Nu är vi skuldfria

Jag drömde innan jag vaknade i morse att vi hade sålt min mammas och pappas tomt på Ingarö. Den som de köpte tillsammans år 1950 och som mamma betalade av till pappa, när de skilde sig några år senare, för hon ville behålla den.

Hon behöll den under hela vår uppväxt och den var väldigt viktig för henne, för den var hennes alldeles egen och där kunde hon rå om sig själv. Detta var så, eftersom hennes föräldrar aldrig hade ägt något, utan alltid hade varit underställda Lindö herrgård ett par mil utanför Västerås. De var torpare som betalade "in natura" med fisk och dagsverken, för att de fick bo och bruka det lilla rödmålade torpet på 60 kvadratmeter. Tio barn fostrade min morfar och mormor tillsammans.

Det var där ute på Ingarö i det gamla stocktimrade huset (en smedja från Uppland), som min mamma blev svårt misshandlad av den man, som hon hade sitt tredje långa förhållande med. Han, som också är pappa till min lillasyster, som är lika gammal som min äldste son. De är båda över 40 år nu.

Min mamma dog senare det året då hon blev misshandlad - hennes dödsdag är den 19 juli 1968 - och detta har naturligtvis påverkat hela mitt liv. Vi kunde inte (min bror och jag) ta hand om vår lillasyster, som var ett år gammal då, utan blev tvungna att lämna bort henne. Hon var först på barnhem och kom sedan till en fosterfamilj.

I den dröm, som jag hade i morse, så sade jag att jag skulle sakna tomten för våra barn hade ju också fått växa upp där. Men vi fick väl lite pengar över? Och då gav mig min sambo ett par tjugor och några slantar. Det var det som var kvar sedan banken och staten hade fått sitt.

Då sa jag: men vi är skuldfria i alla fall.

Jag kunde ha blivit allmänt manshatande på grund av det som min mamma råkade ut för. I början av 70-talet gick jag med i Grupp 8, för att jag tyckte att det var för jävligt, det den där mannen hade gjort mot min mamma. Hon sade också att hon inte längre ville ha med honom att göra till mig, men innan hon hann göra slut, så dog hon. Den siste som talade med henne den dagen hon dog var denne man. Och sedan kom jag hem från mitt sommarjobb och hittade henne död.

Som jag ser det är det alldeles uppenbart att detta förhållande tog död på henne, även om det i praktiken var astma, som ändade hennes liv. Men det är en psykosomatisk sjukdom.

Nu är också denne man död. Han dog för några år sedan. Jag tyckte aldrig om honom och pratade aldrig med honom sedan vi till slut hade delat upp dödsboet efter vår mamma. Han bytte advokat, för han tyckte inte om, att den första advokaten stod på barnens sida, dvs min brors och min sida.

Under förevändning att han bara ville försvara sin dotters rätt, så försökte han fördröja och förhala allt. Hat behärskade denne man tyvärr och min mamma hade försökt att hjälpa honom med detta.

Nu skulle jag också ha kunnat gå in i den sida av livet, där skuggor, mörker och hat behärskar människor. Men för mig var det denne man, som levde i detta slags mörker. Inte alla män. Och jag själv gjorde det inte heller. Lika lite som min mamma. För mig har alltid kärleken vägt över trots att hatet också har funnits där. Både inom och utanför mig själv.

Där går skiljelinjen mellan människor, som jag ser det. Mellan hat och kärlek. Men de flesta upplever jag som blinda för dessa grundläggande sidor i livet.

I praktiken så sålde vi således tomten på Ingarö efter att min mamma hade dött. För mer än 40 år sedan. Ingen av oss barn kunde ekonomiskt gå in och köpa den. Och ingen ville det heller.

Men nu drömde jag i natt att vi i vår nuvarande familj hade sålt den och fått lite över när banken och staten hade fått sitt. Så nu är vi skuldfria.

Jag träffade min nuvarande sambo år 1983 och vi har tillsammans två söner. Vi har hållit ihop sedan dess.

PS. Adressen till den gamla tomten, som min mamma ägde är Gamla Brunnsvägen 112 på Ingarö. Smedjan är sedan några år riven och på tomten ligger nu ett alldeles modernt hus (fast inte på samma plats där smedjan låg). Senast det såldes fick ägaren 4 miljoner kronor för detta. Min mamma och pappa köpte denna tomt för 5 500 kronor och vi sålde den efter hennes död för 70 000 kronor. DS.