Hela eliten - från NSDAP:s lägsta förtroendemän till dem som stod närmast Hitler - skulle självfallet också först och främst utföra sina plikter och sträva efter att utveckla den ideella nazistiska karaktären. Men ju högre position man hade, desto mer skulle man också visa personligt initiativ i form av målinriktat konsekvenstänkande i syfte att förverkliga nazismens idéer. Tänkandets riktighet var emellertid i princip alltid underkastat ledarens dom.
Ledaren, Hitler själv, är i princip obunden av alla regler och alla plikter. Hans uppgift är att genom sin intuitiva insikt formulera målsättningarna och peka ut medlen. Han är inte heller förpliktad av det nazistiska karaktärsidealet, ty det har manifesterats i honom, det är hans natur.
Gruppmoraliskt var huvudprincipen att den starkaste har rätt att härska över de svagare. De olika typerna av individualmoral, som jag har redovisat, fungerade som medel för målsättningens förverkligande. Då den starkaste har denna rätt så har han vidare, enligt nazismen, rätt att suspendera all sk humanistisk och universalistisk moral i förhållande till svagare stater och svagare och "mindervärdiga" grupper och individer. I förhållande till dem är allt tillåtet.
I praktiken slog emellertid nazismens konventionellt moralistiska inställning så starkt igenom att tesen om att allt är tillåtet gentemot den "mindervärdiga" modifierades på en viktig punkt. Man hade rätt att döda honom och tortera honom till döds och man hade rätt att ta hans egendom och utnyttja hans lik, men man hade ingen rätt att stjäla pengarna ur hans fickor. Det sista var omoraliskt och straffades enligt Himmler med döden.
Ur Vårt förakt för svaghet av Harald Ofstad skriven när han var professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet
Nazismen talade hela tiden om moral. Man ville ha ordning, fasta normer, bestämda rättigheter och bestämda skyldigheter. Ingen osäkerhet. Folket skulle invaggas i trygghet. Det som var orätt i nazismen doldes genom moralism. Moralismen gömde den gigantiska omoralen, som bestod i folkmord.
Och detta har upprepats sedan dess. I Kina under kulturrevolutionen, i röda khmerernas Kambodja, i Afrika i Darfur under 2000-talet.
Orsakerna till dessa folkmord står att finna i undertryckande av en grupps förmåga att komma till tals. Genom att omvärlden tiger eller passivt står bredvid. Eller till och med hyllar "revolutionen". Det är också fråga om att de naturliga förutsättningarna för människor att överleva blir sämre genom folkomflyttningar, sämre skördar, fattigdom och att de styrande ignorerar vad som pågår.
I länderna fanns eller finns en svagt utvecklad demokrati, med en svag press och ett dåligt utvecklat civilt samhälle med en försvagad organisationsfrihet. Dessutom kunde eller kan inte vanliga människor komma till tals genom internet eller andra okonventionella uttrycksmedel, som når ut genom det filter, som maktens och elitens människor upprätthåller.
Vi i Sverige gick en bit på den vägen genom det kompakta bygge, som socialdemokratin senast genom Göran Perssons regeringar upprätthöll under 90-talet och 2000-talet. Det var mycket svårt att nå igenom med vad som hände på 90-talet för ideologiskt och i propagandan, i slagorden, så stod ju socialdemokratin som garant för att allt detta inte handlade om förtryck.
Jag har i min utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad skrivit ned vad som hände mig och min familj under åren 2003-2005, men den boken mottogs med tystnad av kultureliten då den gavs ut våren 2006. Den recenserades inte och togs inte upp i press, radio och TV. För det var inte comme il faut att beskriva det som pågick då. De "rättrognas" ideologi hindrade dem från att se vad denna dagbok handlade om.
Dock så fick jag min mycket stora belöning, när socialdemokraterna störtades från makten i valet hösten 2006 och folket visade att de var trötta på dessa makthavare och en elit, som inte begrep vad folket utsattes för. Lögnerna höll inte längre.
Men fortfarande sitter på våra tidningar, i vår TV, i vår radio och på våra universitet de "rättrogna" kvar och de släpper inte fram nya tankar annat än i små, små rännilar.
Och nu senast så visar Susanna Alakoskis nya bok och hur den mottogs att vi ännu inte har rört oss bort från det sätt att betrakta världen, som skapades på 1800-talet.
Fortfarande är det den kommunistiska åskådningen, som ska garantera att vi inte får nazism här i landet. Och eliten ser inte att kommunism och nazism är samma andas barn.
Det var människors sätt för mer än hundra år sedan att försöka komma till rätta med världens problem. Idémässigt har vi inte rört oss en millimeter från detta 1800-tals sätt att tänka, så länge övertygade kommunister fortfarande sitter i vår riksdag, på våra journalistiska redaktioner och på våra universitet.
Då uppstår fenomenet med att sverigedemokraterna blir den motrörelse, som ska lösa människors frustration över sakernas tillstånd. Och så polariseras om igen människor och vi är återigen inne på en väg som i sin förlängning leder till nya övergrepp, på väg mot synen på vissa människor som födda till "offer" och andra som födda till "elit".
Och ingen ser att denna syn vi har är en inbyggd ojämlikhet, där vi föraktar den "svage" och tycker den "starke" har rätt i kraft av att den är "lyckad" och har lyckats nå en position.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar