Merlin och Jacqueline Kennedy

Just nu går det en härlig serie på SVT1 om Merlin, den där trollkarlen vid kung Arthurs hov. Fast Arthur är inte kung ännu utan hans pappa är det och Arthur är bara en lite idealistisk, men otursförföljd prins, som måste räddas av Merlin.

I det här av snittet som gick nyss, så kommer Sir Lancelot in i handlingen, men han luras och säger att han är den femte sonen till en ädling, men det är lögn. Så han är en falsk son.

Kungen säger: Lagen binder samman riddare. Hur man kan lita på någon som ljuger? Så Lancelot kastas i fängelse.

Dock så angriper en jättegrip slottet och riddarna. Ett trolldomsväsen. Den motstår stål, men gillar inte eld.

Arthur känner ett band till Lancelot och släpper honom ur fängelset och ger sig sedan ut för att döda gripen. Men det kan han inte och inte heller de andra riddarna.

Då kommer Lancelot och med hjälp av Merlin så dödar han gripen. Men när Arthur säger att Lancelot dödade gripen och måste få vara riddare så säger den oböjlige kungen: Lagen är lagen.

Lancelot tar saken i egna händer och säger att lögnen har skapat en splittring mellan dem och därför säger han adjö och rider bort.

Jacqueline Kennedy var den som efter att hennes man president John F Kennedy hade blivit skjuten i Dallas Texas bjöd in journalisten Theodore White till Vita huset:


"Samma dag ringde Jacqueline Kennedy till Theodore White, som var journalist och skrev för tidskriften Life. Han hade skrivit boken The Making of the President 1960, där han hade skildrat valproceduren på ett nytt sätt och han hade bland annat sagt:

- En liberal är en person, som tror att vatten kan rinna uppför bergen. En konservativ är någon som tycker att alla borde betala för detta vatten.

Själv menade Thedore White att han befann sig någonstans mittemellan dessa ståndpunkter. Han ville att vattnet skulle vara gratis, men han trodde inte på mirakler. Hans kritiker menade att han lade in för mycket av sig själv i sitt skrivande och att han hade en tendens att bortse från det negativa och istället berätta hjältehistorier. Han hade känt Joe Kennedys äldste son Joe jr och hade gått i samma skola som honom. Ibland var USA ett litet land. Jacqueline Kennedy bad honom komma till henne för en intervju.

- Jag bad honom komma till ett möte med mig i Hyannis Port och jag gjorde mitt bästa, när jag talade med honom, för att påbörja mitt arbete med att låta Jack kommas ihåg, som den visionär och den store president han var på väg att bli, när kulorna stoppade honom. Det var då jag tillsammans med Theodore White myntade begreppet Camelot. Det fanns en musikal på Broadway, vars melodier Jack tyckte om och som handlade om den tid då legenden om uppstod. Min mans tid var likadan, tyckte jag.

För ett litet ögonblick så fanns det en anda, som liknade Camelots i USA tyckte Jacqueline Kennedy. Det var en hjältetid, en era av stora omvälvningar, som aldrig fick blomma ut. Det var godheten som skulle besegra ondskan, men det blev inte så. President John F Kennedy hade redan som liten pojke älskat historierna om kung Arthur och riddarna av det runda bordet. Han läste dem om och om igen, för han hade gott om tid när han låg sjuk. Deras sökande efter den heliga Graal kunde jämföras med vad president Kennedy hade försökt att göra, vad han ville föra in i världen. Vad han och Jacqueline Kennedy tillsammans hade kunnat uträtta, om han bara hade fått leva. Den heliga graalen var en symbol för det som hade tappats bort, det som var heligt, det som var viktigt. Det som behövdes i världen. Historierna om Camelot hade varit en av ledstjärnorna i president Kennedys liv.

Kung Arthurs runda bord, där alla riddarna samlades, var ett enande motiv, en beskrivning av hur män kunde samlas för att åstadkomma något stort. När människor på detta sätt kom samman så fanns det ingen åtskillnad mellan dem. Människor som möttes så hade en direkt kontakt mellan sig och förstod varandra omedelbart utan ord. Det var något sådant som president Kennedy ville åstadkomma, en gemenskap, som berörde människorna, som fick dem att tillsammans gå mot nya mål. Han hade stora drömmar. Jacqueline Kennedy hade vetat det, men världen lät honom inte gå vidare med dem.

- Jag hade i ett slag förlorat min man, mina uppgifter som First Lady och mitt hem. Bara barnen återstod. Den 6 december flyttade barnen och jag från Vita huset. Biträdande statssekreteraren Averell Harriman var generös nog att låta oss flytta temporärt till hans hus i Georgetown. Han hade ställt det till vårt förfogande, för vi hade ingenstans att bo och själv tog han in på ett värdshus i närheten med sin fru. Hela vår tillvaro hade skakats i grunden och jag ville inte att barnen skulle skadas mer än de redan gjort. De hade också förlorat allt. Sin far, sitt hem och hela sin inordnade tillvaro. Men Caroline fick ha kvar sin skolklass i Vita huset. Hon fick lov till det för det nya presidentparet."

Detta är ett utdrag ur min kommande bok om Jacqueline Kennedy