Ett nytt liv säkert, men varför vänta på det?

Mmm du är alltså anonym, men ändå inte, du har fastnat halvvägs i livet, en neurotiker, som inte vågar leva utan fortsätter att vara icke-levande... du visar upp dig för några personer... varför då?

För att få en annan ställning än resten av gänget? Häcklarna, skrikande måsarna, halloweennissarna och dumburkarna?

Ta tag i det du själv är istället för att häcka som halvanonym på några bloggar... du kan säkert själv skriva en bok eller så... för det är ju på författarnas bloggar du vistas och inför tre av dem du har framträtt...

Och ändå vet jag inte vem du är... himla trist för dej eller hur? Skriv en bok vetja! Eller skit i det och dö som halvanonym... det kan stå på din gravsten... jag var anonym utom inför några författare, som jag gärna ville vara som, men jag kom aldrig dit... ;)

Du får säkert en ny chans i så fall av Fader Gud... ett nytt liv... men varför vänta på det?

Ovanstående är en kommentar från mig till en av de som tycker att de ska leva ett halvt liv, ett icke levande liv. Som nöjer sig med att ha gått genom livet anpasslig, snäll och till lags...

De flesta av oss gör så. Därför att vi inte vågar mer. Vi är rädda och fega och tror att något otroligt hemskt ska hända om vi ställer oss upp och gör som vi vill. Detta är neurotiskt och alla har vi neuroser i mer eller mindre grad.

Det man kan göra är att använda sina olika sidor i skrivande, författande, måleri, film, foto, musik, sång, teater och dans med mera. Det är olika sätt att använda och göra sig själv större till själen. De som är öppna människor, har också sitt hjärta öppet.

De handlar efter hur det känns i kroppen. Om det tar emot i hjärtchakrat eller någon annanstans i kroppen, så gör det inte. Eller fundera på varför det känns så.

Det går att känna in allt i världen. Man behöver inte åka till Machu Picchu, egyptiska pyramiderna, Taj Mahal eller Angkor i Kambodja för att uppleva hur det var förr i tiden. Det går att sitta i sitt eget lillla hus, i ett rum någonstans och känna in allt som pågår. Både i dåtid och nutid.

Det är så författare gör. Och även andra konstnärliga utövare.

En kvinna under påverkan den film som John Cassavettes har gjort visar vad som händer en människa, som inte använder sig själv för att leva. Utan som istället går in i det som omgivningen kräver av henne.

När hon får höra att hon måste stå upp för sig själv, så tar hon det bokstavligt och ställer sig upp i filmen. Vi har alla en äkta kärna inom oss, men vi kan begrava den så djupt att den aldrig får framträda utom ibland i glimtar. Och då kan det betyda att det blir ett nervöst sammanbrott eller att det yttrar sig i våld.

Ett bättre sätt att hantera livet är att inse vad som pågår och gå så långt som det är möjligt på den väg, som var och en känner är den rätta. Det är inte så att man inte stöter på hinder på vägen, men vårt liv här är till för att använda det vi har fått och se till att vi lämnar något efter oss, när vi en gång ska lämna planeten igen.

Att vi på något sätt gör ett avtryck hos andra människor eller konkret i världen. Och helst ska vi inte bli massmördare utan använda våra resurser så att det kommer mänskligheten till godo. Det spelar ingen som helst roll var någonstans vi befinner oss i livet. Vi kan göra detta i alla yrken, på alla positioner.

För alla våra strävanden är jämlika i vår personliga olikhet. Vi behöver inte skaffa oss makt över andra för att ha levt ett bra liv. Det är en vanlig missuppfattning att vissa är "finare" än andra för att de har makt eller pengar. Så är det inte på själens nivå. Där kan en miljonär vara en riktig djävul. Ni har väl sett Charles Dickens "En julsaga"?

Och varför älskar vi Susan Boyle? För att hon är sig själv och står där rakt upp och ned och visar det.