En väninna till mig blev hastigt sjuk och kände sig precis som när hon var liten. Hon var långt borta, sov i stort sett hela tiden och hade ont i kroppen. Hon orkade inte äta, men tog alla medikamenter hon kunde komma på: både febernedsättande och andra.
Just de där dagarna var det bestämt att hennes släkt skulle komma förbi, men hon orkade inte närvara utan sov sig igenom deras besök. Hon gick bara upp för att hämta mer vatten att dricka eller nya läkemedel.
Det intressanta var vad hon upplevde rent känslomässigt. Hon kände sig som en liten flicka igen för då blev hon sjuk i samband med föräldrarnas skilsmässa, som de aldrig pratade med barnen om, men som barnen ändå upplevde på sitt sätt. Hon hade blivit så sjuk då att hennes mamma blev orolig och skickade efter en ambulans. Hon vågade inte ha sin dotter hemma för hon var så dålig, i stort sett medvetslös.
Nu upplevde hon som vuxen och många år senare att hon var nära döden och att hon lika gärna kunde gå över till den andra sidan. Att det var okej. Att alla släktingar i huset skulle klara sig utan henne. Hon hade inte något ouppklarat i livet och behövde inte prata med någon.
Till saken hör också att hon befann sig i en liknande situation som när hon var liten: en viktig manlig person skulle kanske försvinna för gott ur hennes liv. Men först trodde hon att det hon upplevde och kände var helt verkligt, att det var dags för henne att gå. Så starka kan känslor vara. Men efter att ha begrundat det som ägde rum förstod hon att sjukdomen genom att sänka hennes medvetandenivå från den vanliga hade hjälpt henne att ta fram dessa känslor, som hade legat begravda så länge. Hon hade inte haft förmågan att sätta ord på dem då när hon var barn.
Som barn var hon i de vuxnas våld och hade ingen egen talan och hon hade inte ens kunnat formulera ord kring sina känslor då. Det hade varit för farligt. När hennes pappa försvann fanns bara hennes mamma kvar. Vad hennes mamma gjorde och hur hon handlade kunde inte ifrågasättas. Det var den vuxna hon hade i sin närhet.
Men känslorna fanns kvar där i kroppen för de speglade den upplevelse hon hade som barn, en ordlös känsla. När sjukdomen var överstånden kände hon sig tacksam över att hon till slut hade kunnat uppleva dessa känslor, som hade begravts i hennes kropp för så länge sedan. Hon tyckte sig också förstå varför detta hände när huset var fullt med släktingar, som hade kommit dit för att vara glada och fira. De var hennes trygga bastion, några hon kunde luta sig emot för att våga uppleva detta djupt begravda.
"Ur en andlig synvinkel är det enda som förväntas av oss att vi ska älska oss själva - inte på ett narcissistiskt sätt utan värdesätta oss själva som de andliga varelser vi är."
James van Praagh
Just de där dagarna var det bestämt att hennes släkt skulle komma förbi, men hon orkade inte närvara utan sov sig igenom deras besök. Hon gick bara upp för att hämta mer vatten att dricka eller nya läkemedel.
Det intressanta var vad hon upplevde rent känslomässigt. Hon kände sig som en liten flicka igen för då blev hon sjuk i samband med föräldrarnas skilsmässa, som de aldrig pratade med barnen om, men som barnen ändå upplevde på sitt sätt. Hon hade blivit så sjuk då att hennes mamma blev orolig och skickade efter en ambulans. Hon vågade inte ha sin dotter hemma för hon var så dålig, i stort sett medvetslös.
Nu upplevde hon som vuxen och många år senare att hon var nära döden och att hon lika gärna kunde gå över till den andra sidan. Att det var okej. Att alla släktingar i huset skulle klara sig utan henne. Hon hade inte något ouppklarat i livet och behövde inte prata med någon.
Till saken hör också att hon befann sig i en liknande situation som när hon var liten: en viktig manlig person skulle kanske försvinna för gott ur hennes liv. Men först trodde hon att det hon upplevde och kände var helt verkligt, att det var dags för henne att gå. Så starka kan känslor vara. Men efter att ha begrundat det som ägde rum förstod hon att sjukdomen genom att sänka hennes medvetandenivå från den vanliga hade hjälpt henne att ta fram dessa känslor, som hade legat begravda så länge. Hon hade inte haft förmågan att sätta ord på dem då när hon var barn.
Som barn var hon i de vuxnas våld och hade ingen egen talan och hon hade inte ens kunnat formulera ord kring sina känslor då. Det hade varit för farligt. När hennes pappa försvann fanns bara hennes mamma kvar. Vad hennes mamma gjorde och hur hon handlade kunde inte ifrågasättas. Det var den vuxna hon hade i sin närhet.
Men känslorna fanns kvar där i kroppen för de speglade den upplevelse hon hade som barn, en ordlös känsla. När sjukdomen var överstånden kände hon sig tacksam över att hon till slut hade kunnat uppleva dessa känslor, som hade begravts i hennes kropp för så länge sedan. Hon tyckte sig också förstå varför detta hände när huset var fullt med släktingar, som hade kommit dit för att vara glada och fira. De var hennes trygga bastion, några hon kunde luta sig emot för att våga uppleva detta djupt begravda.
"Ur en andlig synvinkel är det enda som förväntas av oss att vi ska älska oss själva - inte på ett narcissistiskt sätt utan värdesätta oss själva som de andliga varelser vi är."
James van Praagh
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar