Har vi återinfört statarna?

Ska kulturen gå före ekonomin? Ska vi betala för att människor är fast i beroende av andra? Ska vi låta romer, muslimer och andra folkslag fortsätta sitt sätt att leva utanför vår vanliga ekonomi även om de far illa?

I så fall skulle nog torp- och statarsystemet ha funnits fortfarande i Sverige. För det fungerade ju på sitt sätt: min mormor och morfar kunde uppfostra tio barn, egendomslösa som de var under godset i deras närhet. De var beroende av godsherren, mycket fattiga och det tyckte vi inte skulle få fortsätta att vara så.

De var ändå snäppet över statarna, som inte hade några som helst rättigheter. Torparna hade rätt att behålla sitt torp och låta rätten att bruka det gå i arv till nästa generation. Så kommer det sig att torpet i Skärsholmen vid Kärrbo ett par mil utanför Västerås ännu finns i min släkts brukande. Men numera som sommarstuga och med en hyra att betala i pengar och inte längre in natura. Det är mer modernt.

Här är torpet i Skärsholmen som min morfar och mormor brukade. 
 Jag står i mitten med mina yngsta söner. Längst till vänster
står Inger, min kusin, som har ärvt brukanderätten. 
Bredvid står Tina min lillasyster med sin dåvarande sambo.
 Ingers man Kurt längst till höger.
 Min mamma föddes här 1924 som yngsta barn av tio.
Bilden är från 1993. 

Systemet med statare och torpare och betalning med dagsverken eller in natura avskaffades för mer än sextio år sedan i Sverige.

Men ska tiggeri vara sanktionerat av politiken, dvs av oss alla? Det måste vara ett steg tillbaka i utvecklingen. Ändå finns det människor som förespråkar detta: invandrare lever i storfamiljer och har gjort så i århundraden. De är beroende av sina klaner och måste anpassa sig till dem - också före det svenska samhället.

Måste de det? Dessa människor av olika sorter är känslomässigt bundna till en storfamilj och till dess regler. Så är det, men i vårt land anser vi att var och en ska kunna klara sig själv ekonomiskt. Att vara beroende av bidrag från samhället är ett övergångsstadium och ska inte permanentas. Det har vi inte råd med utan det måste vara en nödlösning.

Här är en bild från 1937 från samma gräsmatta framför huset
 i Skärsholmen. Ni skymtar ett fönster i bakgrunden. Längst
till höger står min mamma med en kattunge.
Här finns denna bild tidigare publicerad. 

Men ändå kämpar vi ständigt med att detta blir i stort sett ett liveget system bland de nyinvandrade. Tidningen Faktum säljs av hemlösa och bland andra ett 70-tal romer från de nya EU-staterna. Det måste vara att göra dem en björntjänst. Så får vi aldrig dem in i vårt samhälle.

Deras utanförskap fortsätter i all oändlighet. Och det enda de har att se fram emot är döden, som de tecknade det själva. Rena 1800-talet. Det är på Charles Dickens nivå. Ni vet den berömda Julsagan - A Christmas Carol - som skildrar detta samhälle, där profiten styr och många inte har några rättigheter. Men år 2012 eller 2013? Ska vi fortsätta att tillåta att en del lever kvar på 1800-talsnivå?

Inte skulle jag som barnbarn till mormor och morfar i Skärsholmen vilja leva kvar i deras egendomslösa samhälle. Istället bor jag i ett eget hus, som är ofattbart mycket större än deras torp var och är. Mer än dubbelt så stort. Detta kallas för utveckling och framsteg och det skedde efter andra världskriget. Varför ska vi inte unna alla som arbetar i vårt land detta? 

Men det kräver ett samhälle i balans där vi inte förstör det som några generationer har byggt upp i det här landet under 1800-1900-talen. Vi kan inte ha ett samhälle där extremerna i politiken tar över och sliter sönder det vi har åstadkommit under ungefär hundra år.

Eftersom de rödgröna leder i politiken statistiskt sett så betyder det väl att vi måste retirera tillbaka till fattigsamhället? Hur ska annars miljön klara sig. Min mormor och morfar blir i det sammanhanget idealet. Inget tärande alls nästan på ändliga naturresurser, ingen el, bara förnybar ved till värme och till matlagning i ett minimalt hus (två rum och kök), men med en stor produktion av mänskligt kapital. Är det så vi vill att alla ska leva?

Här hittar ni min nya bok I ormbärarens tid, som handlar om min mormor och morfar och hur det har gått för släkten och hur allt hänger ihop med mänsklighetens civilisation.