Den eviga olympiska eldens låga

Copyright Ann Helena Rudberg

Jag var i Berlin på 60-talet och hoppade upp och tog tag i den metallskål, där den eviga olympiska elden hade brunnit år 1936 under sommar-OS.

Det var inne på stadion där Adolf Hitler hade invigt och leende åsett propagandaspektaklet. Där Jesse Owens, den svarte mannen blev en symbol och stjärna genom sitt rekordlängdhopp på 8.13, men det bortsåg Hitler ifrån.

Nu ville jag att min tyske pojkvän skulle ta ett kort när jag hängde där i metallskålen, som var rostig och rätt ful efter så många år, men han blev lite störd och såg sig räddhågad omkring, ifall det fanns någon vakt i närheten. Men sedan tog han ändå kortet.

Symbolerna från den tiden var fortfarande heliga. Varför då? Jo de var heliga av samma anledning, som statyerna av Stalin och Sadam Hussein var det. För att de symboliserade dessa ledare, som förkroppsligade något som hade nedstigit från himlen. Denna elit som bara kunde göra rätt. Vare sig de hette Hitler, Stalin eller Sadam.

Vi lider fortfarande och ständigt av detta synsätt att någon stor kvinna eller man ska hjälpa oss och bära oss över alla vatten, över alla hinder. Att vi själva är för små och obetydliga för att kunna ordna våra liv i någon större utsträckning.

Skiljelinjen har alltid gått mellan de ytterligheter, som säger att vi ska bli omhändertagna från vaggan till graven, att staten ska ordna allt, vare sig den kallas nationalsocialistisk eller kommunistisk och de friare synsätten på människor, som varelser som har inbyggd förmåga att tänka själva, att ta hand om sig själva.

Om ni trycker på de blå bokstäverna där uppe så ser ni den där eldskålen av metall, som numera ingår i den ombyggda Olympiastadion i Berlin. Den byggdes om till VM i fotboll i Tyskland 2006. Skålen är densamma, men på den här bilden är den fotograferad nedifrån mot den blå himlen.

Hitler är sedan länge borta, men skålen står där fortfarande som symbol för något mer evigt än diktatur. Men ändå finns propagandan kvar i själva sättet som skålen är fotograferad. Allt som ses nedifrån uppfattas som stort och viktigt av den som ser bilden. Men tro mig. Den är inte särskilt stor och imponerande i verkligheten. Jag är en normallång kvinna på 1.67 cm och jag kunde hoppa upp och få tag i kanten, som 20-åring.

PS. Jag har kvar kortet där jag hänger i metallskålen. Ska se om jag kan få hjälp att lägga in det här i bloggen. DS.

PSPS. Min snälle yngste son hjälpte mig att lägga in bilden.. sepiabrunt blev det.. mmm rätt passande... gud vad smal jag var! DSDS.

PSPSPS. Jag var drygt 20 på bilden... jag var där den 29 juli 1967 (har jag ordentligt antecknat på baksidan) så jag var 21 år gammal. Och hade fått min förste son den 14 april det året. Min yngste son är 21 nu. DSDSDS.

Copyright på bilden har Ann Helena Rudberg