Sapphire hos Malou

Nu såg jag hur Sapphire intervjuades hos Malou på förmiddagen. Här är repliker från deras samtal och från filmen Precious: Mamma kommer att döda mig. Mammor misshandlar sexuellt och fysiskt. Jag vill att min man ska älska mig inte min dotter. Jag är så trött på det perfekta moderskapet. Den svarta madonnan. I begynnelsen var ordet. Klassen uppväcker Precious från de döda.

Mammorna SER SIG som underställda männen och därför blir de konkurrenter om männen också när mannen begår övergrepp på barnen. De vill att mannen ska älska dom, vilket betyder åtrå och ha ett sexuellt förhållande med dem, istället för barnen. Kärlek är det ju absolut inte fråga om. Allt handlar om makt.

Mammorna försvarar inte sina döttrar för att de ser dem som konkurrenter om mannen (för alla är ju underställda honom så lyder ju också kvinnosakskvinnornas argumentation). Och detta har också de svarta kvinnorna gått på.

Författaren och poeten Sapphire (som är svart kvinna för er som inte vet) var så trött på att mammor och kvinnor ska stå för att vara heliga mödrar, sade hon. Svarta madonnor. Denna syn på kvinnor kommer från bibeln, men hon tog ett bibelcitat för att uttrycka att Ordet står för Liv. I begynnelsen var Ordet. Och Ordet var hos Gud. Och det är alltså det skapande ordet, som Precious får av klassen, av lärarinnan Blue Rain och av omgivningen. Detta gör att hon uppstår från de döda, så förklarade Sapphire det hela.

För en människa kan vara levande fysiskt, men död inuti. Tänka sig att jag och denna svarta kvinna Sapphire har kommit lika långt i våra respektive utvecklingar på olika kontinenter och med våra olika åldrar (Sapphire är fem år yngre än jag). Men tankar och idéer lever sitt eget liv. De känner inga nationsgränser.

Och riktigt på djupet kom aldrig förstås debatten om filmen Precious när Malou pratade om den med två killar (!). Det blev lite intellektuellt intellektualiserande, som det ska vara. Ett visst avstånd, som också känns i min förra arbetskamrats (och avlägsna släktings) recension i DN av filmen

Eva af Geijerstam tycker inte om, när det finns ljusningar i filmen i detta som på "svenskt nyspråk" kallas "utanförskapet", som hon lite von oben säger. Och hon gillar inte hoppet för det blir lätt "övergullig feelgood". För henne är de engelska filmerna med bara svärta mera sanna. Det ska vara hopplöst att befinna sig i underklassläge.

Både hon och Malou von Sivers är födda in i den svenska överklassen och har väl lite svårt att se, att det här kan drabba i alla sorters klasser med mammor, som ser sig som underställda männen. Mammor, som inte kan uppfylla den perfekta rollen, som den goda modern. Eller mammor som är blinda för, att de också är människor, för i deras egna föreställningar så är de Modern, den heliga, i Bibeln.

Och är man gripen av en sådan föreställning, så spelar det ingen roll hur verkligheten ser ut. Den inre föreställningen överskuggar allt.

Så länge man inte ser att det "nysvenska" utanförskapet inte bara är ett ord, som inte betecknar något verkligt, utan att ord faktiskt står för vad de betecknar. Då går det inte heller att se att verkligheten inte är som bibeln, sagorna eller myterna. Utan att verkligheten är något levande, som är beroende av just också språk. Hur vi betecknar människor runt omkring oss har betydelse. Hur vi ser och beskriver verkligheten förändrar den.

Och en röd fana behöver inte betyda kommunism, mot det svarta. Som Eva af Geijerstam antyder i sin recension. Utan en röd färg står för liv. Det har gjort det i årtusenden och det är Liv som står emot Död i den här filmen om Precious.