För guds skull vi måste strypa yttrandefriheten sade landets högste till varandra när vissa tog sig före att ta den på allvar och edera domar och brottslingar helt självsvåldigt till allas hem och in i allas små burkar med titthål. Ingen hade kunnat föreställa sig att den offentliga världen skulle drabbas av en sådan massrörelse av offentlighet.
Folket gick nästan man ur huse enligt vissa medier och hotade de som hade skapat detta monster ur den offentliga världen av besvärande uppgifter. Dessutom hade en del hushåll i landet prickats som brottsliga. Det var som att få ett stort kors målat på ytterdörren. Ett pesttecken. Själva huset innehöll smitta. Husen sades innehålla avskum, som rättssamhället hade tagit itu med även om det inte stämde. Landet stod inför ett vägval som egentligen redan var klart. Medierna hade med hjälp av de goda krafterna i landet strypt yttrandefriheten för att inte vissa obekväma åsikter skulle komma fram.
Demokratin hade inte längre något riktigt namn, men alla låtsades att den fanns där helt och hållet ograverad i denna särskilda tid då varje individ kunde få några sekunder i berömmelsens ljus och framträda som en representant för folket, förutsatt att den stod i samma fåra som de upphöjda. Så vackert utvecklades denna särskilda genre att alla tycktes vara offer för ett och detsamma. Denna trista yttrandefrihet.
Den hade delat folket och fått de yttersta motkrafterna att stå emot varandra med mord, skottlossning, slagsmål och knivskärning som följd i det alldeles verkliga livet, inte bara i de små burkarna hemma hos folket. Folket svajade framåt och bakåt och ingen visste vart det skulle gå nu. Risken var alldeles för stor att det gick sin egen väg.
De högstes underhuggare var förtvivlade över den fälla de själva hade skapat när landet tyckte att yttrandefrihet satt i högsta sätet. Det skulle ta år att strypa denna frihet. Systemet hade blivit sitt eget krokben för ingen hade kunnat föreställa sig att demokratin skulle användas på detta nya sätt. De högste hade inte föreställningen om något sådant, men denna onämnbara icke medvetna föreställning hade nu förverkligats och alla överhetens förtrogna ojade och vojade över detta.
Hur skulle det gå om folket visste vilka som var brottslingar och vilka som inte var det? Om inte detta längre var förbehållet vissa utvalda? Skulle det inte bli lynchningar och pöbeluppror? Folket kunde man inte lita på sade de högste. Det är enbart vi som sitter i högsta sätet som är förnuftiga och kan använda våra huvuden. De andra är boskap som kan försättas i trans och som då gör som vi säger. Särskilt när bara vissa utvalda får yttra sig.
Vi måste genast återställa status quo. Tig ihjäl! Det har alltid fungerat förut. Allt speglas så fort i dessa små burkar som folket har. Blanda och ge och släng åt dem sensationer. Vi har ju makten över den stora burken. Uppfinn historier. Så nickade de högste till varandra och ringde runt till sina underhuggare och gav dem några köttben att gnaga på. Och snart så blundade folket igen framför sina små burkar och deltog i den stora burkens fantasihistorier med liv och lust.
PS. Det snöar där ute sade nummer ett till nummer två. Jo det gör så. Visst släng in det högst upp i vänsterkrysset. Vädret är alltid intressant. Jo vi gör så sade nummer två till nummer ett. Vi måste visa folket att vi hänger med. Vädret kan de inte upptäcka själva. Det är ett avslöjande reportage som vi får gratis och ingen upptäcker att det dessutom är vår statliga myndighetssajt som står för allt. Perfekt! DS.
Folket gick nästan man ur huse enligt vissa medier och hotade de som hade skapat detta monster ur den offentliga världen av besvärande uppgifter. Dessutom hade en del hushåll i landet prickats som brottsliga. Det var som att få ett stort kors målat på ytterdörren. Ett pesttecken. Själva huset innehöll smitta. Husen sades innehålla avskum, som rättssamhället hade tagit itu med även om det inte stämde. Landet stod inför ett vägval som egentligen redan var klart. Medierna hade med hjälp av de goda krafterna i landet strypt yttrandefriheten för att inte vissa obekväma åsikter skulle komma fram.
Demokratin hade inte längre något riktigt namn, men alla låtsades att den fanns där helt och hållet ograverad i denna särskilda tid då varje individ kunde få några sekunder i berömmelsens ljus och framträda som en representant för folket, förutsatt att den stod i samma fåra som de upphöjda. Så vackert utvecklades denna särskilda genre att alla tycktes vara offer för ett och detsamma. Denna trista yttrandefrihet.
Den hade delat folket och fått de yttersta motkrafterna att stå emot varandra med mord, skottlossning, slagsmål och knivskärning som följd i det alldeles verkliga livet, inte bara i de små burkarna hemma hos folket. Folket svajade framåt och bakåt och ingen visste vart det skulle gå nu. Risken var alldeles för stor att det gick sin egen väg.
De högstes underhuggare var förtvivlade över den fälla de själva hade skapat när landet tyckte att yttrandefrihet satt i högsta sätet. Det skulle ta år att strypa denna frihet. Systemet hade blivit sitt eget krokben för ingen hade kunnat föreställa sig att demokratin skulle användas på detta nya sätt. De högste hade inte föreställningen om något sådant, men denna onämnbara icke medvetna föreställning hade nu förverkligats och alla överhetens förtrogna ojade och vojade över detta.
Hur skulle det gå om folket visste vilka som var brottslingar och vilka som inte var det? Om inte detta längre var förbehållet vissa utvalda? Skulle det inte bli lynchningar och pöbeluppror? Folket kunde man inte lita på sade de högste. Det är enbart vi som sitter i högsta sätet som är förnuftiga och kan använda våra huvuden. De andra är boskap som kan försättas i trans och som då gör som vi säger. Särskilt när bara vissa utvalda får yttra sig.
Vi måste genast återställa status quo. Tig ihjäl! Det har alltid fungerat förut. Allt speglas så fort i dessa små burkar som folket har. Blanda och ge och släng åt dem sensationer. Vi har ju makten över den stora burken. Uppfinn historier. Så nickade de högste till varandra och ringde runt till sina underhuggare och gav dem några köttben att gnaga på. Och snart så blundade folket igen framför sina små burkar och deltog i den stora burkens fantasihistorier med liv och lust.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar