Att vara journalist och författare

Det är ett svårt liv att vara journalist och författare. Det har visat sig särskilt de senaste dagarna då människor på nätet har hoppat än hit än dit. På varandra.

Jag lägger mig inte i dessa infekterade strider, som rasar. Det är ingen idé att tjata om vem som är störst, bäst och vackrast eller vem som är den mest hyllade och i särklass mest utbildade.

Vad det gäller att göra är att se på sig själv. Den lilla människa vi är - för det är vi alla - och ta hand om den med kärlek och överseende.

Ingenting i livet är så viktigt att det behövs att man hotar andra eller kommer med märkliga anklagelser hit eller dit. Det visar bara att den människan inte är färdig med sig själv. Att den har svaga sidor, som den absolut inte vill att någon ska se.

Men de syns aldrig så väl som där ute på nätet hur mycket någon än försöker att dölja dem och bevisa att det är den som står på piedestalen den dagen och är nummer ett.

Att vara journalist och författare är att ha tagit på sig en livslång utbildning i självkännedom och människokunskap. Det är mycket spännande om man vågar gå vidare ifrån det man såg dagen innan. För det finns alltid mer att upptäcka.

Varje dag riskerar vi, som har orden som verktyg, att fastna i någon oförutsedd skreva i vårt inre landskap och inte komma vidare därifrån. Eller i värsta fall att låta oss låsas in i ett bergspass, varifrån det kanske inte ser ut att finns någon utväg. Då gäller det att ha någon magisk formel, som gör att bergen ger vika.

I begynnelsen var Ordet står det i bibeln. Det är sant. Vi kan inte se världen eller oss själva, förrän vi kan prata om dessa företeelser, sätta ord på vad som händer och sker. Vi skapar på så sätt både oss själva och världen.

Tankar och ord är verktyg. Mycket konkreta sådana fast vi oftast inte kan se dem. De är på gott och ont, som allt annat här i världen. Det är upp till vårt eget omdöme att behandla orden, så att de skapar nya och ljusare världar, inte sämre och mörkare.