Grundskolan ska förlängas till tio år. Jag började skolan då när jag var sex år eftersom jag är född i december så jag hade inte fyllt sju den hösten. Fick gå igenom ett test så att de skulle se om jag var skolmogen. Det var jag.
Ett sådant test betydde att man kunde uppfatta världen mentalt och intellektuellt och inte stördes eller tyngdes ned alltför mycket av känslomässiga tillkortakommanden. Det gjorde inte jag. För mycket sådant trycktes med nödvändighet i bakgrunden på den tiden - andra världskriget avslutades i Europa samma år som jag föddes - och varje dag var en ny möjlighet att ordna till världen. Så såg jag på det då, för det gjorde människor runt omkring mig, och så ser jag det fortfarande.
Problemet med dagens skola är att dagisverksamheten fortsätter långt upp i högstadiet. Samma slags utflykter och avkopplingar som fanns på dagis. Har sett hur det har funkat för mina yngsta söner som nu är 20plus. Detta beror av att man inte längre tror att det går att ställa krav på ungdomar. Eller att man tror att de måste alla stöpas i samma form. Och det ska vara den enklaste och mest basala. För barn är likadana. Eller? Stor skillnad mot på min tid då både flickor och pojkar ansågs vuxna vid 15 års ålder och samhället kunde ta in dem i enkla jobb och utbilda dem fortsättningsvis i vuxenvärlden. Vi sågs som värdefulla och ett hopp om framtiden för så många människor hade gått förlorade i världskriget.
Detta gjorde att det fanns en kontinuitet mellan de vuxna och ungdomarna. De befann sig inte på en annan planet ända tills de var 20plus eller närmare trettio, som kan vara fallet i dag. Själv gick jag ut gymnasiet och tog studenten när jag var 18 år och åkte då till Frankrike och bodde, arbetade och studerade där något år, för att få någon annan infallsvinkel än den svenska på världen. Det är inte så att barn blir intellektuella för att skolan gör dem sådana. Det är inte sant att ju mer tid man tränar desto mer lär man sig, som skolminister Jan Björklund säger. Det är en ytlig robotliknande syn på människor.
Antingen är barn villiga att lära från början och har en mental beredskap eller också är de det inte. De kan bära tunga bördor redan som små därför att vuxenvärlden har utsatt dem för känslomässiga trauma och de aldrig känner sig hemma i det omgivande samhället. Då stämmer inte deras värld med den intellektuella som skolan ska plugga in i dem. För att kunna koppla samman själ, känslor, intellekt och kropp behövs en helhet. Det är ett samspel där världen uppfattas som genuin och hel och inte splittrad.
Ett sådant test betydde att man kunde uppfatta världen mentalt och intellektuellt och inte stördes eller tyngdes ned alltför mycket av känslomässiga tillkortakommanden. Det gjorde inte jag. För mycket sådant trycktes med nödvändighet i bakgrunden på den tiden - andra världskriget avslutades i Europa samma år som jag föddes - och varje dag var en ny möjlighet att ordna till världen. Så såg jag på det då, för det gjorde människor runt omkring mig, och så ser jag det fortfarande.
Problemet med dagens skola är att dagisverksamheten fortsätter långt upp i högstadiet. Samma slags utflykter och avkopplingar som fanns på dagis. Har sett hur det har funkat för mina yngsta söner som nu är 20plus. Detta beror av att man inte längre tror att det går att ställa krav på ungdomar. Eller att man tror att de måste alla stöpas i samma form. Och det ska vara den enklaste och mest basala. För barn är likadana. Eller? Stor skillnad mot på min tid då både flickor och pojkar ansågs vuxna vid 15 års ålder och samhället kunde ta in dem i enkla jobb och utbilda dem fortsättningsvis i vuxenvärlden. Vi sågs som värdefulla och ett hopp om framtiden för så många människor hade gått förlorade i världskriget.
Detta gjorde att det fanns en kontinuitet mellan de vuxna och ungdomarna. De befann sig inte på en annan planet ända tills de var 20plus eller närmare trettio, som kan vara fallet i dag. Själv gick jag ut gymnasiet och tog studenten när jag var 18 år och åkte då till Frankrike och bodde, arbetade och studerade där något år, för att få någon annan infallsvinkel än den svenska på världen. Det är inte så att barn blir intellektuella för att skolan gör dem sådana. Det är inte sant att ju mer tid man tränar desto mer lär man sig, som skolminister Jan Björklund säger. Det är en ytlig robotliknande syn på människor.
Antingen är barn villiga att lära från början och har en mental beredskap eller också är de det inte. De kan bära tunga bördor redan som små därför att vuxenvärlden har utsatt dem för känslomässiga trauma och de aldrig känner sig hemma i det omgivande samhället. Då stämmer inte deras värld med den intellektuella som skolan ska plugga in i dem. För att kunna koppla samman själ, känslor, intellekt och kropp behövs en helhet. Det är ett samspel där världen uppfattas som genuin och hel och inte splittrad.
 |
| Det här är min första skola i Björkhagen, Stockholm. Det är inte byggnaderna som betyder något utan människorna. Skolan ser likadan ut som på 50-talet förutom det lilla lusthuset. |
Nu går mina barnbarn i skolan och den har ytterligare försämrats sedan mina barn gick där. De barn som ligger före, kanske några år eller mer, måste ända göra samma saker som de vilka knappt klarar skolans låga nivå. Ändå är skolan de går i en av de bästa i Sverige. Barnen längtar redan efter den tiden de kan resa utomlands och studera på riktigt. Något är fel... Så vi kör undervisning hemma utöver skolan. Som du säger: alla är inte lika.
SvaraRaderaNej så är det. Vi är födda jämlika, men det betyder inte att vi alla ska behandlas exakt likadant. Att var och en ska tvingas att anpassa sig till alla andra. Stor missuppfattning.
Radera