Magnus Utvik gör det igen

Han brukar sitta i TV:soffan och recensera. Fast dom har tagit in ett gammalt vitmålat köksbord i studion istället. "Proletärt" ska det vara. Och Magnus Utvik berättar om olika böcker med sin montona lite fostrande röst.

I dag tog han upp Susanna Alakoskis nya roman Hoppas du trivs bra i fängelset (fast titeln är felstavad). Och han har inte ett ont ord förstås att säga om den, utan den är nästan perfekt.

Jag tycker att denne Utvik är ännu ett exempel på det inrutade, slimmade, politiskt korrekta, som sitter där i vår godkända, statliga, icke-objektiva television.

Han jämförde denna Alakoski-bok med den förra och då var den nya förstås ännu bättre. För den förra blev nog lite monton med en aning mycket svordomar och könsord. Jo, det tyckte jag också. Det var därför jag aldrig orkade läsa den. Fast den står i bokhyllan.

Och han jämförde henne med våra tidigare arbetarförfattare som Jan Fridegård. Det tycker jag är en förolämpning mot denne. Jan Fridegårds föräldrar var statare och hans mor- och farföräldrar hade varit indelta soldater. Det var två sätt för fattiga människor att klara sig förr i tiden. Han föddes år 1897.

Jan Fridegård var av samma generation som mina morföräldrar och de var egendomslösa torpare, som varje vecka levererade fisk, som betalning till herrgården för det lilla rödmålade huset på sextio kvadratmeter, där de uppfostrade tio barn.

Jag själv växte upp i Björkhagen, där barnkullarna var stora på 40-50-talen. Ett samhälle, som verkligen inte var bättre än Ystad på 60-talet, där Alakoski växte upp. Här bodde också inflyttade från hela Sverige och en del från Finland och en och annan italienare.

Men det var ingen av oss som såg ned på någon annan, utom den där alkisfamiljen, som bodde längst ned i vårt hus och som tyckte att de var finare än min mamma, som var skild. För de var ju en hel familj.

Själv så begrep jag, att det inte var för alltid givet, att vi skulle stanna i Björkhagen, även om jag var uppvuxen där. Jag utbildade mig och har jobbat som journalist under större delen av mitt liv.

Men under 90-talet skuffades jag ut ur samhället under Göran Perssons regeringar. Jag som hade hög utbildning skulle inte kostas på något mer från staten, utan det fick jag ordna själv. Och någon frågade mig häromdagen varför jag inte omskolade mig. Kunde man det är min motfråga.

Jag har aldrig fått något erbjudande om någon som helst ny utbildning, som hade med något yrke att göra. Det ansågs att jag skulle klara mig själv för jag tillhörde ju eliten. Och när jag inte gjorde så var det förstås något fel på mig, inte på samhället.

Ingen människa orkar i längden med den synen, att hon ska klara sig för samhället har redan gjort allt för henne. Det är en enorm press när alla i din omgivning ser det så. Ingen människa klarar det. Till slut satt jag i januari 2003 hos min distriktsläkare och grät, för jag tyckte att det var lika bra att jag dog. Då skulle min familj klara sig bättre. Så börjar min dokumentära dagbok Ett Sekel av Tystnad.

Magnus Utvik fick Ett Sekel av Tystnad när den kom ut 2006 och jag vet att han har läst den, men han är kvar i samma blinda syn på samhället, som så många andra. Den delen av vårt svenska samhälle, som fortfarande lever kvar i en gammal motsättning mellan arbetare eller egendomslösa och den klass, som äger och förtrycker de andra.

Han tog upp en bok då 2006 i sina recensioner, som jag nämner i min dagbok: Viktor E Frankl Livet måste ha mening. I den beskriver denne psykiater hur det var i koncentrationslägren i Tyskland och hur han själv lyckades överleva. Vilka mekanismer, som gör att människor ger upp och hur hoppet kan hålla även en mycket nedtryckt människa över ytan.

Men av detta begrep inte Magnus Utvik annat än det som vi som nation har kommit fram till. Det var för jävligt det som hände i Tyskland och detta får aldrig hända igen.

Det går inte att skärskåda och se det som professor Harald Ofstad tar upp i sin bok från 1972 Vårt förakt för svaghet och se att de mekanismer som skapade nazismen levde innan den kom och lever nu också i vår värld.

Susanna Alakoski bodde på Ängsviksgården här ute på Värmdö och tillhör de som har skaffat sig en position i samhället genom att gå in i den yttersta maktfullkomliga kvinnovänstern med Gudrun Schyman.

Jag har själv mött Gudrun Schyman där ute på Ängsviksgården, för hon flyttade in där för att ta över makten, inte bara över huset, utan i vänsterpartiet. Då hade vi själva - ett 20-tal vuxna - renoverat och byggt om huset och bildat en bostadsrättsförening.

När hon skulle flytta, så såg hon till att hon fick ut så mycket pengar som möjligt för sin lägenhet, medan vi som hade varit med och köpt, jobbat och gjort i ordning huset gick med på att bara ta ut så mycket som vi hade lagt ut med en liten höjning enligt konsumentprisindex.

Alltså det är inte de fina orden det handlar om utan vad som sker i handling. Inte bara privat utan också i våra institutioner och organisationer. Se mitt tidigare inlägg.

Det går alltid att dölja sig själv bakom fina fraser och tjusiga ord, eller genom att skriva böcker, som följer den trend som går genom samhället, om att det är så synd om människorna. Och särskilt då de som har misslyckats i samhället och som går ned sig i knark och sprit.

Herregud säger jag. Det finns inte längre några klara strukturella, materiella orsaker till sådant. Och vi behöver absolut inte ömka de som inte har klarat sig. Bättre då att ändra reella fakta i samhället, så att alla människor faktiskt har möjlighet till att leva bra liv, utan att gå in i extrema maktpolitiska organisationer.

Och Magnus Utvik du får gärna ett nytt ex av min bok Ett Sekel av Tystnad, så att du kan läsa igen. Där finns nämligen verkligheten beskriven, både den yttre och den inre i en människa av kött och blod. Det är en dagbok med anteckningar i stort sett dagligen med datum och klockslag.

Och där beskrivs hur detta blinda samhälle drabbar inte bara mig som mamma utan också hur det drabbar vår yngste son. Hur vi bägge ska sjukförklaras av samhället, för något fel måste det vara på oss, som inte kan klara oss i detta det bästa av samhällen, som vi har levt i någonsin.

Och hur dessa kuratorer, socialsekreterare och Bup:are hjälps åt att se till att vi blir mer och mer marginaliserade. Som tur var så hade vår yngste son ett par föräldrar, som orkade gå emot hela den samhälleliga trenden.

Det är en beskrivning i realtid av den idiotiska politik, som fördes under 90-talet och framåt av den förra regeringen. Och vilka konsekvenser detta fick för en barnfamilj i dagens Sverige. En dokumentär och sann berättelse.

PS. Läs också detta inlägg och den pågående diskussionen i kommentarerna under det. DS