Jag blir på sånt skojhumör

UPPDATERAT
När jag läser författarförbundets ordförandes lilla drapa i kulturdelen av DN i dag. Han känner hur vargarna nafsar honom i bakhasorna, eller hur var det nu? Nä det var han själv som anförde en vargflock. Ja det kan jag tänka mig att han längtar efter.

Det är en urmodig roll han har där i Författarförbundets tjusiga lokaler, som är helt gratis för denna vackra organisation. Jo, jag har varit där, eftersom jag är författare och ett tag var med i detta förbund, men det insåg jag snabbt att det där är inte annat än en underavdelning till Fi och andra obskyra organisationer, så jag gick ur.

Jo Mats Söderlund gick ut och deklarerade att han skulle rösta med Fi då 2006 och säkerligen gjorde han det 2010 också, för han bor tillsammans med sin fru Susanna Alakoski här ute i Gustavsberg. Hon i sin tur har varit pressekreterare åt Gudrun Schyman och de båda träffades på Ängsviksgården, Schymans eget lilla kollektiv här ute.

Jag förstår att Mats Söderlund känner sig hotad av den nya tiden, som äntligen har stundat, fast inte i huvudet på författarförbundets ordförande. Naturligtvis. Han kommer alltid att vara kommunist. De ränderna går inte ur.

Särskilt mycket gillar jag hans huvudbonad. Den som han fick när han var i Afghanistan och deltog i kriget mot amerikanarna. Nä, jag bara hittar på. Inte har han varit i något krig inte. Och någon anförare för en vargflock är han inte heller. Han går i Alakoskis ledband.

1 februari 2012
För ordningens skull har nu Bengt Ohlsson avslutat debatten (?) med ett inlägg. Lite synd att han inte ställde upp i alla soffor och paneler, tycker jag. I framtiden blir det självklart att vi kommer att se på 1900-talet och framåt som århundraden då människor greps av -ismer.

De kände sig tvungna att tro på något utanför dem själva, att vissa människor tillhörde eliter, som gick före och att vissa hade kontakt med makter, som inte andra hade.

Jag kan förstå att Bengt Ohlsson inte ville sitta i soffor, för han är inne i den elit, som han själv häcklar. Jag slutade där för många år sedan och det var en sekt. Och det medberoende man som journalist råkar ut för där är svårt att göra sig fri ifrån.

För mig är det nu så länge sedan jag slutade i början av 90-talet att jag har gått över till något annat, men det tog som sagt tid. Vi lever i ett litet land och man får inte ha en annan mening än den rådande. Men detta håller också på att luckras upp nu.

Som sagt i framtiden kommer vi att se detta klart ansikte mot ansikte medan nu ser vi som i en dimma, på ett dunkelt sätt eller såsom i en spegel. Och det har ingenting med katolicism, kommunism eller andra icke förnuftiga -ismer att göra.