lördag 17 juli 2010

Kvinnorna har makten över barnen

Av någon anledning så vaknade jag redan vid fyratiden i morse. Då satte jag mig och skrev det här inlägget på Newsmill. Håll till godo! Förresten så stannade pendeln på mig i morse, så jag är senast aktiv och ligger tvåa på listan på mest besökta. Undrar hur Newsmill gör det där?

22 kommentarer:

  1. Tommy Jonsson17 juli 2010 18:45

    Bra inlägg du gjort på Newsmill men det gick inte att kommentera eller milla?

    SvaraRadera
  2. Det framgår inte riktigt i din artikel vilken "makt" över barnen du menar.
    Den "reella makten" kan kanske tillskrivas mödrar då mödrarna sedan urminnes tider haft omsorgen om barnen på sin lott. Det var kvinnors arbete att ta hand om hem, barn och make fram till 60-70-talet. De var hemmafruar och i gamla bondesamhället ingick barnens vård i kvinnornas ansvar.
    Därmed fick kvinnan naturligtvis en sorts "makt" över barnen eftersom det var hon som stod för stor del av deras uppfostran. Men papporna var inte helt utestängda! De slapp byta blöjor, mata och sköta det mest grundläggande. Vi som har upplevt 50- och 60-talen minns mycket väl hur det var på den tiden! På den tiden var inte heller barnaga förbjudet och ofta var det pappan som utdelade kroppsagan som ansågs nödvändig. Papporna hade stor makt i sin roll som familjeöverhuvud!
    1920 upphörde mannens förmyndarskap över kvinnan. Fram tills dess var hon och hennes arbete i hemmet och med barnen underställd mannens vilja och godkännande. Mannens enskilda förmyndarskap över barnen fortsatte dock ett tag till och togs inte bort förrän i slutet av 40-talet. Kvinnan räknades inte som förmyndare för sina barn innan den lagändringen.
    Så inte har mannen varit utan makt över barnen inte!

    Kvinnor har fortfarande mer "makt" över hemmet och över barnen om du med "makt" menar att det är kvinnor som till största delen fortfarande står för skötseln av hemmet och omsorgen om barnen.
    Du kan kalla det för makt om du vill. Det finns andra som kallar det för oavlönat arbete.

    SvaraRadera
  3. Tommy Jonsson17 juli 2010 19:47

    Anonym,
    vi lever i år 2010 nu och det är många mammor som du som anser att barnet är ditt till 100% och har makt att förneka sitt barn och fadern att ha en relation över huvud taget.

    SvaraRadera
  4. Tommy Jonsson, jag är ingen mamma och jag kommenterade Ann Helenas artikel. Inte något annat.

    SvaraRadera
  5. Tommy Jonsson17 juli 2010 22:28

    Annonym,
    visst är du en mamma och frånta inte mig rätten att kommentera din kommentar som jag fann helt mammavänlig och utan tanke på barnet och fadern.

    SvaraRadera
  6. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  7. Tommy Jonsson18 juli 2010 02:44

    Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  8. Tommy: Det går att kommentera mitt inlägg.. provade just.

    SvaraRadera
  9. Anonym: Det där är en historieskrivning, som inte är sann, men den är allmänt vedertagen av vissa. Förr i tiden så delade man och kvinna på allt och gjorde det som de kunde och var bäst på. Så levde min mormor och morfar och så levde mor och far i Blekinge. Det som beskrivs som så ohyggligt orättvist och som har föranlett en kvinnokamp är de borgerliga kvinnorna. De som inte behövde jobba för sitt uppehälle utan som blev försörjda av en man. Detta spred sig från adel och borgare till vanliga jobbare på 50-talet då alla skulle ha det så.

    Det var fint då att vara hemmafru och skattesatserna var avpassade efter att männen skulle kunna försörja sin familj. Detta var ett kort ögonblick i vår historia. Sedan dess har alla återigen blivit tvungna att arbeta. Ännu mer än vad som var nödvändigt tidigare.

    Men för de fattiga, för torpare och småbönder har det alltid varit så. Alla måste bidra till sin försörjning och barnen togs om hand av båda makarna så gott det gick. Jag har själv upplevt det på 50-talet då jag bodde hos mor och far i Blekinge på deras småbruk. Jag och min bror deltog i arbetet som fanns på gården efter vår förmåga. Både med mor och far.

    Det andra är något uppifrån kommande, som inte spelade särskilt stor roll för folket. Inte på samma sätt som lagar och förordningar gör i dag. Politikerna har helt enkelt fått mer makt över oss när vi som folk har blivit rikare. De har kunnat beskatta oss mer och skapa fler lagar och förordningar, som reglerar vår vardag. Samhället har tagit över att fostra barnen en större del av tiden. Och familjen kan lätt slås sönder för var och en ses numera som en egen individ och barnen kopplas till mamman, inte till båda föräldrarna.

    Det hänger på att mamman tycker att pappan är värd att finnas med som fostrare. Min mormor och morfar i början av 1900-talet levde också jämställt på det viset. De tog hand om sina tio barn tillsammans. Två av dessa lever än i denna dag.

    SvaraRadera
  10. Tommy Jonsson18 juli 2010 08:34

    Ann Helena,
    såg att du klarat att kommentera. Jag klarar inte detta utan jag hamnar på den sida man använder för att skriva artiklar. Försöker senare igen.
    Ser att du tagit bort det hedersomnämnande jag erhöll i gårdagens kommentar.

    Jag är helt övertygad att de flesta kvinnor är glada och tacksamma att fäder i dag är beredda att ta halva ansvaret för barnet. Att vi sedan har en liten del mammor som inte kan tänka sig att dela med sig en del av vården av barnet. Varför vill de behålla barnet helt för sig själv?
    Varför har denna lilla grupp stöd hos våra lagstiftare och socialtjänsten?
    Jag har träffat flera mödrar som förlorat vårdnaden om sitt barn och som gärna gör vad som hellst för att återfå barnet. Då jag försökt att hjälpa dem och förklarat att de skulle ha lättare för att återfå barnet om de samarbetar med den oftast helt frånvarande fadern. Ingen har velat ta det tipset och möjligheten.

    SvaraRadera
  11. Tommy: Säg åt Newsmill att det funkar så... mejla dom. Det uppkommer mycket konstigt i hanteringen har jag märkt... en del fixas. Ska säga åt dom också.

    Vad gäller kvinnorna så är det absolut en maktfråga. Men kvinnorna själva som uppför sig så kan förstås inte se detta utan blir "vansinniga" om man påtalar detta. De själva kan inte se att de är fångna i en arketyps grepp, men för andra är det uppenbart.

    Detta är en utvecklingsfråga inte bara hos enskilda människor, utan hos oss som art. Att de har stöd hos lagstiftare är för att denna offerarketyp har stort genomslag. Alltså att se kvinnor som offer tillsammans med barnen.

    Dessa arkektyper försvinner inte, utan finns kvar oförändrade inom oss alla när vi inte ser på dem. Det är medvetandehöjning som behövs. Både hos enskilda och också hos oss som samhälle.

    SvaraRadera
  12. Jag håller med, kvinnor har alltid haft makten över barnen. Män har nästan aldrig kunnat bestämma något över familjen, det har kvinnorna gjort. Så är det än i dag. Män har bara fått arbeta och lämna i från sig lönen till kvinnor och barn som har njutit av varandras samvaro medan han stängts ute. Nu jobbar politiker för att det ska gå ännu lättare. Domstolarna dömer bort papporna så de aldrig ens får se barnen som de fick göra för i tiden då de kom hem från arbetet i alla fall för att lämna lönen. Nu får papporna sätta in pengar på kontot över nätet och sen är hans jobb klart. Han får inte ens se ungarna. Allt fler pappor mister kontakten med sina barn. Mammor har fått politiken att vrida det ett varv till så nu är männen enbart pengamaskinger.

    /Lelle

    SvaraRadera
  13. Tack för ditt förtydligande Ann Helena Rudberg.
    Du skriver nu att din artikel handlar om dig själv och din bakgrund med mormor och morfars totalt jämställda äktenskap som bas. Det är roligt att du har så positiva erfarenheter från din barndom och att du enbart har goda exempel på de äldre generationernas inbördes relationer i familjen. Det är en erfarenhet du inte delar med alla och din artikel kan lätt missuppfattas som tas för en generell beskrivning av en tid som gått. Det finns historieböcker att läsa för den som är intresserad av ämnet och där ges inte samma bild som den du erfarit. Ska vi vara personliga så levde varken min egen mor eller några av kvinnorna i min släkt på något jämställt sätt med dagens mått mätt. Att kvinnorna hade arbetsuppgifter och att del av de uppgifterna delades med både man och barn i bondesamhället, och även på dagens landbygd, är ingen nyhet. Men det var inte de arbetsuppgifterna du beskriver i din artikel och därför heller i dem jag kommenterade.

    Nu ser vi att det är din egen beskrivning med din egen släkt som mall i din egen historia du skriver om. Det var omöjligt att först det i din artikel och du får ursäkta mitt missförstånd.

    Jag tackar för mig och låter er fortsätta själva.

    /Arne, nybliven mor

    SvaraRadera
  14. Kära Arne! Det var ingen förklaring till artikeln. Det var ett svar på den anonyme där uppe (det var väl inte du?). Tro inte på historieböckerna de berättar inte hela sanningen. Det finns alltid versioner, som har ett syfte. Den version jag själv fick lära mig i skolan handlade om kungarnas historia och inte alls om mina släktingars.

    Alla har vi naturligtvis olika personliga erfarenheter av våra släkter. Och du låter bitter. Problemen förr i tiden var att överleva, att ha mat för dagen och att slippa sjukdomar och inte dö i förtid. Sverige levde till för inte så länge sedan med utedass och omodernt.

    Det jag beskrev i mitt inlägg på Newsmill var hur det såg ut förr i tiden med släkter och familj. Inte vad människor arbetade med. Och hur detta ser ut nu. Du har kanske inte läst det?

    SvaraRadera
  15. Kära Ann Helena! Självklart var det jag som skrev den anonyma kommentaren ovan.

    Min kommentar var en, vad jag förstått ovälkommen, kommentar till din artikel. Jag försökte redogöra för andra erfarenheter än dina egna. Det var du själv som i ditt svar till mig tog upp arbetsuppgifter som inte hade med omhändertagande av barn att göra. Det ser du säkert om du läser min och din egen kommentar vid en omläsning.

    Även jag läste skolans historieböcker och ser bristerna i grundskolans historieundervisning. Av den anledningen har jag läst vidare för att få mer kunskap om vanligt folks liv och leverne. Min egen släkts berättelser tillsammans med historieböcker som belyser den delen av vår historia, har gett mig tillräckligt underlag för att kunna dra slutsatsen att livet inte var så jämställt i förgången tid. Din mormor och morfar var kanske exceptionellt jämställda, eller vad tror du?
    Eller kan det ha handlat om ett litet barns upplevelser? Kanske mormor och morfar inte var fullt lika jämställda som du tror? Har du frågat din mormor om hennes liv och hennes upplevelser och egna tolkningar? Eller nöjer du dig med barnet Ann Helenas tolkningar?

    Kära Ann Helena! Att människor beskriver en värld som inte är fullkomlig innebär inte alls att de är bittra!
    Det innebär bara att de är kapabla att se det ofullkomliga och att kunna beskriva det.
    I nästa steg lär man sig att fördra andra människor utifrån förståelsen att de inte delar samma världsbild eller erfarenheter som man själv har.
    Att förstå andra människor i den verklighet de lever utan att värdera den är ett led i den egna utveckligen.
    Men du kanske har en annans syn.

    /Arne, nybliven mor

    SvaraRadera
  16. Gud vilken hånfull ton du håller Arne nybliven mor. Jättetrist med sådana här korsningar mellan bitterfittor och kuktuppar. Nu tycker jag att du har besökt min blogg tillräckligt. Adjö då Arne nybliven mor, stackars barn.

    SvaraRadera
  17. Har du sett att det finns en till Ann Helena Rudberg på nätet?

    SvaraRadera
  18. Tommy Jonsson18 juli 2010 23:01

    Ann Helena titta på 19:13
    Nä! Grattis Ann Helena, en dubbelgångare, du också! Gud vad avundsjuk jag blir på dig och Ingrid Carlqvist.
    Nu behöver ni nästan inte skriva någonting själv.

    SvaraRadera
  19. Ann: Vill personligen rikta komplimanger till din artikel och samtidigt beklaga att jag inte funnit din blogg tidigare.

    Din blogg uppmärksammar och ger utrymme i frågor som allt för många försöker att tysta ner, så om du inte har något emot det så har jag länkat dig från Pappamanualen.se.

    www.pappamanualen.se/livsstil

    Är det ok, med dig?

    ;-)

    //Markus
    Pappamanualen.se

    SvaraRadera
  20. Tommy Jonsson18 juli 2010 23:56

    Ann Helene 09:10
    Ja det är en maktfråga, att utnyttja den makt man har kring barnet. Den makten kan stärkas av andra i omgivningen då man söker det stödet. Det krakelerar ganska snabbt då det påpekas och de blir "vansinniga" och de förstår att det saknas grund för känslan.
    Fick förklaringen en gång att dessa mödrar sjunkit så djupt i sitt liv så de klamrar sig fast vid det allra sista halmstråt, vilket är att vara mamma för sitt barn. Dessa mammor behöver sitt barn för sin egen terapi och vidarelevnad och får då ibland hjälp i den situationen av socialtjänstekvinnan. Många av dessa förlorar vårdnaden till fadern eller får dem tvångsomhändertagen.

    Jag gillar och tar till mig din förklaring om arketyper. Själv har jag sett de diametrala uppfattningarna hos olika socialtjänster (olika kommuner). I samma kommun råder en form av konsensus som ingen avviker från.

    Dina synpunkter var intressanta och givande. Tack för det Ann Helena.

    SvaraRadera
  21. Tommy Jonsson19 juli 2010 00:20

    Ann Helena,
    du är härlig och skapar också nya ord. Kuktuppar får 0 träffar på Google och bitterfittor 300 000 träffar. Tänk kvinnor har makten på det här området också.

    SvaraRadera