UPPDATERAT
Ännu en satsning från SVT som visar hur långt från verkligheten makthavare i journalistvärlden och i vår statliga television befinner sig från kvinnorna. Jag var med i Grupp 8 då i början av 70-talet. Det var en rörelse som påminde om Fredrika Bremer-rörelsen. De verkligt behövande var naturligtvis inte med utan det var de som var intellektuellt övertygade.
Jag blev ett slags maskot med min lille son, som jag tog med på mötena. Så slapp jag ordna barnvakt. För det var ju för sådana som mig som dessa andra kvinnor kämpade. Så sade de andra, som inte hade barn. Sedan råkade jag på Gudrun Schyman på 80-talet för hon skulle vara en sådan "pärla" tyckte de som bodde i samma bostadsrättsförening som jag själv.
Vi var ett 20-tal vuxna som hade köpt in ett ålderdomshem på Värmdö, Ängsviksgården, och byggt om detta till lägenheter. Gudrun Schyman kom in och tog över huset precis som hon tog över vänsterpartiet. Hon behövde bo någonstans, där hon blev satt på piedestal och fick barnvakt till sina två små barn när hon skulle ingå i partistyrelsen.
Min familj flyttade några månader efter att hon hade flyttat in och då skällde hon ut mig för att jag gjorde det. Ängsviksgården hade förvandlats till en vänstersekt och det var så skönt att flytta och slippa stormöten om allt och alla. Sedan ändrade hon naturligtvis stadgarna i bostadsrättsföreningen innan hon flyttade så att hon fick ut marknadspris för sin lägenhet. Det fick inte vi som hade varit med och jobbat ideellt med att bygga om huset. Vi fick tillbaka det vi hade betalat plus en uppräkning med halva konsumentprisindex.
Kvinnorörelsen har numera förvandlats till något sektliknande rakt igenom som uppehåller sig vid att bråka med Ulf Lundell, eller att besöka föräldrar som inte vill uppge kön på sina barn, eller att besöka genusdagis och använda ordet "hen". Det blir rätt löjligt när det finns allvarliga problem, som sopas under mattan.
Jag har varit familjeförsörjare mellan åren 1967-2010, men fortfarande har vi inte begripit att kvinnor är det. Att de delar den bördan med männen, vilket min mamma och tidigare generationer inte behövde på samma sätt. På 50-talet skulle kvinnorna vara som de adliga fruarna och vara hemma med barnen och männen hade en lön som räckte till fru och barn också. Min mormor och morfar, som var egendomslösa torpare, delade upp jobbet mellan sig. Hon tog hand om barnen och han skötte det andra. De fick tio barn tillsammans. Har berättat om detta i min senaste bok I ormbärarens tid.
Det går inte ihop när jag säger att jag är författare, journalist och fattigpensionär. Då slår det runt i huvudet på folk, för hur kan det komma sig? Måste det inte vara mitt eget fel? Inte kan det vara samhället som har schabblat bort mina pengar? Nä det är ju fullkomligt omöjligt! Eller hur? Syndabockstänkandet är utbrett numera för vi bor ju i världens bästa välfärdsland. Gör vi?
Här har jag tidigare skrivit om fattigpensionärer. Och här kan ni läsa om min artikel till SVT Debatt.
18:44
Förresten känns det som ett hån med en sådan här hurtig artikel som handlar om hur vi ska överleva denna helg. Det går alldeles utmärkt eftersom jag just kommer från ett släktkalas och där åt jag så jag klarar mig tills i morgon. De arbetande får några hundra mer i plånboken och jag har fått fattigpension, men mina barn lånar mig pengar. Tack älsklingar!
Ännu en satsning från SVT som visar hur långt från verkligheten makthavare i journalistvärlden och i vår statliga television befinner sig från kvinnorna. Jag var med i Grupp 8 då i början av 70-talet. Det var en rörelse som påminde om Fredrika Bremer-rörelsen. De verkligt behövande var naturligtvis inte med utan det var de som var intellektuellt övertygade.
Jag blev ett slags maskot med min lille son, som jag tog med på mötena. Så slapp jag ordna barnvakt. För det var ju för sådana som mig som dessa andra kvinnor kämpade. Så sade de andra, som inte hade barn. Sedan råkade jag på Gudrun Schyman på 80-talet för hon skulle vara en sådan "pärla" tyckte de som bodde i samma bostadsrättsförening som jag själv.
Vi var ett 20-tal vuxna som hade köpt in ett ålderdomshem på Värmdö, Ängsviksgården, och byggt om detta till lägenheter. Gudrun Schyman kom in och tog över huset precis som hon tog över vänsterpartiet. Hon behövde bo någonstans, där hon blev satt på piedestal och fick barnvakt till sina två små barn när hon skulle ingå i partistyrelsen.
Min familj flyttade några månader efter att hon hade flyttat in och då skällde hon ut mig för att jag gjorde det. Ängsviksgården hade förvandlats till en vänstersekt och det var så skönt att flytta och slippa stormöten om allt och alla. Sedan ändrade hon naturligtvis stadgarna i bostadsrättsföreningen innan hon flyttade så att hon fick ut marknadspris för sin lägenhet. Det fick inte vi som hade varit med och jobbat ideellt med att bygga om huset. Vi fick tillbaka det vi hade betalat plus en uppräkning med halva konsumentprisindex.
Kvinnorörelsen har numera förvandlats till något sektliknande rakt igenom som uppehåller sig vid att bråka med Ulf Lundell, eller att besöka föräldrar som inte vill uppge kön på sina barn, eller att besöka genusdagis och använda ordet "hen". Det blir rätt löjligt när det finns allvarliga problem, som sopas under mattan.
Jag har varit familjeförsörjare mellan åren 1967-2010, men fortfarande har vi inte begripit att kvinnor är det. Att de delar den bördan med männen, vilket min mamma och tidigare generationer inte behövde på samma sätt. På 50-talet skulle kvinnorna vara som de adliga fruarna och vara hemma med barnen och männen hade en lön som räckte till fru och barn också. Min mormor och morfar, som var egendomslösa torpare, delade upp jobbet mellan sig. Hon tog hand om barnen och han skötte det andra. De fick tio barn tillsammans. Har berättat om detta i min senaste bok I ormbärarens tid.
Det går inte ihop när jag säger att jag är författare, journalist och fattigpensionär. Då slår det runt i huvudet på folk, för hur kan det komma sig? Måste det inte vara mitt eget fel? Inte kan det vara samhället som har schabblat bort mina pengar? Nä det är ju fullkomligt omöjligt! Eller hur? Syndabockstänkandet är utbrett numera för vi bor ju i världens bästa välfärdsland. Gör vi?
Här har jag tidigare skrivit om fattigpensionärer. Och här kan ni läsa om min artikel till SVT Debatt.
18:44
Förresten känns det som ett hån med en sådan här hurtig artikel som handlar om hur vi ska överleva denna helg. Det går alldeles utmärkt eftersom jag just kommer från ett släktkalas och där åt jag så jag klarar mig tills i morgon. De arbetande får några hundra mer i plånboken och jag har fått fattigpension, men mina barn lånar mig pengar. Tack älsklingar!
Jag tycker att det var ett program om feminism som vände sig till en bred tittarskara och som gav en orienterande bild av feminismens utveckling de senaste tio femton åren. Själv skulle jag helst se att Belinda la upp programmen med fokus på de kvinnorna som deltog i antologin ”Fittstim”, en återträff, ett samtal med var och en kring då och nu. Ungefär på liknande sätt som Marianne Lindberg DeGeer gjorde ett slags uppföljning av vänsterrörelsen som hon tillhörde på 70-talet i filmen ”Jag tänker på mig själv och vänstern”
SvaraRaderaJag tycker att det finns skäl att återigen lyfta in Ulf Lundell i programmet. Det finns en konsekvens i det. Dels för att Belinda vill markera att Fittstim var ett slags kommersiell media-feminism, Linda Skugge skriver såhär i expressen 16 januari: ” Vi bråkade inte alls med Lundell, vi utnyttjade honom bara i PR-syfte”. (Ulf Lundell används i samma syfte i den här tv-serien.) Och dels för att visa vilka eventuella framgångar/bakslag kampideologier som feminism kan skörda. Belinda undersöker om konflikten med Ulf Lundell ledde till något positivt för feminismen?
Men tycker du inte att det är lite inskränkt, inåtvänt och navelskådande att vara så ockuperad av en man eller av ytterlighetsföreteelser? Själv tycker jag SVT är oerhört fegt och håller på med ren desinformation, som inte kan ta upp hur det egentligen ser ut för många människor (män och kvinnor vi lever faktiskt tillsammans också) i Sverige. Detta är ju ändå en kanal som betalas av oss alla. Kvinnors problem är inte huruvida deras barn har något kön eller inte utan att de är utsatta för våld och nedvärderande fortfarande, både privat från män och från samhället, som inte tar dem på allvar. Samhället har backat betänkligt sedan 70-talet. För då hade vi råd att ta hand om alla och göra det bättre. Och jag råkade se Gudrun Schyman i en replik på SVT Debatt (annars tittar jag inte längre på det programmet) där hon sade: jovisst det finns ett tredje kön. Jaha? So what? Är det ett samhällsproblem?
RaderaJag tror - ärligt talat - att Belinda då som nu är tämligen ointresserad av Ulf Lundell annat än som ett tittar/läsarmässigt draglok, men att det trots allt finns något intressant i att undersöka själva konflikten; huruvida konflikter för den feministiska kampen framåt eller ej.
RaderaJag håller delvis med Belinda i att den feministiska kampen blivit en aning för akademisk, exkluderande och perifer. Det tydligaste tecknet på det är tystnaden bland svenska feminister kring de konservativa uppfattningar som dominerar de flesta moskéer och föreningar i Sverige vilket "Uppdrag granskning" skildrade för en tid sedan. Att inte reagera mot detta är ett stort svek, vilket Belinda tyvärr inte berörde alls i första programmet.
Ja konflikter för alltid världen framåt. Se på andra världskriget: det blev atombomb och kapplöpning till månen så tekniken utvecklades i rasande fart. Mer konflikter! Särskilt i Sverige. Lite krig vore väl kul vi som inte har haft det på 200 år! Uppiggande minst sagt. ;)
Radera