Hos Freud dominerade de klassiska gnostiska sexualmotiven och den onda fadersauktoriteten. Det blev gnostikernas Jahve, som framträdde i Freuds urfadersmyt och från denne Jahve fick han också överjaget. Hos Freud framträder denne gamle gud som en demon, som frambringar en värld av besvikelser, illusioner och lidanden.
Men Freud hoppar över en annan aspekt hos gnosticismen: urbilden av anden, som är en annan och högre gud. Det var denna högre gud, som till människors hjälp hade sänt kratern, det kärl där saker kunde blandas och omvandlas. Denna krater är en kvinnlig princip, men den hade inte någon plats i Freuds patriarkaliska värld.
Detta var en fördom, som stod sig gott på den tiden tillsammans med katolska kyrkans dogmer. Dock har sedan dess kyrkan ändrat sig och jungfru Maria upptagits till det gudomliga brudgemaket och fått ett erkännande. Detta skedde på 1950-talet.
Men ännu så dominerar fortfarande i den protestantiska, judiska och islamska världen Fadern. I den alkemiska hermetiska filosofi, som C G Jung ägnade en stor del av sitt liv, så dominerar ingendera. Den kvinnliga principen är jämbördig med den manliga.
Vi tror att vi i vår tid 2000-talet har kommit så långt att vi är jämlika, men mycket få människor begriper vad detta betyder. Och i våra inre föreställningar så utspelar sig oftast en kamp mellan den kvinnliga och manliga principen.
Denna kamp för många av oss ut i världen och så ser vi världen där ute som ett uppe och ett nere, som strid och kamp, som att vi alltid måste stå på barrikaderna och slåss. Detta kan yttra sig som ett stereotypt bekämpande av det vi tror är fienden och upprepa sig genom våra liv. Bara det yttre föremålet växlar.
Det är människor som själva har fallit offer för den manliga eller kvinnliga principen inom dem själva, som ser världen så omkring sig. De slåss och bekämpar alla, för de är fångna i sitt osynliga inre, som andra runt omkring dem lätt kan se, men inte de själva.
Målet för oss själva är att låta alla dessa inre motsättningar uppgå i något större. Om egot tar ett kliv tillbaka så hittar vi en mittpunkt inom oss själva, som inte bara rör oss utan också världen. Denna inre mittpunkt förbinder oss med andra människor och låter oss se att de är som vi själva. Det låter oss begripa att de inte är onda eller goda, utan att de, som vi själva, innehåller många sidor.
Det betyder inte att bli gränslös och uppgå i alla andra. För det leder till sjukdom. Vad som måste göras är att stå kvar i sig själv, att förbli den lilla människa vi alla är, men ändå inse att vi kan omfatta universum.
Målet är att bli en mogen människa, som inser och inte bara åser. Vi befinner oss inte där rent allmänmänskligt som art, men vi är på väg. När vi fascineras av böcker som gör guden till människa rent konkret, som Dan Browns Da Vincikoden, så fortgår denna berättelse om oss själva.
Hans bok handlar om detta käril, som kan användas för att blanda och omvandla och komma till en ny nivå, men på ett konkret sätt. Boken handlar om att Maria Magdalena var Jesus fru och födde konkreta barn, så att det finns ättlingar till Jesus här på jorden också i dag.
I varje sådan berättelse finns också en själslig, andlig och symbolisk nivå, som säger oss att en utveckling är på gång. Att det manliga och det kvinnliga blandas nu om igen och kan bli något helt nytt. Inte bara som konkreta barn, utan också som andliga sådana.
Det nuvarande psykologiska världsläget är sådant att vi står rådlösa inför terrorism och ondska, som yttrar sig i att en 21-åring tar död på sina småsyskon och sin styvfar eller att invandrare avslöjas med att hata och vilja utrota Lars Vilks. Eller att några i Norge avslöjas som ingående i en terrorgrupp. Eller att vi står förstummade inför att 16-åringar dödar.
Vi står inför ondskans ansikte och förstår inte vad vi ser och har inte något svar på hur "detta kunde hända". Ingen hade en aning. Nej människor har inte någon föreställning, men dessa föreställningar har oss i sitt grepp.
Alla är vi mer eller mindre fångna i vårt omedvetna och kan alltid bli bättre på att se vad vi egentligen gör. Och den mest intressanta serien på TV just nu är Merlin, som handlar om att trolldom inte får finnas i det rike, som föregår Arthurs kungadöme (nästa avsnitt går på lördag - i morgon - 18.15 i ettan).
Det är Arthurs far som är kung och han begriper inte mycket och Arthur har ännu ingen makt, utan är ung och rätt dum. Det är en riktig uppfattning av tiden, såsom vi befinner oss i den. För vi är ännu inte klara med berättelsen om Merlin, som uppstod på 1100-talet. C G Jung ville rista in orden "Le cri de Merlin" på den sten, som står uppställd vid hans hus i Bollingen.
Merlin var medeltidens omedvetna försök att gestalta en parallellfigur till Parsifal, som var den kristne hjälten. Merlin var son till djävulen och en ren jungfru. Och motsvarar Parsifals mörke broder. Merlin är oförstådd ännu i dag, men att vår svenska statliga fria television tycker det är värt att sända en TV-serie om den unge Merlin är ett tecken i tiden. Ett gott sådant om än omedvetet - troligen.
23.4.2013
Merlin fortsätter än i dag som serie i SVT2. Sista avsnittet den här säsongen sänds på lördag 27 april 18.10. Då får vi se om Merlin kan träda fram som den han är. Både på gott och ont. Kanske säger det något om oss själva. Det är en saga, men också sagor kan säga sanningen.
Men Freud hoppar över en annan aspekt hos gnosticismen: urbilden av anden, som är en annan och högre gud. Det var denna högre gud, som till människors hjälp hade sänt kratern, det kärl där saker kunde blandas och omvandlas. Denna krater är en kvinnlig princip, men den hade inte någon plats i Freuds patriarkaliska värld.
Detta var en fördom, som stod sig gott på den tiden tillsammans med katolska kyrkans dogmer. Dock har sedan dess kyrkan ändrat sig och jungfru Maria upptagits till det gudomliga brudgemaket och fått ett erkännande. Detta skedde på 1950-talet.
Men ännu så dominerar fortfarande i den protestantiska, judiska och islamska världen Fadern. I den alkemiska hermetiska filosofi, som C G Jung ägnade en stor del av sitt liv, så dominerar ingendera. Den kvinnliga principen är jämbördig med den manliga.
Vi tror att vi i vår tid 2000-talet har kommit så långt att vi är jämlika, men mycket få människor begriper vad detta betyder. Och i våra inre föreställningar så utspelar sig oftast en kamp mellan den kvinnliga och manliga principen.
Denna kamp för många av oss ut i världen och så ser vi världen där ute som ett uppe och ett nere, som strid och kamp, som att vi alltid måste stå på barrikaderna och slåss. Detta kan yttra sig som ett stereotypt bekämpande av det vi tror är fienden och upprepa sig genom våra liv. Bara det yttre föremålet växlar.
Det är människor som själva har fallit offer för den manliga eller kvinnliga principen inom dem själva, som ser världen så omkring sig. De slåss och bekämpar alla, för de är fångna i sitt osynliga inre, som andra runt omkring dem lätt kan se, men inte de själva.
Målet för oss själva är att låta alla dessa inre motsättningar uppgå i något större. Om egot tar ett kliv tillbaka så hittar vi en mittpunkt inom oss själva, som inte bara rör oss utan också världen. Denna inre mittpunkt förbinder oss med andra människor och låter oss se att de är som vi själva. Det låter oss begripa att de inte är onda eller goda, utan att de, som vi själva, innehåller många sidor.
Det betyder inte att bli gränslös och uppgå i alla andra. För det leder till sjukdom. Vad som måste göras är att stå kvar i sig själv, att förbli den lilla människa vi alla är, men ändå inse att vi kan omfatta universum.
Målet är att bli en mogen människa, som inser och inte bara åser. Vi befinner oss inte där rent allmänmänskligt som art, men vi är på väg. När vi fascineras av böcker som gör guden till människa rent konkret, som Dan Browns Da Vincikoden, så fortgår denna berättelse om oss själva.
Hans bok handlar om detta käril, som kan användas för att blanda och omvandla och komma till en ny nivå, men på ett konkret sätt. Boken handlar om att Maria Magdalena var Jesus fru och födde konkreta barn, så att det finns ättlingar till Jesus här på jorden också i dag.
I varje sådan berättelse finns också en själslig, andlig och symbolisk nivå, som säger oss att en utveckling är på gång. Att det manliga och det kvinnliga blandas nu om igen och kan bli något helt nytt. Inte bara som konkreta barn, utan också som andliga sådana.
Det nuvarande psykologiska världsläget är sådant att vi står rådlösa inför terrorism och ondska, som yttrar sig i att en 21-åring tar död på sina småsyskon och sin styvfar eller att invandrare avslöjas med att hata och vilja utrota Lars Vilks. Eller att några i Norge avslöjas som ingående i en terrorgrupp. Eller att vi står förstummade inför att 16-åringar dödar.
Vi står inför ondskans ansikte och förstår inte vad vi ser och har inte något svar på hur "detta kunde hända". Ingen hade en aning. Nej människor har inte någon föreställning, men dessa föreställningar har oss i sitt grepp.
Alla är vi mer eller mindre fångna i vårt omedvetna och kan alltid bli bättre på att se vad vi egentligen gör. Och den mest intressanta serien på TV just nu är Merlin, som handlar om att trolldom inte får finnas i det rike, som föregår Arthurs kungadöme (nästa avsnitt går på lördag - i morgon - 18.15 i ettan).
Det är Arthurs far som är kung och han begriper inte mycket och Arthur har ännu ingen makt, utan är ung och rätt dum. Det är en riktig uppfattning av tiden, såsom vi befinner oss i den. För vi är ännu inte klara med berättelsen om Merlin, som uppstod på 1100-talet. C G Jung ville rista in orden "Le cri de Merlin" på den sten, som står uppställd vid hans hus i Bollingen.
Merlin var medeltidens omedvetna försök att gestalta en parallellfigur till Parsifal, som var den kristne hjälten. Merlin var son till djävulen och en ren jungfru. Och motsvarar Parsifals mörke broder. Merlin är oförstådd ännu i dag, men att vår svenska statliga fria television tycker det är värt att sända en TV-serie om den unge Merlin är ett tecken i tiden. Ett gott sådant om än omedvetet - troligen.
23.4.2013
Merlin fortsätter än i dag som serie i SVT2. Sista avsnittet den här säsongen sänds på lördag 27 april 18.10. Då får vi se om Merlin kan träda fram som den han är. Både på gott och ont. Kanske säger det något om oss själva. Det är en saga, men också sagor kan säga sanningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar