I dag är det tolv år sedan Fadime Sahindal mördades av sin far Rahmi Sahindal för att hon blev kär i fel man. Hennes far sitter fortfarande i fängelse, men vill bli fri och flytta tillbaka till Turkiet. Han är nu 68 år och det finns nog ingen större kontrast mellan två som är lika gamla än mellan mig och Rahmi Sahindal. Han säger att han ångrar sig, men i verkligheten så har han bitit sig fast vid det som fanns i hans hemland. Han var en enkel kurdisk bonde, en analfabet när han utvandrade till Sverige och han skulle aldrig ha kommit till Uppsala om han inte redan hade haft släktingar där. Detta var 1981 och han lärde sig en knapphändig svenska, men fick ändå jobb.
Han lämnar inte sin egen föreställningsvärld utan lever som en kurd i en kurdisk gemenskap även i Uppsala. Han har haft en uppburen roll som patriark i sitt hemland, men här är detta ingenting värt. Det som betyder något i Sverige uppfattar han är rikedom, så han försöker kompensera sig genom aktieaffärer. Han ska komma tillbaka till sin by i en Saab Turbo och visa vilken lyckad man han har blivit i Sverige. Körkortet hägrar och han försöker i flera år att ta körkort, men det går inte att ta till sig den krångliga teorin och till slut ger han upp och köper en moped.
Men när hans dotter Fadime skaffar sig en svensk pojkvän brakar hans värld ihop. Hon har brutit mot alla hans inre föreställningar om hur en dotter ska uppföra sig och hon förtjänar att dö enligt hederskulturens regler. Hon blir avrättad med två skott på nära håll mot hennes huvud den 21 januari för tolv år sedan. Detta är den yttersta konsekvensen av den kulturkrock som uppstår mellan ett patriarkat, som inte kan låta kvinnorna få finnas som de är och välja sina liv i det samhälle vi har i Sverige. En kvinna som jag själv har fötts in i ett fritt och demokratiskt Sverige och jag kan välja mitt liv om jag är tillräckligt medveten som individ. Män som Rahmi Sahindal är fångna i kollektiva föreställningar de inte ens kan se eller ta på, för detta är så självklart för dem. De är sammanväxta med dem och idéerna ingår lika självklart som en ryggrad i kroppen.
Förödmjukelsen och förnedringen som orsakas av en ohörsam dotter är så djup att den aldrig går att förlåta. Hans dotter Fadime är 26 år när hon får betala med sitt liv för att hon har förbrutit sig inte bara mot sin far utan mot klanen, mot det kollektiv, som har makten över den enskilda människan. Rahmi Sahindal är naturligtvis ännu i dag fortfarande gift med sin fru. Något annat vore otänkbart. Men han slutade att besöka eller tala med sin syster när hon skilde sig. Hon bröt också mot de inbyggda osynliga moraliska regelverken.
Vad betyder då detta för oss som land? Dessa kulturkrockar som vi ständigt blir påminda om genom alla brott som begås. Genom att människor blir kriminella och skjuter, knivskär och dödar varandra och andra. Genom stölder och rån. Vi har i Sverige arbetat oss igenom flera hundra år av förtryck från kyrkan och staten för att till slut komma fram till att en statlig kyrka ville vi inte ha. Vi behöver ordna våra liv rent ekonomiskt genom stat och kommun, så att de som har lite ska få från oss andra, men den personliga moralen och tron på inre gudar eller andra föreställningar är något privat. På gott och ont.
För sådana män som Rahmi Sahindal är detta olösligt. Hans ånger finns inte annat än som ett ytligt skal. Hans fru hade kunnat förhindra mordet på dottern, men hon var och är indragen i samma föreställningsvärld. Elif Sahindal vittnade i hovrätten om att det inte var hennes man som hade dödat deras dotter utan en okänd gärningsman. Rent psykologiskt var det naturligtvis sant. Det var klanen och de kollektiva föreställningarna som gjorde detta och kulturkrocken med Sverige. Den kollektiva inre värld där allt vilar och bidar sin tid, för att till slut få grepp om en människa så att den kan döda sina anhöriga. Hans fru är lika blind på denna nivå som maken. Hoppet står till att människor i Sverige kan och vågar bearbeta allt i sina egna inre världar, för att till sist komma fram till en personlig kärna, ett inre som är lika enkelt och självklart upplyst som hos ett barn.
Han lämnar inte sin egen föreställningsvärld utan lever som en kurd i en kurdisk gemenskap även i Uppsala. Han har haft en uppburen roll som patriark i sitt hemland, men här är detta ingenting värt. Det som betyder något i Sverige uppfattar han är rikedom, så han försöker kompensera sig genom aktieaffärer. Han ska komma tillbaka till sin by i en Saab Turbo och visa vilken lyckad man han har blivit i Sverige. Körkortet hägrar och han försöker i flera år att ta körkort, men det går inte att ta till sig den krångliga teorin och till slut ger han upp och köper en moped.
Men när hans dotter Fadime skaffar sig en svensk pojkvän brakar hans värld ihop. Hon har brutit mot alla hans inre föreställningar om hur en dotter ska uppföra sig och hon förtjänar att dö enligt hederskulturens regler. Hon blir avrättad med två skott på nära håll mot hennes huvud den 21 januari för tolv år sedan. Detta är den yttersta konsekvensen av den kulturkrock som uppstår mellan ett patriarkat, som inte kan låta kvinnorna få finnas som de är och välja sina liv i det samhälle vi har i Sverige. En kvinna som jag själv har fötts in i ett fritt och demokratiskt Sverige och jag kan välja mitt liv om jag är tillräckligt medveten som individ. Män som Rahmi Sahindal är fångna i kollektiva föreställningar de inte ens kan se eller ta på, för detta är så självklart för dem. De är sammanväxta med dem och idéerna ingår lika självklart som en ryggrad i kroppen.Förödmjukelsen och förnedringen som orsakas av en ohörsam dotter är så djup att den aldrig går att förlåta. Hans dotter Fadime är 26 år när hon får betala med sitt liv för att hon har förbrutit sig inte bara mot sin far utan mot klanen, mot det kollektiv, som har makten över den enskilda människan. Rahmi Sahindal är naturligtvis ännu i dag fortfarande gift med sin fru. Något annat vore otänkbart. Men han slutade att besöka eller tala med sin syster när hon skilde sig. Hon bröt också mot de inbyggda osynliga moraliska regelverken.
Vad betyder då detta för oss som land? Dessa kulturkrockar som vi ständigt blir påminda om genom alla brott som begås. Genom att människor blir kriminella och skjuter, knivskär och dödar varandra och andra. Genom stölder och rån. Vi har i Sverige arbetat oss igenom flera hundra år av förtryck från kyrkan och staten för att till slut komma fram till att en statlig kyrka ville vi inte ha. Vi behöver ordna våra liv rent ekonomiskt genom stat och kommun, så att de som har lite ska få från oss andra, men den personliga moralen och tron på inre gudar eller andra föreställningar är något privat. På gott och ont.
För sådana män som Rahmi Sahindal är detta olösligt. Hans ånger finns inte annat än som ett ytligt skal. Hans fru hade kunnat förhindra mordet på dottern, men hon var och är indragen i samma föreställningsvärld. Elif Sahindal vittnade i hovrätten om att det inte var hennes man som hade dödat deras dotter utan en okänd gärningsman. Rent psykologiskt var det naturligtvis sant. Det var klanen och de kollektiva föreställningarna som gjorde detta och kulturkrocken med Sverige. Den kollektiva inre värld där allt vilar och bidar sin tid, för att till slut få grepp om en människa så att den kan döda sina anhöriga. Hans fru är lika blind på denna nivå som maken. Hoppet står till att människor i Sverige kan och vågar bearbeta allt i sina egna inre världar, för att till sist komma fram till en personlig kärna, ett inre som är lika enkelt och självklart upplyst som hos ett barn.
Tolv år har gått sedan Fadime Sahindal mördades av sin egen far. Ulf Lundell är - som jag ser det - en av få manliga artister som i konstnärlig form tagit ställning mot hedersvåld. På Ulf Lundells skiva ”Högtryck” (2005) finns det en sång med titeln ”Den dummaste djäveln i världen” (finns på spotify). Titeln är enkel, rättfram och uppriktig. Det finns inga poetiskt förskönande element i titeln. Sången verkar ha fötts ur ilska och är – som jag ser det – en sång om svek. Ett obegripligt svek. Det handlar om ett svek mot kärleken och livet; i det här fallet en fars svek mot sin dotter. Mina tankar går till Fadime Sahindal som i januari 2002 sköts till döds av sin far i systerns lägenhet, men sången kan appliceras på andra kvinnor som också fallit offer för hederskulturen. Fadime har blivit en symbol för den frihetsälskande människan, hon som offrade allt – också sitt liv – för det hon älskade. En vacker, ung människa som utkämpade en heroisk kamp med sitt eget liv som insats. Lundell sjunger: ”Ingen är som hon/Ingen var som hon/så bra som hon/så sann som hon/så vacker som hon” Det oreserverade hyllandet av hennes egenskaper och skiftningen i tempus Är/Var får mig att ana att personen är död, men att hon kommit att inta rollen av ett slags modern kvinnlig martyr i sångarens ögon och därmed lever vidare. I slutet av sången sjunger Lundell att hon kanske gått till en annan (dimension?) eller att hon har gått ifrån en far (den biologiska) till en annan Fader(Gud?).
SvaraRaderaVad är det som får en man att döda sitt barn – för hederns skull? Är det överhuvudtaget möjligt att på djupet förstå en sådan handling? Ulf Lundell söker inte svaren, han vädjar sången igenom till lyssnarens ryggmärgsreflexer snarare än till intellektet. I sången lämnas det därför inget utrymme åt psykologiska förklaringsmodeller. Lundell drar istället paralleller till ett annat obegripligt svek, i ett historiskt bibliskt sammanhang genom textraden: ”Se hur hans inälvor gör sig klara att lämna hans meningslösa kropp” Sångtexten är tydligt inspirerad av Apostlagärningarna i bibeln och Judas Iscariots svek mot Jesus. I bibeln står det följande om Judas: ”Och med de penningar han hade fått såsom lön för sin ogärning förvärvade han sig en åker. Men han störtade framstupa ned, och hans kropp brast mitt itu, så att alla hans inälvor gåvo sig ut.” (Apg 1:18) Samma sak förväntas ske med mannen i sången som svek och mördade sin egen dotter. Sången är en anklagelseakt mot Fadimes far, men faktiskt också mot alla de män som direkt eller indirekt genom hederskulturen begått eller är beredda att begå liknande vidrigheter mot sina egna barn.
Jag tror faktiskt Ulf Lundell (som jag har träffat och intervjuat för DN) skriver om sig själv och vad han har gjort. Inte om hedersvåld. Här är texten till sången: http://www.justsomelyrics.com/1238457/ulf-lundell-den-dummaste-djäveln-i-världen-lyrics.html
Radera