ju resa lite och så. Träffa den nya mannen, som hon har mött nu och som inte bor på samma ställe som hon.
Barnen? Va i helsike några fler släktingar har dom väl? De får väl ta hand om dom.
PS. Medianinkomster för kvinnor i hennes område 20-64 år var 244 900 kronor, det vill säga betydligt högre än den medianinkomst som jag nämnde ovan. Det stämmer nog rätt bra. Medianinkomst är överhuvudtaget ett märkligt sätt att föra statistik på eftersom det betyder att det handlar om den inkomst som ligger i mitten. DS.
Maja Lundgren upprätthåller tonen
Nu läste jag igenom vad för smörja som Maja Lundgrens anhang skvallrar om mig på hennes blogg. Fy sjutton värre får man leta efter.
Jag tänker inte referera det. Bara säga att om man vill missuppfatta och skvallra elakt om en människa så går det alldeles utmärkt att göra det på Maja Lundgrens blogg. Och om man vill ljuga som Tristan gör så går också det utmärkt.
Vilka äckliga skvallerpottor ni är! Fy bubblan, under föregivande av att ni för någon slags högtravande diskussion.
Vilket hemskt elände att Bonnier har dig i sitt stall Maja. För du är uppenbarligen ingen bra människa alls. Jag förstår verkligen diskussionen som var och fortfarande står på internet under ditt namn.
Det ni sysslar med påminner starkt om en diskussion i Dantes Inferno, men det är väl därifrån ni kommer alla elaka skvallrare. Usch tror jag måste gå och duscha. Känner mig besudlad.
Kommentera gärna detta på min blogg, men det vågar ni väl inte era fegisar. Fy fan, säger jag. Era krypande, lismande, inställsamma kryp.
Sanningslidelse sade du, att du drevs av i intervjun med Lasse Bengtsson på TV4. Pyttsan! En lidelse att förvränga sanningen präglar både dig och ditt anhang.
Jag tänker inte referera det. Bara säga att om man vill missuppfatta och skvallra elakt om en människa så går det alldeles utmärkt att göra det på Maja Lundgrens blogg. Och om man vill ljuga som Tristan gör så går också det utmärkt.
Vilka äckliga skvallerpottor ni är! Fy bubblan, under föregivande av att ni för någon slags högtravande diskussion.
Vilket hemskt elände att Bonnier har dig i sitt stall Maja. För du är uppenbarligen ingen bra människa alls. Jag förstår verkligen diskussionen som var och fortfarande står på internet under ditt namn.
Det ni sysslar med påminner starkt om en diskussion i Dantes Inferno, men det är väl därifrån ni kommer alla elaka skvallrare. Usch tror jag måste gå och duscha. Känner mig besudlad.
Kommentera gärna detta på min blogg, men det vågar ni väl inte era fegisar. Fy fan, säger jag. Era krypande, lismande, inställsamma kryp.
Sanningslidelse sade du, att du drevs av i intervjun med Lasse Bengtsson på TV4. Pyttsan! En lidelse att förvränga sanningen präglar både dig och ditt anhang.
Isbrytaren Oden undersöker plankton
Det här används forskningspengar till under en svår isvinter. Forskaren Lars-Anders Hansson har upptäckt att plankton gör som människor, skyddar sig mot uv-strålning från solen.
En alldeles enastående fantastisk upptäckt, som man inte kunde ha gjort någon annanstans. Naturligtvis. Tillsammans med honom är också forskaren Samuel Hylander och Oden behövs för det kan vara minus 20 här ner i Antarktis och isen kan vara flera meter tjock.
Ja här där vi bor på Värmdö var det senast i förrgår minus 18 grader och jag har för mig att det var en del båtar, som fastnade i isen här utanför i Östersjön. Inklusive några Finlandsfärjor. Oden hade nog behövts här istället denna isvinter.
Hela trippen betalas av Vetenskapsrådet, ett statligt råd, som betalar för forskning av högsta klass. De ger stöd till "grundläggande forskning av högsta vetenskapliga kvalitet".
Exakt. Det är ju enormt viktigt att få veta att plankton också kan skydda sig mot solen. Så Oden måste tas dit. Naturligtvis. Hade det inte varit enklare att ringa till Antarktis och fråga? Det lär ju finnas omkring ett tusental forskare där stationerade på världsdelen. Den är ju inte direkt obebodd.
Och plankton hade ju Samuel Hylander redan studerat här i Sverige, men det är förstås lattjo att åka till Antarktis på skattebetalarnas bekostnad.
Nu fortsätter forskarna till Chile dit de väntas om några dagar. Och det lär ju vara så hemska stormar där längs kusten, så allt är ordentligt surrat nu på Oden.
Men när isbrytaren Oden är tillbaka fick vi inte veta. Till nästa vinter kanske? Vi får väl hoppas på det. Polarforskningssekretariatet kanske kan tänka sig att släppa ifrån sig isbrytaren nu när vi vet att vi har vintrar också här.
För forskarna som påstod att vi aldrig mer skulle få några vintrar ljög eller manipulerade siffrorna för att få pengar till sina egna små forskningsområden.
En alldeles enastående fantastisk upptäckt, som man inte kunde ha gjort någon annanstans. Naturligtvis. Tillsammans med honom är också forskaren Samuel Hylander och Oden behövs för det kan vara minus 20 här ner i Antarktis och isen kan vara flera meter tjock.
Ja här där vi bor på Värmdö var det senast i förrgår minus 18 grader och jag har för mig att det var en del båtar, som fastnade i isen här utanför i Östersjön. Inklusive några Finlandsfärjor. Oden hade nog behövts här istället denna isvinter.
Hela trippen betalas av Vetenskapsrådet, ett statligt råd, som betalar för forskning av högsta klass. De ger stöd till "grundläggande forskning av högsta vetenskapliga kvalitet".
Exakt. Det är ju enormt viktigt att få veta att plankton också kan skydda sig mot solen. Så Oden måste tas dit. Naturligtvis. Hade det inte varit enklare att ringa till Antarktis och fråga? Det lär ju finnas omkring ett tusental forskare där stationerade på världsdelen. Den är ju inte direkt obebodd.
Och plankton hade ju Samuel Hylander redan studerat här i Sverige, men det är förstås lattjo att åka till Antarktis på skattebetalarnas bekostnad.
Nu fortsätter forskarna till Chile dit de väntas om några dagar. Och det lär ju vara så hemska stormar där längs kusten, så allt är ordentligt surrat nu på Oden.
Men när isbrytaren Oden är tillbaka fick vi inte veta. Till nästa vinter kanske? Vi får väl hoppas på det. Polarforskningssekretariatet kanske kan tänka sig att släppa ifrån sig isbrytaren nu när vi vet att vi har vintrar också här.
För forskarna som påstod att vi aldrig mer skulle få några vintrar ljög eller manipulerade siffrorna för att få pengar till sina egna små forskningsområden.
Idag får jag veta vem jag är
Det känns lite så. För jag ska få ett personbevis där det står vem som är min mamma och min pappa. Detta ingår i min utforskning av min släkt.
Jag behöver detta personbevis, för att bevisa att jag är min mors dotter och så har jag en släktutredning, som visar att mamma är släkt med sin bror.
Så lite känner vi varandra på den nivån, att jag måste bevisa detta, för att få veta något mer om min morbrors sjukdom. Den som kommer från indianerna och som kallas stenmage.
Två släktingar till, som lever, har den antagligen. En av mina kusiner och ett kusinbarnbarn.
Vi började skoja om att jag kanske får veta, att jag inte alls är min mors dotter, för det finns så många bortlämnade barn i min släkt, så mycket övergivenhet och sorg.
Av de fem systrar som föddes av min mormor så övergav tre av dem barn. På olika sätt.
Allt det där håller jag på att gräva upp på nytt. För historierna känns välbekanta när jag stöter på dem. Kanske har min mamma berättat när jag var liten, men jag har glömt som barn gör.
Från början var det ett skämt att jag inte kanske var min mammas barn, men sedan började jag fundera. Vad skulle det betyda?
Nog skulle det rasera allt som jag dittills hade vuxit upp med. Alla föreställningar som jag hade byggt omkring mig och den jag är. Eller skulle det?
Nej, jag vet i grunden vem jag är. Känn dig själv stod det på Apollotemplet i Delfi. Det är en djup visdom i dessa ord, som många människor i dag inte begriper.
Men den yttersta grunden för vårt liv finns där. Vi behöver veta vilka vi är. I grunden. Också utan allt det yttre. Utan våra band till andra.
Människor har i alla tider förstått och insett vilka de är, men vi går ständigt fel. Och 1900-talet var en tid när människor gick fel en gång till i form av hela länder.
En del är fortfarande bortkollrade av alla återvändsgränder, som upptäcktes då.
Som gjorde att man tog det sjuka och studerade det i detalj och detta fick bestämma vilken väg mänskligheten skulle gå. I två världskrig fick människor lära sig att det nog inte var rätt väg det här.
Men för oss som inte har haft de bittra läxorna i vårt land, så begriper många inte vad som skedde. Än i denna dag.
Jag behöver detta personbevis, för att bevisa att jag är min mors dotter och så har jag en släktutredning, som visar att mamma är släkt med sin bror.
Så lite känner vi varandra på den nivån, att jag måste bevisa detta, för att få veta något mer om min morbrors sjukdom. Den som kommer från indianerna och som kallas stenmage.
Två släktingar till, som lever, har den antagligen. En av mina kusiner och ett kusinbarnbarn.
Vi började skoja om att jag kanske får veta, att jag inte alls är min mors dotter, för det finns så många bortlämnade barn i min släkt, så mycket övergivenhet och sorg.
Av de fem systrar som föddes av min mormor så övergav tre av dem barn. På olika sätt.
Allt det där håller jag på att gräva upp på nytt. För historierna känns välbekanta när jag stöter på dem. Kanske har min mamma berättat när jag var liten, men jag har glömt som barn gör.
Från början var det ett skämt att jag inte kanske var min mammas barn, men sedan började jag fundera. Vad skulle det betyda?
Nog skulle det rasera allt som jag dittills hade vuxit upp med. Alla föreställningar som jag hade byggt omkring mig och den jag är. Eller skulle det?
Nej, jag vet i grunden vem jag är. Känn dig själv stod det på Apollotemplet i Delfi. Det är en djup visdom i dessa ord, som många människor i dag inte begriper.
Men den yttersta grunden för vårt liv finns där. Vi behöver veta vilka vi är. I grunden. Också utan allt det yttre. Utan våra band till andra.
Människor har i alla tider förstått och insett vilka de är, men vi går ständigt fel. Och 1900-talet var en tid när människor gick fel en gång till i form av hela länder.
En del är fortfarande bortkollrade av alla återvändsgränder, som upptäcktes då.
Som gjorde att man tog det sjuka och studerade det i detalj och detta fick bestämma vilken väg mänskligheten skulle gå. I två världskrig fick människor lära sig att det nog inte var rätt väg det här.
Men för oss som inte har haft de bittra läxorna i vårt land, så begriper många inte vad som skedde. Än i denna dag.
Var och en ett eget hushåll
För marknaden och våra politiker så är det absolut bättre med ensamhushåll och ensamma mammor. För vad skulle de annars ta hand om?
Om vi bor allihop i våra egna små lägenheter, så får de desto mer att bestämma om. Och vårt BNP når nya och oanade höjder.
Och ifall vi alla är osams, så att inte män och kvinnor någonsin kan komma överens om hur vi ska uppfostra våra barn. Eller ens står ut med att se varandra. Så mycket bättre, för då behöver vi verkligen en social omsorg från vaggan till graven.
Politikerna blir de maktfullkomliga hjältarna som fixar allt det där.
Och om mammorna, så fort det är möjligt lägger beslag på barnen och förtalar deras pappor, så att de alieneras från dem, så fortsätter detta snart i all evighet.
Vi alla blir effektiva maskiner, som förbrukar mer och mer av de resurser, som finns här i världen och som aldrig umgås med andra människor, utan hålls isär från dem. För vi har inte tid att bara ses.
Och inget av de egenskaper, som vi har var och en av oss kan användas, för att berika oss själva och omvärlden med något annat än det som är godkänt av politiker och som genererar mera kapital och BNP.
Genom historien har utvecklingen alltid gått i sådana vågor. Med alienation från oss själva till något annat. När den glimrande ytan har tagit över allt och det inte längre går att upprätthålla en mänsklig gemenskap, så slår vi i botten.
Vi måste ständigt berätta för oss själva vad det betyder att vara människa. Det är alltid nödvändigt att uppfinna livet och mänskligheten på nytt. Särskilt en propagandadag som i dag.
Om vi bor allihop i våra egna små lägenheter, så får de desto mer att bestämma om. Och vårt BNP når nya och oanade höjder.
Och ifall vi alla är osams, så att inte män och kvinnor någonsin kan komma överens om hur vi ska uppfostra våra barn. Eller ens står ut med att se varandra. Så mycket bättre, för då behöver vi verkligen en social omsorg från vaggan till graven.
Politikerna blir de maktfullkomliga hjältarna som fixar allt det där.
Och om mammorna, så fort det är möjligt lägger beslag på barnen och förtalar deras pappor, så att de alieneras från dem, så fortsätter detta snart i all evighet.
Vi alla blir effektiva maskiner, som förbrukar mer och mer av de resurser, som finns här i världen och som aldrig umgås med andra människor, utan hålls isär från dem. För vi har inte tid att bara ses.
Och inget av de egenskaper, som vi har var och en av oss kan användas, för att berika oss själva och omvärlden med något annat än det som är godkänt av politiker och som genererar mera kapital och BNP.
Genom historien har utvecklingen alltid gått i sådana vågor. Med alienation från oss själva till något annat. När den glimrande ytan har tagit över allt och det inte längre går att upprätthålla en mänsklig gemenskap, så slår vi i botten.
Vi måste ständigt berätta för oss själva vad det betyder att vara människa. Det är alltid nödvändigt att uppfinna livet och mänskligheten på nytt. Särskilt en propagandadag som i dag.
söndag 7 mars 2010
Jag gillar mors dag bättre
Bättre än Internationella kvinnodagen. Ska vi inte ha en mansdag också? Fars dag finns ju. Varför behöver inte också männen en dag?
Tänk vilket slit det är att vara man. De har fortfarande största försörjningsbördan i familjen och kan ofta inte vara hemma med barnen, för de tjänar för mycket, så då drabbar det familjen. De måste kämpa sig fram i alla lägen, men inte för mycket för då kan de ju beskyllas för att vara manschauvinister och ta för sig för mycket.
De drabbas av olyckor på sina ofta farliga arbetsplatser och hinner aldrig njuta riktigt av någon pension ifall de överlever. För riktigt så länge som kvinnorna lever de inte. Det skiljer drygt fyra år i genomsnitt utom i Norrbotten förstås för där lever männen ännu kortare än i övriga Sverige.
Män tar livet av sig mer än kvinnor och i Norrlands inland är frekvensen högre. Åttio procent av alla som dör i bilolyckor är män. Omkring åttiofem procent av alla som drunknar är män. Omkring sjuttio procent av de som omkommer i bränder än män.
Skador bland män är den vanligaste dödsorsaken före 65 års ålder. När en forskare fick frågan varför det var så så visste han inte. För ingen hade brytt sig om att ta reda på det.
Tesen var att det ingick i den patriarkala strukturen, att män helt enkelt var uppfostrade till att vara stora och starka (även när de inte var det) och ta risker.
Jag tror att män behöver en internationell dag mycket mer än vad kvinnor gör. Vi bryr oss inte om dem helt enkelt. De är halva befolkningen och det ses som att dessa kan vi offra. Men i den officiella föreställningen ska kvinnor ha allt det som män har, men utan de risker som männen nu tar.
För kvinnor är ju så små och klena inte kan de göra allt det som männen gör. Men bra betalt ska de ha för det. Och sitta i bolagsstyrelserna. Självklart.
Tänk vilket slit det är att vara man. De har fortfarande största försörjningsbördan i familjen och kan ofta inte vara hemma med barnen, för de tjänar för mycket, så då drabbar det familjen. De måste kämpa sig fram i alla lägen, men inte för mycket för då kan de ju beskyllas för att vara manschauvinister och ta för sig för mycket.
De drabbas av olyckor på sina ofta farliga arbetsplatser och hinner aldrig njuta riktigt av någon pension ifall de överlever. För riktigt så länge som kvinnorna lever de inte. Det skiljer drygt fyra år i genomsnitt utom i Norrbotten förstås för där lever männen ännu kortare än i övriga Sverige.
Män tar livet av sig mer än kvinnor och i Norrlands inland är frekvensen högre. Åttio procent av alla som dör i bilolyckor är män. Omkring åttiofem procent av alla som drunknar är män. Omkring sjuttio procent av de som omkommer i bränder än män.
Skador bland män är den vanligaste dödsorsaken före 65 års ålder. När en forskare fick frågan varför det var så så visste han inte. För ingen hade brytt sig om att ta reda på det.
Tesen var att det ingick i den patriarkala strukturen, att män helt enkelt var uppfostrade till att vara stora och starka (även när de inte var det) och ta risker.
Jag tror att män behöver en internationell dag mycket mer än vad kvinnor gör. Vi bryr oss inte om dem helt enkelt. De är halva befolkningen och det ses som att dessa kan vi offra. Men i den officiella föreställningen ska kvinnor ha allt det som män har, men utan de risker som männen nu tar.
För kvinnor är ju så små och klena inte kan de göra allt det som männen gör. Men bra betalt ska de ha för det. Och sitta i bolagsstyrelserna. Självklart.
Att ha varit inspärrad på psyket
Till skillnad från vissa, som antingen tycker att det är fint att ha varit på psyket, men ändå inte har varit det eller en del som fejkar för att "avslöja" psykvården inifrån, så tillhör jag dem som har erfarenhet från att ha blivit inspärrad på psyket.
Det var en reaktion på en svår och jobbig livssituation när jag var 27 år. Jag vet att det handlade om att ta reda på vad livet handlade om på djupet och att jag samtidigt var rädd för att gå vidare i livet.
Min mamma hade dött då fem år tidigare och jag fortsatte att vara den duktiga storasystern, den som tog hand om mammas kvarlämnade kafé, tog hand om min egen son, såg till att utbilda mig mer, så att jag kunde försörja oss, jobbade som sekreterare i ett par år innan jag kom in på journalisthögskolan.
Den sommaren när jag blev tvångsintagen på Långbro var det min första paus i livet någonsin. Och allt vällde fram inom mig. Jag ville verkligen veta vad livet nu skulle handla om på riktigt.
Men det blev för mycket att klara av på egen hand och jag forslades iväg av fyra stadiga poliser i en bil till Långbro efter att Södersjukhusets läkare hade sagt att hon inte kunde ha mig där, bland de vanliga patienterna.
Jag minns allting ända tills jag blev inlagd och fastspänd i en säng. Då pratade en läkare med mig, berättade de efteråt, men jag hade flytt min kropp. Var borta. Ända tills nästa morgon då jag gick upp och duschade som vanligt.
Under den natten befann jag mig i inre landskap, som hela tiden förföljde mig med skräck. Och jag begrep inte hur jag skulle kunna överleva.
Men lärde mig till slut att det gick genom att bara låta skräcken komma och passera rakt igenom mig. Då löstes den mirakulöst upp. Men en ny skräckvåg följde strax. Så fortgick den natten.
På morgonen var jag tillbaka igen i den här världen, men när man väl har blivit inlagd på psyket, så blir man kvar där ett tag. Åtminstone var det så 1973. Jag hade gjort mitt första år på journalisthögskolan och jag skulle göra min praktik på samhällsredaktionen på radion den hösten.
Jag kom aldrig för jag var ju inspärrad. De försökte få tag på mig, skickade till och med telegram, men jag dök ändå inte upp.
Men till slut så fick de veta var jag var och jag började min praktik då på radion ett par veckor försenad. En annan medlem på redaktionen hade också gjort en resa in på psyket nästan samtidigt.
Så är det att befinna sig i gränslandet till det okända. Man riskerar att trilla igenom in i något annat. På DN var en av mina bästa arbetskamrater också av en sådan sort. En av de där, som ville ta reda på hur världen fungerade. Som ville utforska.
Jag har aldrig mer varit på psyket efter den första gången. Det räckte. Men den gången blev det nödvändigt. För att få en slags omhändertagen paus i livet, som jag inte kunde ha fått på något annat sätt. Och få bearbeta snabbt som tusan allt som jag ditills hade upplevt i mitt liv.
Det krävdes, för att få fatt i tråden, den röda tråden, som jag följer än i denna dag.
Det var en reaktion på en svår och jobbig livssituation när jag var 27 år. Jag vet att det handlade om att ta reda på vad livet handlade om på djupet och att jag samtidigt var rädd för att gå vidare i livet.
Min mamma hade dött då fem år tidigare och jag fortsatte att vara den duktiga storasystern, den som tog hand om mammas kvarlämnade kafé, tog hand om min egen son, såg till att utbilda mig mer, så att jag kunde försörja oss, jobbade som sekreterare i ett par år innan jag kom in på journalisthögskolan.
Den sommaren när jag blev tvångsintagen på Långbro var det min första paus i livet någonsin. Och allt vällde fram inom mig. Jag ville verkligen veta vad livet nu skulle handla om på riktigt.
Men det blev för mycket att klara av på egen hand och jag forslades iväg av fyra stadiga poliser i en bil till Långbro efter att Södersjukhusets läkare hade sagt att hon inte kunde ha mig där, bland de vanliga patienterna.
Jag minns allting ända tills jag blev inlagd och fastspänd i en säng. Då pratade en läkare med mig, berättade de efteråt, men jag hade flytt min kropp. Var borta. Ända tills nästa morgon då jag gick upp och duschade som vanligt.
Under den natten befann jag mig i inre landskap, som hela tiden förföljde mig med skräck. Och jag begrep inte hur jag skulle kunna överleva.
Men lärde mig till slut att det gick genom att bara låta skräcken komma och passera rakt igenom mig. Då löstes den mirakulöst upp. Men en ny skräckvåg följde strax. Så fortgick den natten.
På morgonen var jag tillbaka igen i den här världen, men när man väl har blivit inlagd på psyket, så blir man kvar där ett tag. Åtminstone var det så 1973. Jag hade gjort mitt första år på journalisthögskolan och jag skulle göra min praktik på samhällsredaktionen på radion den hösten.
Jag kom aldrig för jag var ju inspärrad. De försökte få tag på mig, skickade till och med telegram, men jag dök ändå inte upp.
Men till slut så fick de veta var jag var och jag började min praktik då på radion ett par veckor försenad. En annan medlem på redaktionen hade också gjort en resa in på psyket nästan samtidigt.
Så är det att befinna sig i gränslandet till det okända. Man riskerar att trilla igenom in i något annat. På DN var en av mina bästa arbetskamrater också av en sådan sort. En av de där, som ville ta reda på hur världen fungerade. Som ville utforska.
Jag har aldrig mer varit på psyket efter den första gången. Det räckte. Men den gången blev det nödvändigt. För att få en slags omhändertagen paus i livet, som jag inte kunde ha fått på något annat sätt. Och få bearbeta snabbt som tusan allt som jag ditills hade upplevt i mitt liv.
Det krävdes, för att få fatt i tråden, den röda tråden, som jag följer än i denna dag.
Morgonbetraktelse
Kockan är strax efter sex och det ljusnar, dimma ligger över nejden, och allt är tyst. Vi har överlevt ännu en vinternatt i den stränga kylan. Det har varit ner till minus 15 i natt. Natten innan var det minus 18 grader.
Sitter med sockor på fötterna, men fryser för att golven är så kalla. Det går som strålar upp i benen fast jag har en liten rund matta under mig, som ska hjälpa mig att hålla värmen. Måste hämta tofflorna också.
Så nu blir det nog bättre om en stund. Vi har ved lite överallt i huset. Sambon högg i går och bar in. Den köpta björkveden är slut, men vi har kubbar lite överallt på tomten, som går att hugga. De är ganska torra för vi har inte sågat upp dem i år.
Jag förstår hur min mormor och morfar hade det för hundra år sedan. Då de levde på ett liknande vis. Vi har inte kommit mycket längre i vårt samhälle.
Min mormor och morfar hade ingenting av moderna bekvämligheter. Vi skulle kunna ha det, men har inte råd. Vi måste själva arbeta för att få det varmt i huset. Med kroppen eller med att betala. Så är villkoren. Så är det bestämt.
Mormor och morfar som hade råd att uppfostra tio barn. Det har inte jag haft. Men tre har jag orkat med. Nu kommer jag att bara behöva försörja mig själv. Det känns märkligt.
Yngste sonen ska gå ut skolan och börja jobba i sommar. Han har jobb. Jag har inte behövt att ta hand bara om mig själv sedan jag var tjugo år. Vid tjugoett fick jag mitt första barn. I mer än fyrtio år har jag försörjt och bekymrat mig om barn. Nu är det slut med det.
Så skönt det ska bli. Mig själv kan jag försörja. Det har jag alltid kunnat.
Sitter med sockor på fötterna, men fryser för att golven är så kalla. Det går som strålar upp i benen fast jag har en liten rund matta under mig, som ska hjälpa mig att hålla värmen. Måste hämta tofflorna också.
Så nu blir det nog bättre om en stund. Vi har ved lite överallt i huset. Sambon högg i går och bar in. Den köpta björkveden är slut, men vi har kubbar lite överallt på tomten, som går att hugga. De är ganska torra för vi har inte sågat upp dem i år.
Jag förstår hur min mormor och morfar hade det för hundra år sedan. Då de levde på ett liknande vis. Vi har inte kommit mycket längre i vårt samhälle.
Min mormor och morfar hade ingenting av moderna bekvämligheter. Vi skulle kunna ha det, men har inte råd. Vi måste själva arbeta för att få det varmt i huset. Med kroppen eller med att betala. Så är villkoren. Så är det bestämt.
Mormor och morfar som hade råd att uppfostra tio barn. Det har inte jag haft. Men tre har jag orkat med. Nu kommer jag att bara behöva försörja mig själv. Det känns märkligt.
Yngste sonen ska gå ut skolan och börja jobba i sommar. Han har jobb. Jag har inte behövt att ta hand bara om mig själv sedan jag var tjugo år. Vid tjugoett fick jag mitt första barn. I mer än fyrtio år har jag försörjt och bekymrat mig om barn. Nu är det slut med det.
Så skönt det ska bli. Mig själv kan jag försörja. Det har jag alltid kunnat.
lördag 6 mars 2010
Offret Maja Lundgren
Medkännande pappagestalten Lasse Bengtsson lotsade författaren Maja Lundgren genom en direktsänd intervju i morse på TV4. Hon framstod som den massakrerade författaren, som helt enkelt har tagits av daga av kulturetablissemanget. Detta hände för tre år sedan efter hennes skandalbok Myggor och Tigrar.
Hon gör nu en liten och försiktig återkomst med sina nya bok Mäktig Tussilago, som handlar om Oskar som får ett sammanbrott. Den är väldigt initierat skriven, sade Lasse Bengtsson och fiskade efter om den handlade om henne själv. Nä, hon har aldrig varit intagen eller psykotisk, men hon har gått i terapi och alltid faktiskt blivit friskförklarad.
Dock känner hon till gränstillstånd och kan höra röster i huvudet. Repliker som kommer. Och hon har sagt att tidens trauma har valt henne till spelplats. Hon är en hyperkänslig författare tyckte Lasse Bengtsson. Är det inte svårt? Då försökte Maja Lundgren spotta upp sig och sade att det är härligt och att ett rikt inre liv är en tillgång för en författare.
Men dock kan hon inte längre gå på middagsbjudningar för hon hör så mycket mellan raderna, eller hos undertexten, som Lasse Bengtsson kallade det. Dolda budskap och hon tycker nog att myggor är värre än tigrar. Små stick, som osynliggör, subtila saker. Det som kallas glastaket i feminismen.
Ja och så var det det där med brottningarna mellan sömn och vaka, som hon har upplevt. Ett slags ångesttillstånd, som är ett hypnagogt tillstånd... alltså när man inte sover, men heller inte är vaken. Som om en mara sitter på bröstet.. eller en katt.
Stackars Maja Lundgren. Hon såg verkligen skör och förtvivlad ut mest hela tiden, fast hon stundtals försökte skoja bort allt. Men när de kom in på camorraförfattaren Robert Saviano, så ansåg hon att det inte gick att jämföra med henne, för han skulle aldrig kunna leva ett normalt liv, utan vara jagad hela livet. Och något dödshot var inte hon utsatt för. Trodde hon, sade hon och avslutade intervjun med att blinka med båda ögonen och dra ihop ansiktet i en grimas.
Ja hon och förlaget vill väl tas till nåder igen i kulturkretsarna och få lite recensioner, trots att hon säger att hon inte bryr sig om recensenter och sådant. Men det bidrar ju ändå till att nya boken säljs. Så fungerar vårt Sverige.
Själv tycker hon att det är fantastiskt att hon kan ha direktkontakt med läsarna genom sin blogg. Ja, visst vore det, i fall den handlade om någonting och inte bara var "en tebjudning" där ingenting uttalas klart. Som någon har kallat den. Och ifall det var något verkligt som det pratades om och allt inte bara försvann in i den hypnagoga dimman ständigt och jämt.
Som sagt inte lätt att vara Maja Lundgren. Stackars lilla katta. De får ofta rivet skinn. Och det varken hon eller Lasse Bengtsson kunde upptäcka var att de ingick i de gamla rollerna vi har för män och kvinnor. Han som medkännande pappagestalt och hon som den lilla flickan, som behövde skyddas.
Hon gör nu en liten och försiktig återkomst med sina nya bok Mäktig Tussilago, som handlar om Oskar som får ett sammanbrott. Den är väldigt initierat skriven, sade Lasse Bengtsson och fiskade efter om den handlade om henne själv. Nä, hon har aldrig varit intagen eller psykotisk, men hon har gått i terapi och alltid faktiskt blivit friskförklarad.
Dock känner hon till gränstillstånd och kan höra röster i huvudet. Repliker som kommer. Och hon har sagt att tidens trauma har valt henne till spelplats. Hon är en hyperkänslig författare tyckte Lasse Bengtsson. Är det inte svårt? Då försökte Maja Lundgren spotta upp sig och sade att det är härligt och att ett rikt inre liv är en tillgång för en författare.
Men dock kan hon inte längre gå på middagsbjudningar för hon hör så mycket mellan raderna, eller hos undertexten, som Lasse Bengtsson kallade det. Dolda budskap och hon tycker nog att myggor är värre än tigrar. Små stick, som osynliggör, subtila saker. Det som kallas glastaket i feminismen.
Ja och så var det det där med brottningarna mellan sömn och vaka, som hon har upplevt. Ett slags ångesttillstånd, som är ett hypnagogt tillstånd... alltså när man inte sover, men heller inte är vaken. Som om en mara sitter på bröstet.. eller en katt.
Stackars Maja Lundgren. Hon såg verkligen skör och förtvivlad ut mest hela tiden, fast hon stundtals försökte skoja bort allt. Men när de kom in på camorraförfattaren Robert Saviano, så ansåg hon att det inte gick att jämföra med henne, för han skulle aldrig kunna leva ett normalt liv, utan vara jagad hela livet. Och något dödshot var inte hon utsatt för. Trodde hon, sade hon och avslutade intervjun med att blinka med båda ögonen och dra ihop ansiktet i en grimas.
Ja hon och förlaget vill väl tas till nåder igen i kulturkretsarna och få lite recensioner, trots att hon säger att hon inte bryr sig om recensenter och sådant. Men det bidrar ju ändå till att nya boken säljs. Så fungerar vårt Sverige.
Själv tycker hon att det är fantastiskt att hon kan ha direktkontakt med läsarna genom sin blogg. Ja, visst vore det, i fall den handlade om någonting och inte bara var "en tebjudning" där ingenting uttalas klart. Som någon har kallat den. Och ifall det var något verkligt som det pratades om och allt inte bara försvann in i den hypnagoga dimman ständigt och jämt.
Som sagt inte lätt att vara Maja Lundgren. Stackars lilla katta. De får ofta rivet skinn. Och det varken hon eller Lasse Bengtsson kunde upptäcka var att de ingick i de gamla rollerna vi har för män och kvinnor. Han som medkännande pappagestalt och hon som den lilla flickan, som behövde skyddas.
fredag 5 mars 2010
John F Kennedys kärleksbrev till svenska Gunilla
John F Kennedy var utsedd till att bli USA:s president av sin pappa Joe och Jacqueline Kennedy var utsedd till att bli hans maka. De passade politiskt sett tillsammans, båda var katoliker och Jacqueline Kennedy kom på pappret från en fin fransk släkt, som kanske till och med var släkt med franska kungahuset.
Åtminstone var det släktens myt om sig själv. I verkligheten var det inte lika fint, vilket jag skrev om för ett tag sedan.
Egentligen var John F Kennedy kär i en svenska då när han skulle gifta sig med Jacqueline och den affären fortsatte och han ville till och med skilja sig från Jacqueline, men det avstyrde förstås hans pappa Joe.
Nu har kärleksbreven sålts i USA för den vackra summan av drygt 800 000 kronor. Det sägs att de är från John F Kennedy till Gunilla von Post, vilket jag har svårt att tro. Han skickade knappt ett vykort till sin fru ens. Men ifall de nu är påhittade så har Gunilla tjänat en bra slant på detta. Fast de kanske är äkta...?
Jag skriver så här i min nya kommande bok om Jacqueline Kennedy och om denna affär:
"Jackie visste inte att Jack hade blivit behandlad för en könssjukdom redan 1940 och att han hade haft upprepade besvär sedan dess. Han blev så bekymrad över att Jackie fick missfall att han frågade en läkare om det kunde bero på honom. Det kunde ha varit sjukdomen klamydia, som gjorde att hon hade svårt att behålla ett foster i livmodern. Jack hade haft gonorré och det kunde ha överförts till Jackie och gett klamydia. Inget av detta visste hans fru. Han berättade ingenting om sin sexuella hälsa för henne.
Resten av det året var John F Kennedy borta nästan hela tiden från sin maka eftersom han försökte få demokraternas nominering, som nästa presidentkandidat 1956. Jacqueline Kennedy kände sig försummad och dessutom hade hon fått reda på, att han hade träffat en svenska, när han var ensam under sommaren på Rivieran i Frankrike. Hon hette Gunilla von Post och det var inte första gången de träffades. Han hade till och med besökt henne i Sverige. Jacqueline visste inte att han hade sagt till henne att han skulle ta ut skilsmässa och att han ville gifta sig med henne, att äktenskapet bara var ett konvenansgiftermål och han skulle tala med sin pappa. Jack Kennedy gjorde faktiskt det, men Joe ville förstås inte lyssna. Han tyckte att hans son Jack hade blivit galen och ifall han skilde sig så snart skulle det förstöra alla hans chanser att bli president.
Hade Jackie vetat om vad som pågick bakom hennes rygg vet ingen vad hon hade gjort. Gunilla von Post tillhörde den sorts kvinnor, som Jack drogs till rent fysiskt. Hon var blond och med en kurvig kropp. Jackie var rena motsatsen till hans kroppsliga idealbild av kvinnor, mager utan byst och mer lik en mannekäng i kroppen. Jacks sätt att reagera var kanske det sista försöket att hoppa av det, som ödet hade förberett honom för: att bli president. Han hade inte själv bestämt detta. Det var hans fars och släkts val. Jackie blev deprimerad över deras dåliga samliv och i början av 1956 var skilsmässa nära. Inget verkade fungera mellan dem och de kunde tydligen inte ens få barn tillsammans.
Joe Kennedy visste att en skilsmässa skulle förstöra Jacks chanser till presidentposten och enligt vad pressen skrev erbjöd han Jacqueline en miljon dollar ifall hon beslöt sig för att stanna kvar som maka. Hon kommenterade det lite sötsurt:
- Varför inte tio miljoner dollar, frågade jag Joe, när Time publicerade uppgiften.
En miljon var inte mycket ifall äktenskapet skulle betyda att hans son blev president. Joe var helt och hållet på Jacquelines sida och absolut emot en skilsmässa. Det skulle förstöra hans sons chanser att bli presidentkandidat och senare president och för Joe Kennedy hade det inte varit underligt att erbjuda henne pengar för att stanna. Så gick det till här i världen. Pengar kunde köpa allt.
Men hon fick snart en annan anledning till att stanna kvar hos sin man. Hon var gravid igen. Så upprepade sig historien. Precis som hennes mamma hade stannat hos hennes pappa, när hon blev gravid med Jackie, så gjorde Jackies graviditet att hon stannade hos sin man. Hon hade gått in i sitt äktenskap med öppna ögon, men ändå blev det svårt för henne att anpassa sig. Inom sig trodde hon aldrig på riktigt, att någon kunde älska henne för den hon var.
Hon hade vuxit upp utan att få den helhjärtade kärleken från någon av sina föräldrar. Varken hennes mamma eller pappa hade funnits till för henne, så mycket som hon skulle ha behövt. Detta hade satt djupa känslomässiga spår i henne, så djupa att hon tyckte att hon fick finna sig i att Jack inte älskade henne på det romantiska uppvaktande sätt, som hon skulle ha velat. Men nu när hon blev gravid, så ville hon göra allt för att den blivande babyn skulle få ett harmoniskt hem. Hon ville ge barnet allt det som hon själv inte hade fått. Hon skulle bli en bättre mor än hennes egen mamma hade varit för henne och hennes lillasyster. Hon tänkte kompensera för sin egen barndom genom att gå igenom en tillräckligt fantastisk omhändertagande barndom med sina egna barn.
Samtidigt visste hon att Jack Kennedy också var skadad av sin barndom på ett liknande sätt. Han hade heller aldrig fått sina föräldrars kärlek helt och fullt. Det fanns helt enkelt för många syskon att ta hand om och när han var sjuk och klen som liten och tillbringade mycket tid på sjukhus, kom hans mamma aldrig och hälsade på honom. Hon levde sitt eget liv och skötte om de många barnen, ungefär som om hon vore chef för ett företag med anställda. Hon organiserade barnens tillvaro med små skrivna lappar överallt, men så mycket kramar och nära omtanke fanns inte i sällskap med henne. Jack var en bortkommen liten kille någonstans, som aldrig hade fått tillräckligt med närhet eller kärlek från någon enda vuxen. De båda makarna Kennedy var båda skadade barn någonstans inombords, som hade känt igen varandras sårbarhet och känslighet. Det var en bräcklig och instabil grund för ett äktenskap."
Åtminstone var det släktens myt om sig själv. I verkligheten var det inte lika fint, vilket jag skrev om för ett tag sedan.
Egentligen var John F Kennedy kär i en svenska då när han skulle gifta sig med Jacqueline och den affären fortsatte och han ville till och med skilja sig från Jacqueline, men det avstyrde förstås hans pappa Joe.
Nu har kärleksbreven sålts i USA för den vackra summan av drygt 800 000 kronor. Det sägs att de är från John F Kennedy till Gunilla von Post, vilket jag har svårt att tro. Han skickade knappt ett vykort till sin fru ens. Men ifall de nu är påhittade så har Gunilla tjänat en bra slant på detta. Fast de kanske är äkta...?
Jag skriver så här i min nya kommande bok om Jacqueline Kennedy och om denna affär:
"Jackie visste inte att Jack hade blivit behandlad för en könssjukdom redan 1940 och att han hade haft upprepade besvär sedan dess. Han blev så bekymrad över att Jackie fick missfall att han frågade en läkare om det kunde bero på honom. Det kunde ha varit sjukdomen klamydia, som gjorde att hon hade svårt att behålla ett foster i livmodern. Jack hade haft gonorré och det kunde ha överförts till Jackie och gett klamydia. Inget av detta visste hans fru. Han berättade ingenting om sin sexuella hälsa för henne.
Resten av det året var John F Kennedy borta nästan hela tiden från sin maka eftersom han försökte få demokraternas nominering, som nästa presidentkandidat 1956. Jacqueline Kennedy kände sig försummad och dessutom hade hon fått reda på, att han hade träffat en svenska, när han var ensam under sommaren på Rivieran i Frankrike. Hon hette Gunilla von Post och det var inte första gången de träffades. Han hade till och med besökt henne i Sverige. Jacqueline visste inte att han hade sagt till henne att han skulle ta ut skilsmässa och att han ville gifta sig med henne, att äktenskapet bara var ett konvenansgiftermål och han skulle tala med sin pappa. Jack Kennedy gjorde faktiskt det, men Joe ville förstås inte lyssna. Han tyckte att hans son Jack hade blivit galen och ifall han skilde sig så snart skulle det förstöra alla hans chanser att bli president.
Hade Jackie vetat om vad som pågick bakom hennes rygg vet ingen vad hon hade gjort. Gunilla von Post tillhörde den sorts kvinnor, som Jack drogs till rent fysiskt. Hon var blond och med en kurvig kropp. Jackie var rena motsatsen till hans kroppsliga idealbild av kvinnor, mager utan byst och mer lik en mannekäng i kroppen. Jacks sätt att reagera var kanske det sista försöket att hoppa av det, som ödet hade förberett honom för: att bli president. Han hade inte själv bestämt detta. Det var hans fars och släkts val. Jackie blev deprimerad över deras dåliga samliv och i början av 1956 var skilsmässa nära. Inget verkade fungera mellan dem och de kunde tydligen inte ens få barn tillsammans.
Joe Kennedy visste att en skilsmässa skulle förstöra Jacks chanser till presidentposten och enligt vad pressen skrev erbjöd han Jacqueline en miljon dollar ifall hon beslöt sig för att stanna kvar som maka. Hon kommenterade det lite sötsurt:
- Varför inte tio miljoner dollar, frågade jag Joe, när Time publicerade uppgiften.
En miljon var inte mycket ifall äktenskapet skulle betyda att hans son blev president. Joe var helt och hållet på Jacquelines sida och absolut emot en skilsmässa. Det skulle förstöra hans sons chanser att bli presidentkandidat och senare president och för Joe Kennedy hade det inte varit underligt att erbjuda henne pengar för att stanna. Så gick det till här i världen. Pengar kunde köpa allt.
Men hon fick snart en annan anledning till att stanna kvar hos sin man. Hon var gravid igen. Så upprepade sig historien. Precis som hennes mamma hade stannat hos hennes pappa, när hon blev gravid med Jackie, så gjorde Jackies graviditet att hon stannade hos sin man. Hon hade gått in i sitt äktenskap med öppna ögon, men ändå blev det svårt för henne att anpassa sig. Inom sig trodde hon aldrig på riktigt, att någon kunde älska henne för den hon var.
Hon hade vuxit upp utan att få den helhjärtade kärleken från någon av sina föräldrar. Varken hennes mamma eller pappa hade funnits till för henne, så mycket som hon skulle ha behövt. Detta hade satt djupa känslomässiga spår i henne, så djupa att hon tyckte att hon fick finna sig i att Jack inte älskade henne på det romantiska uppvaktande sätt, som hon skulle ha velat. Men nu när hon blev gravid, så ville hon göra allt för att den blivande babyn skulle få ett harmoniskt hem. Hon ville ge barnet allt det som hon själv inte hade fått. Hon skulle bli en bättre mor än hennes egen mamma hade varit för henne och hennes lillasyster. Hon tänkte kompensera för sin egen barndom genom att gå igenom en tillräckligt fantastisk omhändertagande barndom med sina egna barn.
Samtidigt visste hon att Jack Kennedy också var skadad av sin barndom på ett liknande sätt. Han hade heller aldrig fått sina föräldrars kärlek helt och fullt. Det fanns helt enkelt för många syskon att ta hand om och när han var sjuk och klen som liten och tillbringade mycket tid på sjukhus, kom hans mamma aldrig och hälsade på honom. Hon levde sitt eget liv och skötte om de många barnen, ungefär som om hon vore chef för ett företag med anställda. Hon organiserade barnens tillvaro med små skrivna lappar överallt, men så mycket kramar och nära omtanke fanns inte i sällskap med henne. Jack var en bortkommen liten kille någonstans, som aldrig hade fått tillräckligt med närhet eller kärlek från någon enda vuxen. De båda makarna Kennedy var båda skadade barn någonstans inombords, som hade känt igen varandras sårbarhet och känslighet. Det var en bräcklig och instabil grund för ett äktenskap."
Självmord ett samhällsproblem
Jag hade aldrig hört talas om skådespelaren Emil Forselius innan han hamnade i rubrikerna för att han hade tagit sitt liv. Ser aldrig på deckare nämligen om jag kan slippa, så Wallanderfilmerna har jag aldrig sett.
Det är väldigt bra att Expressen skriver så mycket om detta tycker jag (åtta sidor i går). Det är det enda sättet att komma till rätta med problemet. Att tiga medför alltid motsatsen. Då begravs problemet med var och en som tar livet av sig. Och vi som samhälle kan aldrig komma till rätta med detta att vi ibland tycker att det är bättre "att jag aldrig hade fötts".
Just de orden sade en släkting till mig i förra veckan, när hon berättade om sin depression och hur hennes läkare till sist hade sagt till henne: Men du riskerar att dö om du inte tar den här medicinen.
Jag känner igen allt, för själv har jag också suttit hos min läkare för sju år sedan och sagt att det vore lika bra att jag dog för då skulle min familj få det bättre. Jag grät då.
Och att jag talade högt om detta och sökte hjälp var naturligtvis början på en förändring. Jag har skrivit om allt detta i min utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad, som börjar när jag blev sjukskriven i januari 2003.
För ingen av oss vill egentligen dö, men ibland känns livet som en stor och lång uppförsbacke. Och visst är det sant att det kan kännas som en bra utväg att ta livet av sig. Och Emil Forselius råkade bland annat ut för att kollegan Johanna Sällström, som också spelade i Wallanderfilmerna, tog livet av sig.
Självmord kan smitta och bli till epidemier. Det är känt sedan gammalt när Den unge Werthers lidanden, Goethes roman, gav upphov till något sådant och det sägs att det medförde att hundratals hopplöst förälskade ungdomar tog livet av sig. På 1700-talet.
Det är möjligt att gå in i de där mörka landskapen, där det kan tyckas som till och med något romantiskt att bli så förtvivlad över att kärleken till en annan människa verkar ouppnåelig. Och därmed ta konsekvenserna genom att ta sitt liv.
För det finns ju ingen annan utväg då till slut. Så kan det se ut. Det är alltid en chimär. En förvillning av det egna sinnet. Vår inbillningskraft är mycket stark. Denna psykiska påverkan av oss själva kan också orsaka en kemisk förändring i kroppen.
I Sverige har självmorden minskat sedan 1970-talet. Detta är en påtagligt kraftig minskning med omkring 40 procent. Dock så tar fortfarande omkring 1 400 till 1 500 personer sitt liv varje år. Bland de unga finns dock inte samma slags minskning, vilket visar att det handlar om inre föreställningar. Att livet tycks så svårt att det inte längre är möjligt att leva.
Och ungdomar har inte samma erfarenhet som någon som jag hade. Jag visste att det inte handlade om att jag själv var en dålig människa, för jag hade fått tillräckligt med belöningar både från samhället och min omgivning, men nu fungerade ingenting som vanligt då jag hade blivit medelålders.
Då gäller det att inse att inte något egentligen är ditt eget fel. För alla trauman du någonsin varit utsatt för i ditt liv kommer upp till ytan. Vrede och sorg blir följden av att inte längre få tillhöra. Och till sist depression.
Detta är en kemisk påverkan på hjärnan, som gör att man känner så. Det går att häva. Själv har jag aldrig ätit doktorns piller utan enbart johannesört, som finns på apoteket receptfritt. Jag äter det fortfarande ibland när jag känner den där välkända melankolin komma krypande.
Det är väldigt bra att Expressen skriver så mycket om detta tycker jag (åtta sidor i går). Det är det enda sättet att komma till rätta med problemet. Att tiga medför alltid motsatsen. Då begravs problemet med var och en som tar livet av sig. Och vi som samhälle kan aldrig komma till rätta med detta att vi ibland tycker att det är bättre "att jag aldrig hade fötts".
Just de orden sade en släkting till mig i förra veckan, när hon berättade om sin depression och hur hennes läkare till sist hade sagt till henne: Men du riskerar att dö om du inte tar den här medicinen.
Jag känner igen allt, för själv har jag också suttit hos min läkare för sju år sedan och sagt att det vore lika bra att jag dog för då skulle min familj få det bättre. Jag grät då.
Och att jag talade högt om detta och sökte hjälp var naturligtvis början på en förändring. Jag har skrivit om allt detta i min utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad, som börjar när jag blev sjukskriven i januari 2003.
För ingen av oss vill egentligen dö, men ibland känns livet som en stor och lång uppförsbacke. Och visst är det sant att det kan kännas som en bra utväg att ta livet av sig. Och Emil Forselius råkade bland annat ut för att kollegan Johanna Sällström, som också spelade i Wallanderfilmerna, tog livet av sig.
Självmord kan smitta och bli till epidemier. Det är känt sedan gammalt när Den unge Werthers lidanden, Goethes roman, gav upphov till något sådant och det sägs att det medförde att hundratals hopplöst förälskade ungdomar tog livet av sig. På 1700-talet.
Det är möjligt att gå in i de där mörka landskapen, där det kan tyckas som till och med något romantiskt att bli så förtvivlad över att kärleken till en annan människa verkar ouppnåelig. Och därmed ta konsekvenserna genom att ta sitt liv.
För det finns ju ingen annan utväg då till slut. Så kan det se ut. Det är alltid en chimär. En förvillning av det egna sinnet. Vår inbillningskraft är mycket stark. Denna psykiska påverkan av oss själva kan också orsaka en kemisk förändring i kroppen.
I Sverige har självmorden minskat sedan 1970-talet. Detta är en påtagligt kraftig minskning med omkring 40 procent. Dock så tar fortfarande omkring 1 400 till 1 500 personer sitt liv varje år. Bland de unga finns dock inte samma slags minskning, vilket visar att det handlar om inre föreställningar. Att livet tycks så svårt att det inte längre är möjligt att leva.
Och ungdomar har inte samma erfarenhet som någon som jag hade. Jag visste att det inte handlade om att jag själv var en dålig människa, för jag hade fått tillräckligt med belöningar både från samhället och min omgivning, men nu fungerade ingenting som vanligt då jag hade blivit medelålders.
Då gäller det att inse att inte något egentligen är ditt eget fel. För alla trauman du någonsin varit utsatt för i ditt liv kommer upp till ytan. Vrede och sorg blir följden av att inte längre få tillhöra. Och till sist depression.
Detta är en kemisk påverkan på hjärnan, som gör att man känner så. Det går att häva. Själv har jag aldrig ätit doktorns piller utan enbart johannesört, som finns på apoteket receptfritt. Jag äter det fortfarande ibland när jag känner den där välkända melankolin komma krypande.
torsdag 4 mars 2010
Sverige har en isbrytare
Alla forskare, som ska bevisa att det aldrig mer blir några vintrar är nere vid Antarktis med den andra isbrytaren Oden. För vi har ingen "normal" vinter.
Så då finns bara Ymer kvar, som just nu stävar mot Kapellskär för att undsätta alla båtar, ett 40-tal som sitter fast i packisen. Fem av dem är färjor eller lastfartyg.
Alltså visst blir det lite löjligt när forskarvärlden har övertygat Sjöfartsverket - eller vem är ansvarig för isbrytarna - att det aldrig mer kommer att vara någon is kring kusterna vid Sverige så vi har ett antal små isbrytare, som också har fastnat vid isen, där ute.
För det blåser och vinden har packat isen mot kusten. Ingen kommer in. Ska bli intressant att se om de ens kommer in i morgon bitti när Ymer lär vara framme. Kanske får de gå tillbaka till Åland eller Finland.
Detta är ingen särskilt onormal vinter. Det var inte länge sedan det var en liknande.
Man kan till och med ringa eller mejla till Oden, men tyvärr befinner isbrytaren sig på andra sidan jordklotet när den egentligen borde vara här. Men detta är ju ingen "normal" vinter. Det säger Tommy Gardebring vid Sjöfartsverket.
Så då finns bara Ymer kvar, som just nu stävar mot Kapellskär för att undsätta alla båtar, ett 40-tal som sitter fast i packisen. Fem av dem är färjor eller lastfartyg.
Alltså visst blir det lite löjligt när forskarvärlden har övertygat Sjöfartsverket - eller vem är ansvarig för isbrytarna - att det aldrig mer kommer att vara någon is kring kusterna vid Sverige så vi har ett antal små isbrytare, som också har fastnat vid isen, där ute.
För det blåser och vinden har packat isen mot kusten. Ingen kommer in. Ska bli intressant att se om de ens kommer in i morgon bitti när Ymer lär vara framme. Kanske får de gå tillbaka till Åland eller Finland.
Detta är ingen särskilt onormal vinter. Det var inte länge sedan det var en liknande.
Man kan till och med ringa eller mejla till Oden, men tyvärr befinner isbrytaren sig på andra sidan jordklotet när den egentligen borde vara här. Men detta är ju ingen "normal" vinter. Det säger Tommy Gardebring vid Sjöfartsverket.
Kungahuset i blåsväder
Deras hovpredikant har chikanerats å det grövsta i skandalpressen. Det skriver Resumé om i en artikel, där de berättar om Realtid, som har skrivit om kyrkoherde Hans Rhodin.
Kyrkoherden har kunnat förmedla lägenheter till vänner och bekanta. Och Realtid har också avslöjat att kyrkoherden i fråga är homosexuell och nyligen har tagit ut sin tredje skilsmässa.
Han säger upprört att han har blivit förtalad i kommentarerna till artiklarna och att inte ens hans tre barn visste att han och hans fru hade tagit ut skilsmässa.
Ja hur ska det gå? Denne kyrkoherde är kronprinsessans konfirmationspräst. Och är han inte påtänkt nu som präst också när hon gifter sig? Kronprinsessan har fyra favoritpräster, som hon har valt ut. Nu då hon ska gifta sig samma datum som mamma och pappa.
Jag kan avslöja att jag också gifte mig denna berömda dag då 1976 den 19 juni... och vi satt på Operakällaren när kungaparet vinkade från balkongen på slottet. Pappa bjöd på en flådig lunch där. Men tyvärr dög inte brudgummen så länge, så jag skilde mig 1980. Numera är jag enbart sambo, känns tryggare.
Men tillbaka till den stora skandalen. Hans Rhodin hälsas alltså välkommen ut men påstår att det där är bara ett påstående och att han har blivit attackerad som påstådd homosexuell. Polisanmält och anmält till JK är det i varje fall.
Och hur ska det gå för kungahuset med en sådan präst? Han har också konfirmerat prinsessan Madeleine och sägs vara påtänkt som vigande präst där också. När hon får sin Jonas. Men tiden får väl utvisa.
För övrigt gillar jag kungen och drottningen och tycker att de ska vara kvar. Det blir inte bättre med president. Det tycker jag verkligen inte. Ska bli kul med prinsessbröllop i sommar. Minst lika roligt som OS.
Kyrkoherden har kunnat förmedla lägenheter till vänner och bekanta. Och Realtid har också avslöjat att kyrkoherden i fråga är homosexuell och nyligen har tagit ut sin tredje skilsmässa.
Han säger upprört att han har blivit förtalad i kommentarerna till artiklarna och att inte ens hans tre barn visste att han och hans fru hade tagit ut skilsmässa.
Ja hur ska det gå? Denne kyrkoherde är kronprinsessans konfirmationspräst. Och är han inte påtänkt nu som präst också när hon gifter sig? Kronprinsessan har fyra favoritpräster, som hon har valt ut. Nu då hon ska gifta sig samma datum som mamma och pappa.
Jag kan avslöja att jag också gifte mig denna berömda dag då 1976 den 19 juni... och vi satt på Operakällaren när kungaparet vinkade från balkongen på slottet. Pappa bjöd på en flådig lunch där. Men tyvärr dög inte brudgummen så länge, så jag skilde mig 1980. Numera är jag enbart sambo, känns tryggare.
Men tillbaka till den stora skandalen. Hans Rhodin hälsas alltså välkommen ut men påstår att det där är bara ett påstående och att han har blivit attackerad som påstådd homosexuell. Polisanmält och anmält till JK är det i varje fall.
Och hur ska det gå för kungahuset med en sådan präst? Han har också konfirmerat prinsessan Madeleine och sägs vara påtänkt som vigande präst där också. När hon får sin Jonas. Men tiden får väl utvisa.
För övrigt gillar jag kungen och drottningen och tycker att de ska vara kvar. Det blir inte bättre med president. Det tycker jag verkligen inte. Ska bli kul med prinsessbröllop i sommar. Minst lika roligt som OS.
Blod är tjockare än vatten
Det är alldeles uppenbart nu när jag stöter på släktingar tack vare internet och att jag själv tar reda på saker och att jag pratar med dem. Jag borde väl ha gjort det redan för drygt fyrtio år sedan när min mamma dog. Men då var allt för svårt.
Jag själv var 22 år när detta hände och fullt upptagen med att försöka skaffa mig ett eget liv. I backspegeln kan jag dock se hur mycket jag har gjort hela tiden, för att försöka få ihop mina olika släkter, mina egna olika anlag och gener och förstås den miljöpåverkan, som jag och alla andra som är födda på 40-talet har utsatts för i vårt särskilda land Sverige.
Kanske har det jag skrivit gjort att ett kusinbarnbarn nu får ett namn på det onda hon har haft i sin mage. Läkarna trodde det var cancer, precis som med en av mina kusiner, som fick höra det för länge sedan. Men när inte hon var död efter två år så förstod läkarna att det var nog inte var cancer trots allt.
Hon lever fortfarande, men äter medicin mot denna konstaterade sjukdom, som indianer kan ha. Och detta kusinbarnbarn hoppas jag också blir hjälpt av det jag hitills har tagit reda på. Hon skulle till läkare snart berättade hennes pappa för mig i går.
Vi hade aldrig talats vid, men pratade någon timme nu i telefon. Så blod är nog trots allt tjockare än vatten. Och jag skriver vidare på min nya bok I Ormbärarens tid. Ormbäraren är en stjärnbild, som finns på himlen och som solen går igenom i början av december.
Men den stjärnbilden räknas inte in i zodiaken, för då blir det ju tretton stjärnbilder och inte de jämna tolv med vardera trettio grader, som vi nu kan se på natthimlen. Och min nya bok handlar om släktens berättelse om att vi nog härstammar delvis från Spanien och någon indian.
Den är inte alls färdig, utan kommer att skrivas under minst något halvår till. Man vet aldrig med böcker. De har en förmåga att gå sin egen väg efter ett tag. Och författaren får hänga med på resan. Det blir som ett spännande äventyr om man inte i förväg har bestämt sig för vad som ska hända.
Jag själv var 22 år när detta hände och fullt upptagen med att försöka skaffa mig ett eget liv. I backspegeln kan jag dock se hur mycket jag har gjort hela tiden, för att försöka få ihop mina olika släkter, mina egna olika anlag och gener och förstås den miljöpåverkan, som jag och alla andra som är födda på 40-talet har utsatts för i vårt särskilda land Sverige.
Kanske har det jag skrivit gjort att ett kusinbarnbarn nu får ett namn på det onda hon har haft i sin mage. Läkarna trodde det var cancer, precis som med en av mina kusiner, som fick höra det för länge sedan. Men när inte hon var död efter två år så förstod läkarna att det var nog inte var cancer trots allt.
Hon lever fortfarande, men äter medicin mot denna konstaterade sjukdom, som indianer kan ha. Och detta kusinbarnbarn hoppas jag också blir hjälpt av det jag hitills har tagit reda på. Hon skulle till läkare snart berättade hennes pappa för mig i går.
Vi hade aldrig talats vid, men pratade någon timme nu i telefon. Så blod är nog trots allt tjockare än vatten. Och jag skriver vidare på min nya bok I Ormbärarens tid. Ormbäraren är en stjärnbild, som finns på himlen och som solen går igenom i början av december.
Men den stjärnbilden räknas inte in i zodiaken, för då blir det ju tretton stjärnbilder och inte de jämna tolv med vardera trettio grader, som vi nu kan se på natthimlen. Och min nya bok handlar om släktens berättelse om att vi nog härstammar delvis från Spanien och någon indian.
Den är inte alls färdig, utan kommer att skrivas under minst något halvår till. Man vet aldrig med böcker. De har en förmåga att gå sin egen väg efter ett tag. Och författaren får hänga med på resan. Det blir som ett spännande äventyr om man inte i förväg har bestämt sig för vad som ska hända.
onsdag 3 mars 2010
Journalisters medellön är 32 000 i månaden
Är det en bra lön? Nej det tycker inte jag. Med tanke på den utbildning och det jobb som behövs. Men skillnaderna är stora.
Om vi tar några kändisar så ser det ut så här: Amelia Adamo 3 183 300 kr. Hon är stolt över sin lön säger hon till tidningen Journalisten.
För henne handlar jobbet om pengar helt uppenbart. För hennes grundlön är 1,75 miljoner och ovanpå detta får hon bonus på vinsten från Amelia och Tara plus M.
Jan Scherman VD på TV4 har 4 710 300 kronor. Han skäms inte för lönen och heller inte för makten.
Jonathan Falck chefred på Göteborgs-Posten tjänar 2 179 100 kronor. Hans lön skiljer sig inte så mycket från andra chefredaktörers löner konstaterar han.
Undrar vad Björn Wiman kommer att få som blir ny chef på DN kultur?
Spelar det någon roll vad man har i lön. Nja över 50 000 tycker jag knappt det. Om man inte har tio barn eller så att försörja. För mig har aldrig pengar spelat den rollen och heller inte makten.
Helena Giertta chefred på Journalisten tjänar 525 900 kronor. Medan Liv Bäckström chefredaktör på Kommunalarbetaren har 808 400 kronor i årslön.
Och så Göran Greider chefredaktör på Dala-Demokraten han har 866 300 i lön per år.
De statistiska uppgifterna har jag tagit ur tidningen Journalistens pappersupplaga.
22.11.2012
Som en jämförelse kan ni se de nya sifferuppgifterna från Dagens Media. Amelia Adamo tjänar 4 010 600 kronor 2011. Jan Scherman tjänar 6 459 900 kronor år 2011.
7.2.2016
Här kan ni se en uppdatering av vad journalister tjänar plus vad våra kändisar i TV hade för inkomster år 2014.
25.3.2016
Här kan ni se en bra tabell för att jämföra löner för olika journalister. Publicerad i fackförbundstidningen Journalisten. Det gäller lönerna under 2015 efter lönerevision. Spannet går från drygt 20 000 i månaden till nästan 100 000 kronor per månad. Overkliga löner bägge tycker jag för jobbet. Med den långa utbildningen som krävs. Om de nu inte bara har hoppat in från gatan.
Om vi tar några kändisar så ser det ut så här: Amelia Adamo 3 183 300 kr. Hon är stolt över sin lön säger hon till tidningen Journalisten.
För henne handlar jobbet om pengar helt uppenbart. För hennes grundlön är 1,75 miljoner och ovanpå detta får hon bonus på vinsten från Amelia och Tara plus M.
Jan Scherman VD på TV4 har 4 710 300 kronor. Han skäms inte för lönen och heller inte för makten.
Jonathan Falck chefred på Göteborgs-Posten tjänar 2 179 100 kronor. Hans lön skiljer sig inte så mycket från andra chefredaktörers löner konstaterar han.
Undrar vad Björn Wiman kommer att få som blir ny chef på DN kultur?
Spelar det någon roll vad man har i lön. Nja över 50 000 tycker jag knappt det. Om man inte har tio barn eller så att försörja. För mig har aldrig pengar spelat den rollen och heller inte makten.
Helena Giertta chefred på Journalisten tjänar 525 900 kronor. Medan Liv Bäckström chefredaktör på Kommunalarbetaren har 808 400 kronor i årslön.
Och så Göran Greider chefredaktör på Dala-Demokraten han har 866 300 i lön per år.
De statistiska uppgifterna har jag tagit ur tidningen Journalistens pappersupplaga.
22.11.2012
Som en jämförelse kan ni se de nya sifferuppgifterna från Dagens Media. Amelia Adamo tjänar 4 010 600 kronor 2011. Jan Scherman tjänar 6 459 900 kronor år 2011.
7.2.2016
Här kan ni se en uppdatering av vad journalister tjänar plus vad våra kändisar i TV hade för inkomster år 2014.
25.3.2016
Här kan ni se en bra tabell för att jämföra löner för olika journalister. Publicerad i fackförbundstidningen Journalisten. Det gäller lönerna under 2015 efter lönerevision. Spannet går från drygt 20 000 i månaden till nästan 100 000 kronor per månad. Overkliga löner bägge tycker jag för jobbet. Med den långa utbildningen som krävs. Om de nu inte bara har hoppat in från gatan.
Se det jättelika isberget
När det ger sig av från Antarktis och hur en trevlig forskare står upp och säger att detta är något helt naturligt, som sker med ungefär 50-100 års mellanrum.
Va helt naturligt! Det skulle ingen ha vågat säga ens för ett halvår sedan och om någon vetenskapsman hade sagt det, så skulle det inte ha tagits med i de klimatvarningar, som duggade tätt som ett regn om hösten över oss.
Och också nu måste förstås reportern ta med att detta isberg - stort som Luxemburg - kan komma att ändra havsströmmar när det smälter längre norrut och därmed påverka klimatet. Om några årtionden eller så, tror jag hon sa, rätta mig om jag har fel. Orkar inte lyssna en gång till.
Okej. Och samtidigt kan inte forskare ens spå vädret ett dygn framåt knappt.
Ibland påminner forskning verkligen om de där galningarna, som brukar rusa fram och tillbaka på film, när något inträffar som de absolut inte har räknat med. För de har grävt ned sig i siffror och ser inte bilden för alla pixlar...
Va helt naturligt! Det skulle ingen ha vågat säga ens för ett halvår sedan och om någon vetenskapsman hade sagt det, så skulle det inte ha tagits med i de klimatvarningar, som duggade tätt som ett regn om hösten över oss.
Och också nu måste förstås reportern ta med att detta isberg - stort som Luxemburg - kan komma att ändra havsströmmar när det smälter längre norrut och därmed påverka klimatet. Om några årtionden eller så, tror jag hon sa, rätta mig om jag har fel. Orkar inte lyssna en gång till.
Okej. Och samtidigt kan inte forskare ens spå vädret ett dygn framåt knappt.
Ibland påminner forskning verkligen om de där galningarna, som brukar rusa fram och tillbaka på film, när något inträffar som de absolut inte har räknat med. För de har grävt ned sig i siffror och ser inte bilden för alla pixlar...
tisdag 2 mars 2010
Sonens död ingen orsak att utebli
Det enda som kan hindra någon från att infinna sig hos arbetsförmedlingen är väl den egna döden. Eller möjligen koma på sjukhus, så att det går att bevisa.
Det kan man se av kammarrättens dom nu när en mammas uteblivande, från att dyka upp på arbetsförmedlingen denna första dag när hon skulle ha gjort det, gör att hon inte får sjukpenning de första 14 dagarna.
Sonen hade dött, men sorg är ingen grund för sjukskrivning.
Det är strängare på arbetsförmedlingen än någonsin på en arbetsplats. Möjligen kan det jämföras med inkvisitionen. Där var det heller inte lätt att klara sig.
Faktiskt så visste jag inte att jag skulle anmäla mig ens när jag första gången blev arbetslös någon gång efter tjugo år med jobb eller så. Trodde det gick bra att gå dit lite senare. Men så var det förstås inte.
Jag struntade i hela proceduren då. Och slapp all övervakning till nästa gång jag blev arbetslös. Då hade jag lärt mig att det var värre att utebli från arbetsförmedlingen den där första dagen än att häda kungen. Ungefär.
Jag har i åratal tyckt att hela systemet med arbetsförmedlingen är fullständigt förlegat. Och jag är så överlycklig över att vår yngste son har fixat jobb nu innan han slutar skolan. Alldeles på egen hand.
Precis så var det på det gamla goda 60-talet.
Det kan man se av kammarrättens dom nu när en mammas uteblivande, från att dyka upp på arbetsförmedlingen denna första dag när hon skulle ha gjort det, gör att hon inte får sjukpenning de första 14 dagarna.
Sonen hade dött, men sorg är ingen grund för sjukskrivning.
Det är strängare på arbetsförmedlingen än någonsin på en arbetsplats. Möjligen kan det jämföras med inkvisitionen. Där var det heller inte lätt att klara sig.
Faktiskt så visste jag inte att jag skulle anmäla mig ens när jag första gången blev arbetslös någon gång efter tjugo år med jobb eller så. Trodde det gick bra att gå dit lite senare. Men så var det förstås inte.
Jag struntade i hela proceduren då. Och slapp all övervakning till nästa gång jag blev arbetslös. Då hade jag lärt mig att det var värre att utebli från arbetsförmedlingen den där första dagen än att häda kungen. Ungefär.
Jag har i åratal tyckt att hela systemet med arbetsförmedlingen är fullständigt förlegat. Och jag är så överlycklig över att vår yngste son har fixat jobb nu innan han slutar skolan. Alldeles på egen hand.
Precis så var det på det gamla goda 60-talet.
RUT ska bort
Avdraget för hushållsnära tjänster alltså. Det lovar de rödgröna nu inför valet. Det är Lars Ohly som styr detta mest, för han har kategoriskt motsatt sig att detta avdrag för hushållsnära tjänster får vara kvar.
Istället ska pensionärerna nu få sänkta skatter säger de rödgröna. Samma sorts skatt som även de arbetande har. För nu har de träffat pensionärsorganisationerna. De är så starka eftersom de innehåller omkring 1,6 miloner väljare. En halv miljon till är förtidspensionärer. Så då måste de röd-gröna lova något.
Nu är det som vanligt att allt är inte svart-vitt och även borgarna har lovat kompensation för pensionärerna "när krisen är över".
Ja jag har släktingar som är delvis beroende av det där avdraget i sina jobb och själv tycker jag att skatten på el är mycket värre, än att jag tvingas att betala mer i skatt som pensionär.
Det är lite kattrakande hit och dit, som vanligt. Och kanske stannar allt på plus minus noll.
För mig är det avgörande att det sitter kommunister med i partierna på den röd-gröna kanten.
Ska vi när Sovjet har trillat ihop för mer än tjugo år sedan och bara Kuba och Nordkorea återstår som kommunistländer vara så långt efter i utvecklingen, att vi låter kommunister bestämma hur det ska se ut i landet?
Istället ska pensionärerna nu få sänkta skatter säger de rödgröna. Samma sorts skatt som även de arbetande har. För nu har de träffat pensionärsorganisationerna. De är så starka eftersom de innehåller omkring 1,6 miloner väljare. En halv miljon till är förtidspensionärer. Så då måste de röd-gröna lova något.
Nu är det som vanligt att allt är inte svart-vitt och även borgarna har lovat kompensation för pensionärerna "när krisen är över".
Ja jag har släktingar som är delvis beroende av det där avdraget i sina jobb och själv tycker jag att skatten på el är mycket värre, än att jag tvingas att betala mer i skatt som pensionär.
Det är lite kattrakande hit och dit, som vanligt. Och kanske stannar allt på plus minus noll.
För mig är det avgörande att det sitter kommunister med i partierna på den röd-gröna kanten.
Ska vi när Sovjet har trillat ihop för mer än tjugo år sedan och bara Kuba och Nordkorea återstår som kommunistländer vara så långt efter i utvecklingen, att vi låter kommunister bestämma hur det ska se ut i landet?
Nu ska vi höra talas om Gud
Varför gör Sveriges Television en fyra timmar lång serie om Gud? Det är den stora frågan tycker jag, som kommer i skymundan av varför just Jonas Gardell ska göra detta. Är han expert på något vis? Nä, men kändis är han.
Hans bror Mattias Gardell är experten professor i jämförande religionskunskap i Uppsala. Den post, som Nathan Söderblom en gång hade, men han var väl biskop? Nej han var till och med ärkebiskop. Mattias Gardell som förra året fick Leninpriset och gick ut och försvarade sig. Han var frihetlig socialist. Inget annat.
Om jag får gissa så är den här programserien mot den kristna kyrkan. Det antyder åtminstone trailern för programmet med en skrikande kvinnlig präst stående i en ekande kyrka. Och det är väl också komikern Gardell? Alltså han spelar henne. Men han är också säkert emot denna kristna kyrka.
Hela frågan om att tro ska antagligen avdramatiseras genom att vi kan se på våra trosföreställningar med humor? Inte så väldigt svår gissning.
Vi behöver ingen Gud, men visst behöver vi något att stå på i vår vardag. En blandning av vetande om naturlagar, att man fryser ihjäl om man går ut nu (försökte hämta tidningen men gav upp för jäkla kallt) och mer inre vetande om att jag älskar min familj tex.
Vi sätter upp ett slags gudar för oss hela tiden och de som är inneslutna i en absolut tro har försvunnit in i barndomen enligt mitt sätt att se. De vet att de alltid kan lita på Gud vad som än händer.
Och på så vis kan en människa vända ut och in på sitt liv och tro att hon eller han kommer till himlen och får sitta vid Gud Faders sida och styra över de andra. Eller att de belönas med hundra oskulder ifall de bombar ihjäl sig själva och ett antal fiender.
Och föreställningen om att denna jord ska gå under och ge vika för något helt nytt är stark i dessa 2012-tider då flera gamla profetior påstås gå samman och förutspå samma sak. Tiden tar slut då 21 december 2012 för mayaindianernas kalender fortsätter inte.
Helt klart är att vi behöver som människor gå vidare till ett nytt sätt att betrakta oss själva. Att vi inte längre behöver ingå varken i djurens samhälle eller i gudarnas samhälle. Vi människor är något annat. Vi kan stå på djurens nivå om vi vill, men vi kan också se precis som Gud gör på världen och oss själva.
För vem är Gud? Det måste väl vara någon vi själva har hittat på? Något som finns inuti oss alla? En förmåga att se på ett annat sätt än hundar och katter gör? En slags medvetenhet, som vi kan använda eller strunta i, beroende på.
Men att tro på en allsmäktig Gud är att underkasta sig en makt, som man i det läget också försöker trycka på andra. Inte kul.
Och nu ska alltså komikern, narren och naturligtvis riksbögen Jonas Gardell berätta om Gud. Jaha.
Och frihetlig socialist? Är inte det också en tro?
Hans bror Mattias Gardell är experten professor i jämförande religionskunskap i Uppsala. Den post, som Nathan Söderblom en gång hade, men han var väl biskop? Nej han var till och med ärkebiskop. Mattias Gardell som förra året fick Leninpriset och gick ut och försvarade sig. Han var frihetlig socialist. Inget annat.
Om jag får gissa så är den här programserien mot den kristna kyrkan. Det antyder åtminstone trailern för programmet med en skrikande kvinnlig präst stående i en ekande kyrka. Och det är väl också komikern Gardell? Alltså han spelar henne. Men han är också säkert emot denna kristna kyrka.
Hela frågan om att tro ska antagligen avdramatiseras genom att vi kan se på våra trosföreställningar med humor? Inte så väldigt svår gissning.
Vi behöver ingen Gud, men visst behöver vi något att stå på i vår vardag. En blandning av vetande om naturlagar, att man fryser ihjäl om man går ut nu (försökte hämta tidningen men gav upp för jäkla kallt) och mer inre vetande om att jag älskar min familj tex.
Vi sätter upp ett slags gudar för oss hela tiden och de som är inneslutna i en absolut tro har försvunnit in i barndomen enligt mitt sätt att se. De vet att de alltid kan lita på Gud vad som än händer.
Och på så vis kan en människa vända ut och in på sitt liv och tro att hon eller han kommer till himlen och får sitta vid Gud Faders sida och styra över de andra. Eller att de belönas med hundra oskulder ifall de bombar ihjäl sig själva och ett antal fiender.
Och föreställningen om att denna jord ska gå under och ge vika för något helt nytt är stark i dessa 2012-tider då flera gamla profetior påstås gå samman och förutspå samma sak. Tiden tar slut då 21 december 2012 för mayaindianernas kalender fortsätter inte.
Helt klart är att vi behöver som människor gå vidare till ett nytt sätt att betrakta oss själva. Att vi inte längre behöver ingå varken i djurens samhälle eller i gudarnas samhälle. Vi människor är något annat. Vi kan stå på djurens nivå om vi vill, men vi kan också se precis som Gud gör på världen och oss själva.
För vem är Gud? Det måste väl vara någon vi själva har hittat på? Något som finns inuti oss alla? En förmåga att se på ett annat sätt än hundar och katter gör? En slags medvetenhet, som vi kan använda eller strunta i, beroende på.
Men att tro på en allsmäktig Gud är att underkasta sig en makt, som man i det läget också försöker trycka på andra. Inte kul.
Och nu ska alltså komikern, narren och naturligtvis riksbögen Jonas Gardell berätta om Gud. Jaha.
Och frihetlig socialist? Är inte det också en tro?
måndag 1 mars 2010
Embryoadoption kan det vara något?
Mamman Marianne Holm hade ett biologiskt barn, men sedan tyckte hon att hon skulle ha syskon till detta barn och då vore det väl bra att slippa ha med en pappa i bilden?
Hon bodde i Singapore och där var det omöjligt med embryoadoption, men hon lyckades hitta en klinik i Malaysia, som gjorde det trots att hon var ensamstående. Själv kunde hon inte få fram några egna ägg, så det räckte inte med spermadonation. Hon var helt enkelt för gammal. Hon var då drygt 40 år.
Tekniken att ta fram embryon åt annars barnlösa par, gör att det ibland blir sådana över. Och hon skulle kunna få några av dessa. För det fanns ett par som hade donerat sina embryon till kliniken.
Visst vad bra tänkte hon. Då fick hon själv bära sina barn och hon kunde få koll på, att de var friska innan hon satte in dem i livmodern - åtminstone hade de inte Downs syndrom. Allt som allt så skulle det kosta omkring 50 000 svenska kronor.
Hennes längtan efter barn var så stark att hon inte brydde sig om då i det läget att hon inte kunde få reda på mer om barnens föräldrar, annat än att mannen var fransman och att kvinnan var vietnamesiska plus hur gamla de var.
Barnen skulle aldrig kunna söka upp sina biologiska föräldrar. För kliniken hade lovat de biologiska föräldrarna anonymitet. Men i stundens biologiska längtans hetta så brydde sig den blivande mamman inte om detta. Hon bestämde könet på dem och valde alltså ut ett par embryon åt sig. Och har nu tvillingar, en pojke och en flicka.
I Sverige är embryoadoption förbjudet. Men experten Kenny Rodriguez Wallberg (kvinnlig läkare) ansåg i detta program hos Malou i TV4:s Efter Tio - repris i förmiddags - att det finns alla åsikter om detta när det diskuteras och att tekniken för detta har funnits i något decennium och i andra delar av världen är det tillåtet. Och denna medicinska expert berättade också att miljön för dessa barn också påverkar deras gener - både i livmodern och senare i livet.
Detta förfarande skulle också kunna göra att tex jag skulle kunna få nya barn. Fast jag är 60plus. Om jag tyckte så och ville betala för det. Den äldsta mamman i världen är drygt 70. En indisk mamma.
Marianne Holm låter som en genomrationell mamma, som bara använder den medicinska teknik som finns, men ändå tänkte hon inte alls på konsekvenserna för sina ännu så länge små barn.
Hon tog inte med de etiska och moraliska konsekvenserna så långt jag hörde. Utan tänkte bara på hur det praktiskt skulle kunna ordnas så att hon fick fler barn genom att betala för dem. Hon var så inne i det här med att hon kunde/måste få barn, att det dominerade hela hennes värld. Ingen pappa behövdes.
Hur kommer dessa barn att betrakta sitt ursprung när de blir stora? De är framställda i en teknisk maskin och inplanterade i sin mamma, som betalade för dem. Kommer de att vilja veta något mer om sitt ursprung? Kommer de att sakna något icke uttalat, något försvunnet? Ingen vet förstås.
Men är det försvarbart för en ensamstående kvinna att till varje pris vilja ha barn? Ska läkarvetenskapen användas fullt ut? Och ska detta med embryoadoption bli tillåtet också i Sverige? Det är tillåtet bland annat i Storbritannien, Ryssland och USA.
PS. Hennes tvillingar heter Ella och Max och ser vietnamesiska ut och de är drygt 2 år i dag. DS.
Hon bodde i Singapore och där var det omöjligt med embryoadoption, men hon lyckades hitta en klinik i Malaysia, som gjorde det trots att hon var ensamstående. Själv kunde hon inte få fram några egna ägg, så det räckte inte med spermadonation. Hon var helt enkelt för gammal. Hon var då drygt 40 år.
Tekniken att ta fram embryon åt annars barnlösa par, gör att det ibland blir sådana över. Och hon skulle kunna få några av dessa. För det fanns ett par som hade donerat sina embryon till kliniken.
Visst vad bra tänkte hon. Då fick hon själv bära sina barn och hon kunde få koll på, att de var friska innan hon satte in dem i livmodern - åtminstone hade de inte Downs syndrom. Allt som allt så skulle det kosta omkring 50 000 svenska kronor.
Hennes längtan efter barn var så stark att hon inte brydde sig om då i det läget att hon inte kunde få reda på mer om barnens föräldrar, annat än att mannen var fransman och att kvinnan var vietnamesiska plus hur gamla de var.
Barnen skulle aldrig kunna söka upp sina biologiska föräldrar. För kliniken hade lovat de biologiska föräldrarna anonymitet. Men i stundens biologiska längtans hetta så brydde sig den blivande mamman inte om detta. Hon bestämde könet på dem och valde alltså ut ett par embryon åt sig. Och har nu tvillingar, en pojke och en flicka.
I Sverige är embryoadoption förbjudet. Men experten Kenny Rodriguez Wallberg (kvinnlig läkare) ansåg i detta program hos Malou i TV4:s Efter Tio - repris i förmiddags - att det finns alla åsikter om detta när det diskuteras och att tekniken för detta har funnits i något decennium och i andra delar av världen är det tillåtet. Och denna medicinska expert berättade också att miljön för dessa barn också påverkar deras gener - både i livmodern och senare i livet.
Detta förfarande skulle också kunna göra att tex jag skulle kunna få nya barn. Fast jag är 60plus. Om jag tyckte så och ville betala för det. Den äldsta mamman i världen är drygt 70. En indisk mamma.
Marianne Holm låter som en genomrationell mamma, som bara använder den medicinska teknik som finns, men ändå tänkte hon inte alls på konsekvenserna för sina ännu så länge små barn.
Hon tog inte med de etiska och moraliska konsekvenserna så långt jag hörde. Utan tänkte bara på hur det praktiskt skulle kunna ordnas så att hon fick fler barn genom att betala för dem. Hon var så inne i det här med att hon kunde/måste få barn, att det dominerade hela hennes värld. Ingen pappa behövdes.
Hur kommer dessa barn att betrakta sitt ursprung när de blir stora? De är framställda i en teknisk maskin och inplanterade i sin mamma, som betalade för dem. Kommer de att vilja veta något mer om sitt ursprung? Kommer de att sakna något icke uttalat, något försvunnet? Ingen vet förstås.
Men är det försvarbart för en ensamstående kvinna att till varje pris vilja ha barn? Ska läkarvetenskapen användas fullt ut? Och ska detta med embryoadoption bli tillåtet också i Sverige? Det är tillåtet bland annat i Storbritannien, Ryssland och USA.
PS. Hennes tvillingar heter Ella och Max och ser vietnamesiska ut och de är drygt 2 år i dag. DS.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)