söndag 25 juli 2010

Åsne Seierstad skulle ha kallat det roman

Då hade hon sluppit bli dömd till skadestånd på 125 000 som hon ska betala till hustrun i familjen, för att det gick att känna igenom bokhandlarfamiljen i hennes bok Bokhandlaren i Kabul. Det motsvarar ungefär 16 000 euro.

Hon eller förlaget verkar inte så smarta. Om man kallar något roman och sedan säger att det bygger på en sann historia, så funkar det i alla lägen. Dessutom kan man då skriva något i stil med att araber jagade en svensk kvinna genom hela Sverige och tvingade henne att fly till USA. Det är vattentätt.

Men här kallade författaren och förlaget det hela för en dokumentärroman och den byggde absolut på fakta.

Egentligen handlar det väl om en kulturkrock. Inte skulle Åsne Seierstad ha kunnat skriva samma slags bok genom att bo hemma hos en arabisk familj i Norge eller Sverige? I Sverige skulle det väl ha blivit DO som hade ingripit mot boken. Och skadeståndet hade säkerligen blivit skyhögt.

Förr i tiden gick det att komma undan med att skriva om exotiska landskap eller människor, men numera hänger världen ihop. Och om det enbart handlar om pengar varför inte då dela förtjänsten med bokhandlarfamiljen? Det borde väl ha varit så från början. Och de borde dessutom ha fått läsa manus tycker jag och komma med synpunkter. Det var ju deras berättelse.

På så vis uppträder en äkta författare, men Åsne Seierstad är inte det utan mer journalist. Isabel Allende har gjort så med sina böcker, att hon har låtit de berörda läsa manus och då har reaktionen snarare varit att de har velat att mer skulle sägas.

I Sverige skulle nog ingen våga ta i en så främlingsfientlig bok. Om man inte som sagt gjorde om det till fiktion, men framträdde på alla bokmässor med föredrag om att detta var sanningen och inte något annat än sanningen. Och hade hela kvinnorörelsen bakom sig. För män är ju onda vare sig de är araber eller av någon annan sort. Tycker inte ni det (sic)?

2 kommentarer:

  1. Ingrid Axelsson25 juli 2010 kl. 13:59

    Jag kan ju inte låta bli att göra kopplingen till Liza Marklunds förljugna böcker, där hon i soffa efter soffa påstod att ALLT var sant, att INGET var påhittat för det behövdes nämligen inte, sa hon. Sedemera kallade ju även hon böckerna för romaner. Det lustiga/tvetydiga blev ju då att hon faktiskt hade haft med sig ROMANFIGUREN i media. Det var illa nog att pappan i boken tvingades isär med sin dotter, på felaktiga och lögnaktiga grunder, men på ett större plan är/var det ytterst skrämmande med medias försök till skylande av affären. Tänk, att en privatperson har denna makt över det offentliga Sverige (Jag skriver anonymt, då jag glömt mitt lösenord)

    SvaraRadera
  2. Ingrid: Nä hon hade nog inte denna makt över det offentliga Sverige utan det offentliga Sverige med bla Mona Sahlin och ex-justitieministern Thomas Bodström såg henne som någon som stod i spetsen för detsamma som de gjorde.

    SvaraRadera