Han gör det i senaste krönikan i Expressen, där han skriver över sommaren. Plura är snart 61 år, men ser ut som om han var 80 ungefär. Så rimligt sett har han inte så många år kvar.
Jag har träffat honom och bandet någon gång för länge sedan i hedenhöstiden, när jag jobbade på DN och det blev nog någon artikel, men jag minns den inte. Jag är äldre än Plura, men känner mig yngre.
Och jag sörjer inte ett skvatt den dag när jag inte får vara med och se den senaste tekniska utvecklingen på datorfronten, eller i mobilen. Som han gör eller låtsas göra. Detta är bara yta och har ingenting med livets egentliga mening att göra.
Men Plura tillhör de, som har levat på i de 140 km i timmen, som han brukar köra förbi Uppsala. Och hans dagar är säkert räknade. Visst. Men vad spelar det för roll?
Han tror att det kommer att bli några deciliter kvar av honom när han väl går bort. Kanske har han aldrig varit med på en gravsättning.
Det som återstår av en död människa, när askan ska gravsättas, är ungefär lika mycket i omfång och vikt som gjorde sitt inträde här på jorden vid födseln.
Och jag tror inte att Plura egentligen försvinner från jordens yta. Atomerna och energin i vårt universum kan inte försvinna. De kan omvandlas till något annat. Allt är inne i nollpunktsfältet, där liv och död kan sägas "flippa" fram och tillbaka över en gräns.
Det går att som människa gå in i en rumtid, där ingenting är konstant, och i denna går det att ändra allt. Det som hindrar oss är de memer vi har inbyggda i oss. De spår och fixerade särdrag, som har utarbetats genom århundradena av oss och andra.
Vi behöver dessa för att känna att vi är stabila och har en kulturell kärna. Men för att kunna förändra världen och oss själva behöver vi stå vid sidan och iaktta oss själva och vad som händer utan att döma. Det är ofta enklare sagt än gjort.
Här har jag tidigare skrivit om Plura.
Jag har träffat honom och bandet någon gång för länge sedan i hedenhöstiden, när jag jobbade på DN och det blev nog någon artikel, men jag minns den inte. Jag är äldre än Plura, men känner mig yngre.
Och jag sörjer inte ett skvatt den dag när jag inte får vara med och se den senaste tekniska utvecklingen på datorfronten, eller i mobilen. Som han gör eller låtsas göra. Detta är bara yta och har ingenting med livets egentliga mening att göra.
Men Plura tillhör de, som har levat på i de 140 km i timmen, som han brukar köra förbi Uppsala. Och hans dagar är säkert räknade. Visst. Men vad spelar det för roll?
Han tror att det kommer att bli några deciliter kvar av honom när han väl går bort. Kanske har han aldrig varit med på en gravsättning.
Det som återstår av en död människa, när askan ska gravsättas, är ungefär lika mycket i omfång och vikt som gjorde sitt inträde här på jorden vid födseln.
Och jag tror inte att Plura egentligen försvinner från jordens yta. Atomerna och energin i vårt universum kan inte försvinna. De kan omvandlas till något annat. Allt är inne i nollpunktsfältet, där liv och död kan sägas "flippa" fram och tillbaka över en gräns.
Det går att som människa gå in i en rumtid, där ingenting är konstant, och i denna går det att ändra allt. Det som hindrar oss är de memer vi har inbyggda i oss. De spår och fixerade särdrag, som har utarbetats genom århundradena av oss och andra.
Vi behöver dessa för att känna att vi är stabila och har en kulturell kärna. Men för att kunna förändra världen och oss själva behöver vi stå vid sidan och iaktta oss själva och vad som händer utan att döma. Det är ofta enklare sagt än gjort.
Här har jag tidigare skrivit om Plura.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar