Skammens Sverige

Utan skamkänslor är vi inte människor. Den tesen drivs i dag i Svenskans Under Strecket. Och det stämmer väl? Vår släkt har en anhörig som verkar ha förflyttat sig bort från den mänskliga gemenskapen. Han skäms inte över att han inte bryr sig om en annan anhörig som är sjuk. Inte ens när han uppmanas att höra av sig till den sjuke så gör han detta. Han har inte längre någon själ, inte något hjärta där denna känsla kan rymmas: skammen och inte heller medkänslan. 

Det är otäckt för andra släktingar, för vad gör man med en sådan figur? Ska man ändå omfatta denne med medmänsklig kärlek eller ska vi andra ge upp och tänka: nej han är förlorad. Enligt kristendomen ska alla fåren i flocken räknas in och det sista lammet också. Ingen ska tappas bort. Och hur många gånger ska vi då förlåta denne avfälling från flocken och försöka hämta in honom?

För mycket skam är förlamande, säger dagens SvD-artikel, men utan skammen, utan förmåga att upptäcka sig själv inifrån och inte bekräfta enbart det man vill tro om sig själv. Utan detta går det inte att bli en vuxen, ansvarsfull människa. Vad händer då med dessa som är utan medkänsla och som känner att de gör rätt för de andra är lägre stående varelser, som måste ignoreras och i förlängningen förintas och tas bort från jordens yta. Denna självhävdelse som grundas i mindervärdeskomplex.

Det blev de ryska och amerikanska soldaterna som fick känna skammen över vad tyskarna hade gjort när de upptäckte koncentrationslägren. "Den skam som den rättfärdige känner när han konfronteras med en förbrytelse utförd av en annan." Man skulle kunna tillägga den vrede och den förskräckelse som man kan känna över att någon av kvinna född hade kunnat göra detta. Det intellektualiserade försvarbara våldet blev självklart. Det viktiga var att lyda, att utföra order, att inte tveka. Det tyska folket måste offra sig för ett högre syfte och att döda andra mindervärdiga ingick. Att utföra onämnbara handlingar mot andra människor var att svetsa samman en grupp. Det blir svårare att lämna en grupp, när man tillsammans har brutit mot moraliska djupgående regler.

Denne vår släkting är förmodligen ihjälskrämd, har själv har råkat ut för så svåra saker att han inte längre kan ta sig upp och förbi detta berg av känslor, utan har grävt ned sig själv, försvunnit under detta och sedan låtsas han att det inte finns. Han tillhör en annan grupp, en annan del av mänskligheten nu. Så har han själv uttryckt det. Symptomen på hans sjuka blir att han inte kan ha medkänsla med en släkting. Det blir för farligt. Han har valt sida och det går inte att ha medlidande med en sjuk. Detta blir till narcissism och psykopati i värsta fall.

En ung tonåring full av känslor.

Vi ska vårda alla våra känslor. Dåligt självförtroende, depression, skam, sorg och vrede har också sin plats inom oss. Liksom också glädje, lycka och förundran över livet och verkligheten. Stolthet, intresse, nyfikenhet och förvåning har sina uttryck, liksom rädsla och avsky. Allt bör finnas inom oss alla. Det vi inte ska göra är att stänga in oss med en enda känsla och bli handlingsförlamade. Att vara vuxen betyder att kunna se på sig själv och den känsla som för tillfället finns inombords samt gå förbi den. Bortom alla känslor finns bara frid och ljus. Den som inte har upplevt detta har något kvar att finna i livet.