I mitt fall vet jag aldrig vad som ska hända när jag går upp på morgonen. Dagen ligger alltid blank framför mig om jag inte har något inplanerat. I går hade jag inte det. Jag började skriva, för att se om det kunde bli en artikel. Ämnet var intressant naturligtvis.
Alla har vi mammor, så Felicia försvann, som hade väckt sådant gensvar hos journalisterna, innan den ens kom ut var intressant för mig också. Och som ni kanske såg så lyfte Newsmill fram att jag är författare i ingressen.
Felicia var ju hos Skavlan i går kväll, men det visste jag inte om att hon skulle vara, när jag började skriva.
Jag var lite ringrostig och fick skriva om tre gånger. Efter att redaktionen refuserat först. De ville ha mer av argumentation. Nu skrev jag inte så riktigt, utan lade istället till detaljer, som hade med min egen mamma att göra så att det blev en kontrast.
Newsmill har uppenbarligen fått en mer proffsig redaktion och har lättare att säga vad de vill ha. Sedan i höstas.
Som skribent ska man alltid vara tacksam för gensvar. Att skriva är en dagsfärsk konst och den lär man sig aldrig till fullo. Det är det fascinerande med detta. Så är det med alla konstarter.
Att skriva i bloggen är en sak, att skriva artiklar en annan (beroende på vilken sort det ska vara) och att skriva böcker är något tredje.
För mig är det självklart att min långa erfarenhet av skrivandet, ett livslångt utövande i stort sett och i yrkesverksamhet sedan jag gick ut journalisthögskolan 1974. Detta ligger i botten. Alla erfarenheter av livet hjälper till, både de negativa och positiva. Och att jag ständigt plöjer tidningar och andra medier och hänger med i det som händer.
Jag blir ibland förvånad över hur mycket jag vet. Men det är inte så märkligt. Jag har alltid varit nyfiken på allt. Det är medfött och att ha vuxit upp en del av min barndom med en pappa, som var journalist, har förstås hjälpt till.
Det måste vara aktuellt det som skrivs på både min sajt och på Newsmill, så är grunden. Det behöver knytas ihop med något som ligger i tiden. Man kan säga att här finns nu i litteraturen fortsättningen på kvinnors uppgörelse med sig själva, efter att de tidigare har varit offer för män och öst ur sig om detta. Nu har litteraturen gått vidare till att också kvinnor kan bli vuxna och inte ens behöver bry sig om att vara sams med mamma.
Som jag skriver i artikeln, visst kan man skriva om allt. Jag har gjort det fast min pappa förbjöd mig att skriva. Min första bok handlade om pappas sida av släkten: Ett Sekel av Tystnad. Allt som var nedgrävt, inte bara i min släkt utan i samhället också. Det är en dagbok mellan åren 2003-2005. Boken som jag nu har skrivit: I Ormbärarens tid präglas av sorg mer än vrede. Allt det som har gått förlorat för att min mamma dog så tidigt och ett sökande efter rötter, som så många håller på med i våra dagar.
Här kan ni läsa artikeln, som blev resultatet av denna långa erfarenhet. Jag började skriva på förmiddagen vid nio och allt publicerades vid fyratiden.
Här kan ni hitta mina andra böcker: Ett Sekel av Tystnad och Marilyn Monroe Min Berättelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar