Hur kan man som ett polskt par gjorde lämna sin gråtande tvååring ensam på flygplatsen i söndags kväll och själva springa ombord på planet till fjorton dagars semester i Grekland? Hur tänker människor då?
Jag vet att de inte tänker särskilt mycket. Själv har jag blivit utsatt för samma sak. Det sätter spår för livet. Jag lämnades hos en äldre släkting, min mormors syster, när min lillebror föddes. Jag var två och ett halvt år och minns att jag grät mig till sömns stående vid kökssoffan, när pappa hade lämnat mig där.
Det kändes att människorna i det huset var snälla och hade empati med ett litet barn, men mina föräldrar var borta och jag var otröstlig. Sedan dess är flygplan hotfulla för mig, därför att min mormors syster Anna bodde alldeles intill Bromma flygplats och ljudet av propellerflygplan kändes alarmerande.
Den här tvååringen i Polen var otröstlig och hysterisk när föräldrarna plötslig övergav henne för att hon inte hade något giltigt pass. Hennes farmor (enligt tyska tidningar farfar eller morfar) kom lite senare och hämtade henne, men naturligtvis är det en chock, för ett så litet barn att bli övergivet.
Jag vet hur skräckslagen en av mina pojkar blev, när vi åkte T-bana en gång, när han var liten och jag gick in genom en annan dörr än han. Dock i samma vagn. När han vände sig om var jag borta, som han upplevde det och han hann bli alldeles panikslagen på de korta sekunder som gick, innan jag var framme hos honom igen.
Små barn behöver sina föräldrar. De klarar sig inte ensamma. Vad ska föräldrarna skylla på, när de kommer hem igen? Stress? Man kan aldrig plötsligt lämna ett så litet barn. När de ska skolas in på dagis så tar det lång tid. De måste begripa att mamma och pappa kommer tillbaka. Det är fullkomligt obegripligt att bli övergiven i den åldern. Polisen kommer att förhöra föräldrarna när de kommer tillbaka och sociala myndigheter kopplas in.
Jag vet att de inte tänker särskilt mycket. Själv har jag blivit utsatt för samma sak. Det sätter spår för livet. Jag lämnades hos en äldre släkting, min mormors syster, när min lillebror föddes. Jag var två och ett halvt år och minns att jag grät mig till sömns stående vid kökssoffan, när pappa hade lämnat mig där.
Det kändes att människorna i det huset var snälla och hade empati med ett litet barn, men mina föräldrar var borta och jag var otröstlig. Sedan dess är flygplan hotfulla för mig, därför att min mormors syster Anna bodde alldeles intill Bromma flygplats och ljudet av propellerflygplan kändes alarmerande.
Den här tvååringen i Polen var otröstlig och hysterisk när föräldrarna plötslig övergav henne för att hon inte hade något giltigt pass. Hennes farmor (enligt tyska tidningar farfar eller morfar) kom lite senare och hämtade henne, men naturligtvis är det en chock, för ett så litet barn att bli övergivet.
Jag vet hur skräckslagen en av mina pojkar blev, när vi åkte T-bana en gång, när han var liten och jag gick in genom en annan dörr än han. Dock i samma vagn. När han vände sig om var jag borta, som han upplevde det och han hann bli alldeles panikslagen på de korta sekunder som gick, innan jag var framme hos honom igen.
Små barn behöver sina föräldrar. De klarar sig inte ensamma. Vad ska föräldrarna skylla på, när de kommer hem igen? Stress? Man kan aldrig plötsligt lämna ett så litet barn. När de ska skolas in på dagis så tar det lång tid. De måste begripa att mamma och pappa kommer tillbaka. Det är fullkomligt obegripligt att bli övergiven i den åldern. Polisen kommer att förhöra föräldrarna när de kommer tillbaka och sociala myndigheter kopplas in.
Till och med efter Polskt mått mätt, och då skall man vara medveten om att samhällsklimatet är ofantligt mycket hårdare där än här, så är det här ett extraordinärt märkligt beteende. Med största sannolikhet finns det en bakgrund av missbruk och sociala/mentala problem hos bägge föräldrarna. Och sannolikheten för att föräldrarna ifråga kommer att bli fråntagna vårdnaden, och därefter få hårda straff, är ännu större... fattas bara annat!
SvaraRadera/Pjotr
Ja, det låter som en bra lösning för barnet. Först bli lämnad på flygplatsen och bli ledsen för det. Sedan bli av med mamma och pappa för alltid. Behöver inte alls vara några sociala problem bakom men däremot så är de antagligen inte så rika. När de insåg att dottern inte kunde resa med fick de antagligen panik över att missa den dyra semesterresan som de bokat. De pratade säkert med farmor/mormor men tiden var sådan att hon inte skulle hinna hämta barnet innan planet gick. Inte för att försvara handlingen i sig men barnet trivs nog ändå bäst hos sina föräldrar.
RaderaFörstår känslan! Fruktansvärd. Mina föräldrar lämnade mej gång på gång då jag var barn. De lämnade mej på sjukhus i perjoder så jag växte upp på sjukhus. Mina första ord var "mammerna och papperna". INTE mamma och pappa. Jag ringde hem då och då när jag var stor nog att kunna ringa själv. Jag grät och bad dem hämta mej. Men fick till svar att jag hade det bättre där jag var. Ibland när jag frisknat till och fick komma hem var det oftast sommar. Då blev jag lämnad hos släktingar eftersom mina föräldrar reste utomlands på husvagnssemester.....
SvaraRaderaTyvärr begrep inte heller läkarna då att små barn for illa. Länge fanns det en fördomsfull syn om att barn föddes som tomma tavlor, man kunde göra vad man ville med dem. De mindes ju ändå inte. Och det var först när min andre son blev sjuk i krupp som ettåring, som jag fick stanna kvar hos honom på sjukhuset och det var på 80-talet. Innan dess var det självklart att barn skulle lämnas till expertis.
Radera