fredag 18 juni 2010

I ormbärarens tid

Han kom över havet min förfader. Han var indian, mayaindian och han träffade sin älskade i Spanien. De flydde från allt för att ta sig till ett nytt land. Ett land där de kunde vara fria. Där de kunde få vara fria med sin kärlek. Det blev Sverige. Och detta var på 1600-talet. Så länge sedan, men samtidigt bara en sekund bort.

I min släkt har länge funnits berättelsen om dem. De båda som kom hit som främlingar. Länge trodde jag att det var en skröna. Ett osann berättelse, men den handlar om det som måste döljas i tystnad under flera hundra år, för att till sist kunna berättas.

Det enklaste var för dem att glömma sitt ursprung, att inte ens prata om det, på så vis integrerades mina förfäder. Han en mayaindian och hon en spanjorska. Men sorgen bestod över tystnaden. Och den hemsöker vår släkt än i dag.

Så skulle min nya bok I ormbärarens tid kunna börja, för det är naturligtvis kärlek inblandat, plus en hel del dramatik. Men historien om dessa förfäder är mer än så. Det handlar om hur allt knöts samman i en människa, den människa som blev jag själv år 1945.

Jag har skrivit denna bok utifrån mig själv. För på något annat sätt kan ingen författare skriva. Det är historien om vår värld genom en människas psyke. Hela den förvandling som ständigt pågår på jorden. Varför är vi egentligen här?

Min mamma brukade slå bort mina frågor om varifrån vi kom med att säga: "Egentligen är vi väl tattare" med ett av hennes vanliga befriande skratt. En slags galghumor för att vi var mörka.

Mormor och morfar var egendomslösa torpare och morfar var också fiskare och möbelsnickare. Tio barn födde min mormor och den allra sista föddes när mormor var 45 år. Det blev min mamma.

När boken kommer? Vet inte. Det står än så länge skrivet i stjärnorna.

11 kommentarer:

  1. Mycket intressant. Alla har vi vår story. Intressant med en indian. Att folk rörde på sig redan på den tiden till Amerika vet man ju. Men att dom kom upp hit också.

    SvaraRadera
  2. Knas på kommentarerna nu igen... men jag såg din ändå (fast det står noll kommentarer) nu på eftermiddagen... har suttit och läst manus hela dagen, bara hunnit halvvägs igenom, får ont i ögonen till slut. Men det blir bra. Det blir jättebra. Alla är vi invandrare och torpare... inte ens bönder, vilket myten oss själva låtsas.

    Men lyckan kommer inte av att leva gott i överflöd. Den kommer inifrån av andra saker. Både min mamma och min mormor dog ju tidigt. Men visst var de lyckliga... intressant att se hur livet har utvecklats sedan två århundraden. Dessa kan jag överblicka åtminstone... :)

    SvaraRadera
  3. ... myten om oss själva... ska det stå... :)

    SvaraRadera
  4. Det finns bönder med anor. Min mans föräldragård går tillbaka till 1500-talet. Så länge det finns kyrkopapper. Han är tungt belastad.

    Min mormors pappa vara dagakarl på torpet Ören under Herrhamra. Det ligger visst på Torö. Minns att vi åkte dit när jag var barn. Och hur dom pratade och tittade på den lilla stugan. Jag var inte ett dugg intresserad då. Men det är jag nu. Nu när alla är döda.

    SvaraRadera
  5. Jo du har rätt Helena. Det finns anor inom bondesläkterna också. Jag var ju hos en bonde på sommaren i Blekinge och begrep inte hur fina dom var i trakten. De har kvar gården än i dag. Sonsonen till "vår" far har den.

    Precis detsamma upplevde jag att min mamma tog med mig till Hässelbyholms ägor med mormors syster och dom stod och stirrade på en grund i skogen, som var nästan helt försvunnen. Där hade mormor och de andra sju barnen vuxit upp. Alldeles utanför de storståtliga grindarna... jag var väl kanske 13 år och helt ointresserad, men jag minns det...

    SvaraRadera
  6. Himla kommentarer som inte syns... jo vi är ett stelbent samhälle trots allt, för vi har aldrig haft någon revolution, vilken skillnad mot USA...

    SvaraRadera
  7. Och särskilt mot Jacqueline Kennedy och hennes släkt, som låtsades att dom var mycket finare än de var, med franska anor och släkt med kungligheter i Europa... kan bli sant om ingen kollar... men det gjordes förstås. Men det hjälper att bli uppfostrad i föreställningen om att vara kunglig också...

    SvaraRadera
  8. Tor det är läskigt att gå omkring i lånta fjädrar. Det är skönare att vara den man är. Förljugen vill i alla fall inte jag vara.

    SvaraRadera
  9. Du har en mycket intressant berättelse att skriva ned Ann !!!
    Jag ser fram emot denna kommande bok, när den nu kommer till pränt.

    Min släkt på pappas sida är kartlagd till 1560 talet på ett ungefär. Jag har tyvärr ej fått tag i dessa 5 böcker med släktträdet och berättelser, men jag vet lite i alla fall.

    Det humoristiska är att det är en Präst som jag härstammar ifrån! Är inte för ett ögonblick speciellt religiös eller troende, så det är med glimten i ögat jag kan säga att min släkt är ju religiös så det räcker till oss andra ! ;)
    Den förste prästen i Rautalampi i Saarijärvi han är min anfader han, Jöns Clito.

    SvaraRadera
  10. Skoj Maukonen. Med en anfader som präst. Prästbarn är värst säger dom... se på min farfar som var son till prosten i Vånga. Han trodde inte på Gud utan på vetenskapen och ställde till med elände genom att gifta sig med farmor (för hon hade pengar fint parti) men han skilde sig igen, stor skandal då på 20-talet och min pappa förlorade sin pappa i skilsmässan... som tioåring. Sedan fick farfar cancer och kunde inte bota sig själv trots att han var läkare och dog när min pappa hade tagit studenten... eländes elände... och så träffade han mamma som hade förlorat sin mamma när hon var tio år... usch ja

    SvaraRadera
  11. ... jo min mamma och pappa var båda småsyskon som kände igen sig i varandra, men inte kunde läka sina sår tillsammans... och sedan träffade min mamma en ny man som hade förlorat sin mamma när han var tio år... ja så där kunde det ha hållit på... släktens rundgång i mönster de inte kunde se...i evigheter, men det är brutet nu...

    SvaraRadera