I ormbärarens tid del 2

Min mormor var liten och rund. För så ser jag också ut. Jag är inte så liten, som hon måste ha varit, för min mamma nådde mig till axeln och mormor var säkert ännu kortare. Kring 1.55 kanske. Hon hade mycket mörkt hår, nästan svart och mörka bruna ögon. Mormor var blind på ett öga, som hon hade stuckit ut som barn, när hon klippte mattrasor. När hon var sex år. Morfar var ljus och blåögd och såg ut som en riktig svensk. De var stora kontraster, men de måste väl ha älskat varandra. Torplivet är en förlorad värld precis som herrgårdslivet. Båda var beroende av vartannat. Liksom också backstugesittarna och statarna, som ingick i livet kring markens gröda. Alla människor behövdes på sitt sätt och människorna var mer behövda förr i tiden. Det fanns något att göra för alla, också barnen och de gamla. Alla behövde hjälpa till med livets nödtorft.

Nästan alla människor i Sverige har någon relation till torp, backstugor och statarlängor. De flesta av oss kommer från sådana förhållanden. Eller också gjorde våra förfäder det. Själva systemet med att den äldste sonen ärver gården ligger inte så långt tillbaka. Bröderna till äldste sonen fick nöja sig med torp eller sämre. Vi är inte de stolta ättlingarna till fria bönder, som myten säger. Utan till torpare, backstugesittare och statare. Marken i Sverige är först i vår tid mer demokratisk fördelad. I vår familj äger både jag och mina syskon mark. Det gjorde vi inte på min mammas sida för drygt sextio år sedan. Hon var bland de första att skaffa sig mark i den släkten. Tomten på Ingarö i Stockholms skärgård på 5 000 kvadratmeter.

Men om någon hade försökt att förklara kvinnorörelsen för min mormor skulle hon inte ha begripit någonting. Hon var jämställd med sin man. De hade olika arbetsuppgifter. Det var allt. Hon födde barnen, för det kunde inte han göra. Hon tog hand om dem för det var hon bäst lämpad att göra. Han gjorde dagsverken åt herrgården för han var starkast. Han tog hand om djuren för det kunde han bättre. Barnen gjorde sitt så fort de kunde. Det handlade inte om barnarbete, utan om att sysselsätta sig, att göra något nyttigt. Att kunna bidraga till livet och familjen. Att inte sitta still bara och lata sig, utan ha något för händer.

Alla idéer om vad vi är nuförtiden har vi fått från borgarna och överklassen. Det var därför kvinnorna skulle bli hemmafruar på 50-talet, för fina fruar arbetade inte. Alla kvinnor skulle bli fina. Men fruarna blev rastlösa och otillfredställda, som min mamma, som var uppfostrad till att arbeta. Så hon gick ut och tjänade pengar, för att hon kunde och för att hon hade orken. Det är inte så att män förtrycker kvinnor. Om kvinnor är förtryckta är männen det också. Alla är ju människor, som lever i samma samhälle. Men för de som har makten är det enklare att skylla på det ena könet och göra män till skurkar. Tjatas det tillräckligt länge om det så blir det också sant. Och det blir personliga skurkar. Ingen behöver bry sig om, ifall strukturerna inte passar till något av könen. Allt är en maktfråga. Tänk om jag hade kunnat landa hos min mormor och morfar med all den kunskap, som jag har. Jag skulle ha kunnat förvandla deras fattigdom till rikedom bara genom min kunskap om framtiden. Genom att jag visste vad som skulle hända. Genom denna kunskapsmakt.

Att skapa något för framtiden är vad vi alla vill. Något bestående. Nästan alla människor kan skapa efterkommande barn. Mormor och morfar var rika där. Tio barn, som alla växte upp till vuxna duktiga människor. Men redan i nästa generation vet jag inte ens hur många vi är. Jag vet inte hur många kusiner jag har. Det borde vara åtminstone lika många, men jag vet inte. På min pappas sida är det självklart. Han hade en bror, som i sin tur hade två söner. Alltså finns där två kusiner. Men på min mammas sida känner jag till nio kusiner, men de kan vara fler. I varje fall är det ingen, som har skaffat tio barn. Då skulle jag ha hört talas om det. Tror jag.

Min morfar var alldeles säkert en patriark. Det var män på den tiden. De skulle vara det. Annars kunde de inte utföra sina manliga plikter, att sörja för familjen, att vara beredda att gå ut i krig. Min morfar levde igenom två världskrig. Men han deltog inte i dem. Han var fullt upptagen med att utföra dagsverken till herrgården och att uppfostra sina barn. Jag vet att det ibland var svårt eftersom min mamma har berättat att de stundom fick gå och lägga sig utan kvällsmat. Det gjorde honom säkert hård. Och hård var han. Det har åtminstone en son förmedlat. Genom att svära åt honom. Vi känner inte längre varandra och inte heller vår historia. Därför lever vi ofta i ett ytligt moras av känslor och föreställningar.

Men visst kan jag gå genom granskogen med mossa på stenarna och mörkret, som ligger tätt inpå, med trollen lurande. Följa den smala vägen genom detta naturliga och mörka tillhåll, där ingen hade flyttat på stenblocken utan vägen slingrade sig runt dem. Bara tillräckligt bred för en häst och en kärra. För att sedan komma ut i ljuset på andra sidan skogen med ängarna som öppnade sig och se det faluröda lilla huset, som ligger bakom de båda lönnarna, som står framför farstun. Bredvid finns de små låga uthusen, som bildar gård. Det går att följa min mamma på den smala vägen, den gången hon kom från examen i skolan och visste att det var sista gången hon hade besökt skolhuset. Och den gången hon kom hem från kyrkan nykonfirmerad i sin vita fina klänning, vita strumpor, skor och handskar. Allt var vitt för det var hennes vuxendop. Hennes övergångsrit till den andliga världen, där allt blev förklarat för henne och hon togs upp som vuxen andligt och religiöst sett.

Det är mycket lätt att se henne komma där gående på den smala vägen och sedan kommer hon fram till trädgården, där hennes far och syskon väntar och de äter tillsammans en enkel måltid. Innan hon den sommaren skulle gå i skolköket och sedan börja sitt vuxenliv på ASEA i Västerås den hösten år 1939.