De orden biter sig fast när jag läser om Anna Wahlgrens dotter Felicia, som har skrivit en bok om sin mamma. Jag har aldrig förstått de där inom kultureliten, döttrarna, som har klagat på sina mammor. Det fanns/finns gott om dem.
Eftersom min mamma dog så tidigt när hon var 43 så utvecklades vår relation aldrig till en vuxen sådan. Jag har fortfarande en barnrelation till min mamma i himmelen. Ungefär som Pippi Långstrump.
Jag tror nog inte att kultureliten såg riktigt hur det stod till i familjen Wahlgren, för kultureliten är alltid upptagen med sig själv. Där frodas narcissismen, där står egona främst. De flockas kring ett annat ego. Så kan det gå till.
Annars känns det rätt intimt med den här boken. Att det handlar om Felicia själv och hennes bild av hennes mamma. Jag tror inte jag ska läsa den, för det känns som om det är ett utbrott. Och sådana kan man ju få.
Och visst är det intressant för förlaget med någon som skriver ned sin kändismamma, men varför ska vi andra, som inte har haft någon mamma, som har varit på det viset, läsa den?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar