Varför vill journalister så gärna att bostadsmarknaden ska vara en prisbubbla? De har kört detta under det förra året och fortsätter nu.
I praktiken är det som det alltid har varit: marknaden går upp och lite ned. Och ingen är särskilt orolig över detta.
När vi byggde ut vårt hus, då kunde man prata om prisbubbla, för då fixade Bengt Dennis på Riksbanken, så att våra rörliga räntor gick upp till 24 procent, som värst, medan vi byggde ut vårt gamla hus.
Tidigare socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson har beklagat att de inte ingrep tidigare då. Detta hände sig i början av 90-talet och journalisterna verkar ha fastnat där.
Detta medförde att alla som köpte hus då har fått betala om och om igen, både genom att rädda banker och genom de höga räntor, som fanns då.
De räntor, som finns nu är bara som en sydlig bris från Medelhavet i jämförelse med den orkan, som Riksbanken skapade då. Detta i sin tur berodde av att Bengt Dennis skulle hålla sig väl med andra länder, för han hade lovat att inte Sveriges valuta skulle flyta fritt.
På så vis fixade denne man i stort sett ensam detta elände. Tyvärr stannade han inte som chefredaktör på DN, vilket han hade lovat när journalisterna valde honom. Han kunde inte säga nej när han fick erbjudandet om att bli Riksbankschef. Det var helt enkelt alldeles för bra för denne maktmänniska. Han sade att han aldrig hade räknat med detta när han tackade ja till DN.
Jag och 17 andra gick emot i journalisternas omröstning, när han skulle bli chefredaktör på DN, men också journalister blir rädda flockdjur, när det då såg ut som om tidningen höll på att gå i konkurs.
Bengt Dennis är i dag 82 år och får väl rimligtvis snart möta sin skapare och begrunda sitt liv. Han bor numera på Kungsholmen i Stockholm.
Journalister känner säkert att de måste vara en bättre tredje statsmakt nu än då i början av 90-talet och hålla emot, men det finns inte en chans i helvetet att detsamma ska upprepa sig om igen. Situationen rent ekonomiskt är en helt annan. Både för privatpersoner och för landet Sverige.
Hej! Situationen är naturligtvis annorlunda nu jämfört med för 20 år sedan. Det är betydligt värre.
SvaraRaderaFör det första går det inte att jämföra räntelägena då och nu eftersom den underliggande inflationen var betydligt högre då.
För det andra är belåningen/capita som andel av disponibel lön klart högre vilket gör att känsligheten för ränteförändringar, arbetslöshet eller annat är betydligt större.
För det tredje så är det klart att fastighetsmarknaden går upp och ned. Nu har den gått upp i femton års tid, och dessutom på ett mycket kraftfullt sätt. Om bostadsmarkanden ska ned till samma "normalnivå" som den tog i mitten av nittiotalet så ska priserna ned med betydligt mer i procent räknat än vad som blev från toppen för 20 år sedan.
För det fjärde står vi inför risken av långvarig ekonomisk nedgång till följd av internationell brist på nyckelråvaror som olja. Den risken var inte existerande på samma sätt 1992.
För det femte så är Sverige och Norge två av få länder som inte haft ett boprisfal likt det som skett i Spanien, Irland, England, USA, Danmark o.s.v. I Köpenhamn har priserna fallit med mer än 30% sedan toppen 2007. Kan det bli så i Stockholm också? (I Malmö är man på god väg).
Konklusionen är att det finns goda(onda) chanser att det går mycket, mycket värre än sist. Både för privatpersoner och för landet Sverige.
Johannes: Du hade tur om du klarade dig undan då i början på 90-talet (förstår att du var barn). Jag hade kompisar som fick gå från hus och hem och de hade tur om de hittade en hyreslägenhet. Så stod de där med något miljonlån. Det var mycket pengar på den tiden. Och detta skulle de betala av fast de inte längre hade någon säkerhet för det. Det blev skilsmässa av sådant och barnen fick lida. Priserna gick ned då flera hundra tusen på vårt lilla hus, gammalt och det var från början 50 kvm.
SvaraRaderaVi är tvungna att låna mer per hushåll än tex en genomsnittsfamilj i Amerika, för vi håller staten under armarna mer än vad de har gjort där. Där finns en tradition att göra det lätt för människor att köpa hus. Den modellen införde president Roosevelt på 30-talet med New Deal. Vi har på så vis fortfarande en socialistisk modell, där vi tycker att det är viktigt att inte ha någon större statsskuld och budgeten i balans. Vi är beroende av omvärlden och följer de regler som EU har satt upp, vilket andra länder har struntat i (Grekland, Italien, Spanien, Portugal).
Råoljan har alltid ansetts ta slut i olika omgångar. Jag minns krisen på 70-talet, men märkligt nog hittas det alltid mer. Och naturligtvis kommer vi att köra bil i framtiden också. Det går bra med nästan vad som helst som bränsle. Bara en teknisk utveckling, som stoppas så länge oljebolagen kan tjäna pengar.
Sverige och Norge är inte med i samarbetet runt euro, vilket har gjort att vi måste sköta oss, ifall det någon gång blir så att opinionen i Sverige väger över för att införa denna valuta. Jag tillhörde de som röstade nej till euro.
Att bopriserna har sjunkit i andra länder är beroende av andra faktorer, än som finns i Sverige. Särskilt i Storstockholm kan det inte bli så. Ungdomarna har ingenstans att bo och måste köpa sig en lägenhet om de ska kunna flytta hemifrån. Deras föräldrar hjälper dem ofta. Eller som i min yngste sons fall: han fick ett arv av sin andramorfar. Malmö är ett annat fall. Där vill inte folk bo (skulle inte vilja det själv) för gangstermaffior har tagit över. Folk flyttar därifrån, ofta till Stockholm.
Konklusionen är att du inte vet vad du talar om riktigt, utan bara går efter ekonomiska floskler. Det kan man inte göra. Ekonomin styr inte på det viset, vilket jag försökte säga: Bengt Dennis var socialdemokrat, de som röstade på honom på DN var socialdemokrat. De som höjde honom till skyarna, som den lille mannen, som slog mot marknaden i tidningarna, radio och TV var socialdemokrater. Vi befinner oss inte längre i det läget år 2012.
Det fanns inga bloggar heller på den tiden.
Hej!
SvaraRaderaJag var tonåring under -90-talet och tror att de flesta av mina vänners familjer klarade sig undan krisen då. Men visst, jag minns Haninge och andra kommuner som borgat för bostadsrättsföreningar och där det gick åt skogen. Liknande situation även här där jag bor nu (men inte lika mycket, tack och lov). Men visst, sitsen var illa.
Att du menar att skattetrycket ger en högre belåning har jag svårt att se någon reson i. Mindre mängd pengar i omlopp bör ju hålla ned priserna (givet en någorlunda fungerande konkurrens, vilket i och för sig saknas på byggsidan men inte på försäljningssidan) alternativt göra att mindre objekt säljs. Det är ont om McManisons i Sverige...
Vad oljan beträffar så är det en feltolkning av romklubbens rapport från -72 som du (troligen) hänvisar till. The limits to growth talar om problem med tydlig start 35-40 år efter rapportens publikation, medan mainstreammedia (som DN!) tolkade det som att problemen skulle inledas 1973. Som datorsimulering är den fortfarande imponerande.
Vad priser beträffar så har bostadspriserna i procent räknat ökat mer i glesbygd och utflyttningsorter än i tillväxtorter om man ser de sista 15 åren. Platser som sydöstra småland och delar av Västernorrland har ökat kopiöst i pris (mer än i Stockholm!), medan befolkningen stått stilla eller minskat. Prisökningen har handlat om möjligheten att låna pengar, inte om behov av boende (även om det är ett reellt behov!).
Johannes: Var bodde du under 90-talet? Var bor du nu?
SvaraRaderaNew Deal innebar att människor i fattiga omständigheter kunde få billiga lån till bostäder ganska enkelt (bla Marilyn Monroes mamma fick det, som du kanske vet har jag skrivit en bok om henne). Det var ett sätt att lyfta USA ur kraschen 1929. Tyskland gjorde något liknande under Hitler, men sedan spårade han ur.
Skatterna har alltid varit högre i vårt land än i USA och också än i många andra länder. Vi har tyckt att staten skulle ta hand om oss. Sossarna var på 70-talet inne på just den slogan: den starka staten, men begrep att det kanske inte var så bra trots allt, att medborgarna kanske ville ha lite frihet. Det var bensinbrist på 70-talet, jag hänvisar inte till någon rapport. Man lär sig inte allt i böcker. Det är alltid bra att ha upplevt också. Sett med egna ögon du vet.