Jag har koll på omkring fyrahundra år

Det senaste dygnet har jag pratat med tre kusiner per telefon. De har gett mig stora upplevelser. Ingen av dem har jag pratat särskilt djupt med tidigare i mitt liv. Jag skriver på en ny bok, som ni vet med titeln I Ormbärarens tid. Den handlar om mina och andras rötter bakåt i tiden och i den tid vi lever nu och vad som är viktigt och ger mening till livet.

År 2006 debuterade jag som författare med två böcker Ett Sekel av Tystnad och Marilyn Monroe Min Berättelse. Den ena en självbiografisk dagbok och den andra en biografisk roman om Marilyn Monroe, filmstjärnan. Nu ligger ett manus om Jacqueline Kennedy på ett stort förlag och jag skriver alltså på min fjärde bok, som handlar om min släkt. Så här börjar min nya bok:


Kapitel ett

Min mammas kusin Sylvia, som alltid kallades för Vivi, hade ett ansikte, som var runt och brunt. Mörkt lockigt hår ramade in hennes panna och hennes ögon. De senare såg ut mörk chokladkola i färgen. En sommarkväll satt vi i Vivis minimala kök i hennes barackliknande sommarstuga. En avlång smal byggfutt, som var omgjord för att bli en stuga till henne, hennes man och de fem barnen under sommaren.
En tänd fotogenlampa hängde från taket och lös med sitt milda gula sken över den blommiga vaxduken på bordet och Vivi sprang fram och tillbaka, för att duka fram kvällste åt oss, till min mamma och mig. Jag iakttog med mina bruna flickögon allt den vuxna kvinnan gjorde och då såg jag det. När ljuset föll på ett visst sätt in i Vivis ögon, så lyste de gula.
Länge satt jag och iakttog hur Vivis ögon skiftade från mörkt chokladbruna med en svart pupill till att lysa helt guldgula, när ljuset föll in i dem. Eftersom jag var ett barn så sade jag ingenting. Jag var inte så rättfram, att jag kunde fråga rakt på: varför har du sådana ögon? Och jag sade heller ingenting om det till min mamma senare. Min vackra mamma, som satt bredvid mig där vid det fyrkantiga köksbordet med den småblommiga vaxduken i pastellfärger. Men jag kunde ha frågat något om det, när vi gick den dunkla sommarnattsvägen hem genom den varma kvällen, men jag minns inte att jag gjorde det.
Jag behöll det fascinerande och lite skrämmande minnet av det där fenomenet inom mig för jag hade aldrig sett sådana ögon tidigare. Och jag samlade på detta minne och lade det bland andra oförklarliga saker, för så brukade jag göra med sådant, som var lite oförståeligt och som det inte fanns något svar på så där direkt. Någon gång skulle jag säkert få ett svar.
Kanske var sådana ögon vanliga förr fantiserade jag kring det lysande guldgula skenet, som hade uppenbarat sig. Det måste ha varit en fördel att ha speglande ögon i en mörk djungel eller i vårt land, där så många dagar är korta och nätterna svarta utan måne, med bara det svaga stjärnljuset på himlen. Så var det ständigt förr tänkte jag mörkt och svart innan elektriciteten gjorde, att himlen blev svagt rödgul också på natten över städerna eller längs motorvägarna. Självlysande ögon brukade beteckna onda människor i sagorna. Och det var väl därför jag inte vågade fråga om min mammas kusins ögon. Aldrig hade jag hört någon berätta, att det verkligen fanns människor med sådana ögon, varken förr eller senare. Men min mammas kusin Vivi hade dem.
Det kan ha varit vanligt förr hos människor med sådana speglande ögon, hos så kallade primitiva människor, de som antagligen hade lika mörka nästan svarta ögon som min mammas kusin Vivi hade. Och kanske fanns det fortfarande hos oss dessa människor djurögons egenskaper, fast ingen pratade om det. Kanske finns det än i dag. Men annars var det bara djur, som hade sådana ögon. Katter brukade har gula lysande och rådjur blå speglande ögon när lampsken föll in i dem.
Min mormors syster Elvira, som var mamma till kusin Vivi var rynkig och hade stålgrått hår. Hon var lite mystisk av sig, kallades alltid för Viran och brukade säga om en man ute på landet, som hade bränt upp en myrstack: det där kan inte gå väl. Så fick man inte göra. Myrorna skulle hämnas, slå tillbaka. Och mycket riktigt det nästa som brann var mannens hus. Men grannarna påstod, att det var han själv, som hade tänt på för att få ut försäkringen. Viran bodde annars på Söder i en gammal lägenhet, som luktade lite surt och instängt omodern, som den var. Hon hade gamla möbler, som jag alltid satt på yttersta kanten på, för mina ben var inte längre än så. Och så var hennes möbler så urblekta och urmodiga och säkert inte särskilt rena heller. Hon hade faktiskt toalett inomhus, men bara kallt vatten indraget inomhus. Likadant var det i hennes stuga på landet, där mamma och hon brukade sitta och prata och kura skymning eller lura skymning, som jag trodde att de sade. Det luktade instängt och smutsigt. Jag ville aldrig stanna så länge. Och något vatten fanns det inte alls inomhus, utom det som bars in i två hinkar från brunnen där ute. Och inte trodde jag att hon var så snäll, som min mormor säkert hade varit. Däremot var Virans man snäll. Det kände jag som liten flicka på hans fina utstrålning, men han söp förstås, som karlarna gjorde på den tiden.
Viran och mamma brukade lägga stjärnor för sig själva och varandra och när min mamma blev spådd av mormors syster, att hon skulle träffa en ny man på en resa, så tog hon tåget till Linköping och hälsade på några vänner. Min mamma och pappa hade skiljt sig den hösten och jag mådde inte bra av det. Jag vägrade gå till skolan ett tag, men sedan gick jag ändå iväg, för mamma pratade med mig och jag tyckte om skolan och min fröken. En väninna till mamma, som bodde hos oss, inneboende, fick ta hand om oss när mamma åkte iväg. Jag minns att jag vaknade mitt i natten och var alldeles otröstlig över att mamma var borta. För mitt första barndomsminne bestod också av att mamma försvann för att föda min lillebror och pappa kunde inte ta hand om mig för han skulle jobba. Så jag blev bortlämnad till min mormors syster Anna i Bromma.

Mer än så får ni inte läsa, men min lillasyster, som är drygt tjugo år yngre än jag har fått femtio sidor skickade med posten i går för att hon ska veta och få läsa om sin släkt. Det är för hennes skull jag skriver kan man säga. Och för mina barn och barnbarn, så att de ska få veta. Det var min lillasyster, som började fråga om släkten och jag som sade att nä alla är döda. Inget av mammas syskon lever. Men så tänkte jag att jag måste ändå ta reda på det, så jag gjorde det och då visade det sig att två av mammas syskon fortfarande lever. I den tid som var då på 60-70-talet så var det fler än jag som tappade kontakten med släkten. Vi var omflyttade i industrialismens Sverige och när min mamma dog 1968 så försvann alla de kontakter, som hon hade upprätthållit.

Det är kvinnorna, som håller kontakten, som pratar om släktens förhållanden och som delger varandra vad som har hänt. Så nu har jag skrivit ned allt och fortsätter att göra det. Det kommer att bli en bok. Jag vet det för jag har skrivit tillräckligt långt för att veta det nu. Och jag känner att alla de döda, våra gamla släktingar är ganska nöjda över det arbete jag utför. Det räcker för mig. Det är en stor belöning redan nu.